Jag skulle kunna tänka mig att det är något väldigt självklart och enkelt som du gjort/tänkt utan att vara medveten om det. Kanske efter jul när ni varit fullt hus att du tänkte, med känsla, när lugnet kom tillbaka "vad skönt att INTE ha en massa barn här". En sådan liten tanke kan sätta fart på karusellen ibland. När sedan den första saken med fler barn i huset kom så byggde du på den känslan och tanken ännu mer.

Ofta är det just små omedvetna tankar och känslor, hur vi formulerar oss, som är skurken i det hela.

Ett annat alternativ är att du ska träna på någonting som inte insett ännu. Tålamod, att bli mjukare, att sätta dig in i lite mer hur barn tänker inför den där barnboken du började på innan sommaren, eller helt enkelt bara för att kunna uppskatta din ensamhet och lugnet som är i ditt hem när det är barnfritt.

Allting sker ju av en anledning. Det finns inga tillfälligheter, eller någon slump, eller plötsliga händelser. Allting är önskat av oss, eller leder oss framåt mot våra önskningar. Men allt det där vet du ju redan. 

Wow Kathja!!! Vilken manifestation,,,, Jaaa, varfor har jag ingen aning om ,, men det later ju onekligen som om du kommer att fa det livligt:)

Jag ar ju heller ingen barnfantast,, har alltid sagt att jag INTE tycker om barn (mer an mina egna)

Men har ju manifesterat att umgas med alla karate-elever varje dag!!!hihi

Universum ar ju finurligt och vet det basta, sa det ar nog bara till att slappna av, och veta att detta ar det basta som kan handa dig just nu…. utan att du forstar anledningen!!

Har inte heller vart särskilt barnförtjust, men på något konstigt vis fick jag för mig att utbilda mig till förskollärare…

Vet inte om det är rätt för mig fortfarande, kanske jag fortsätter utbildnningen, eller så hoppar jag på nåt annat. Det får vi se.

Kathja!

Sitter här och småler,, vad är det som sker,, när det blir på det viset? JAg har inget svar på varför,, men mina tankar och känslor känner ändå för att säga/skriva något.

För ibland undrar jag om inte våra undermedvetna manifestationer är mer inblandat än vad "vi" tror, vid dessa tillfällen.

Jag tänker symboliken i "barn/barnen" Mina barn, andras barn, våra barn. Dina barn.

Vi har ju alla varit barn,

Vad betyder barn? Hur ter sig barn? Vad vill symboliken få oss att se?

Vuxen/ barn relation. Barn/vuxen relation. Speglingarna kan vara många och luddiga,,,

Universums vägar jobbar nog på åtsilliga olika plan inom var och en av oss

Rore du är en vis kvinna du! Ska klura lite på det där. Har nog "muttrat" lite om att jag inte vill "ta hand om" andra och att jag ännu mer vill leva efter mitt hjärta även om jag tycker att jag gör det. Fast det är ju när jag jämför med innan då jag INTE gjorde det. För mig är barn just det, något som binder en, något som måste tas hand om - i alla fall då de är små.

Jag klurar vidare…

Lycka till!!

Jag undrar varför jag drar till mig situationer där jag blir ensam. Som idag vid fikat. Jag och en kollega kom lite senare och slog oss ner vid ett bord. Eftr ett tag så går personerna som jag har satt med bredvid. Det är alltså tomt på båda sidor om mig. Jag undrade då vad det berodde på. (jag hade duschat i morse så det var inte det)

Det är ingen unik händelse i sig men ofta så blir jag "ensam". Jag vet att jag hellre väljer att vara ensam än att "riskera" att bli ensam.

Så from idag så affirmerar jag händelser där jag ingår i gemenskapen.

Har du en rädsla för att bli lämnad eller att inte få vara med - är det därifrån det kommer att du hellre väljer att vara ensam? Jag tänker att i det fokuserar du ju just på att vara ensam/själv m.a.o så får du precis vad du "vill ha" (läs fokuserar på). Därmed blir det ju logiskt, och det handlar då bara om att fokusera på något annat. Så som "gemenskap", "tvåsamhet", "tillhörighet", "gruppgemenskap" och liknade.

# 0 När jag läser detta känner jag att det kan ha att göra med våra egna föreställningar, som faktiskt begränsar oss fast vi inte ser det…och att vi får möjligheter att göra oss fria från dem, om vi bara ser att det är just möjligheter vi får överallt, om vi bara öppnar oss.

"Jag tycker inte ens om barn särskilt mycket…barn betyder omhändertagande, ansvar, de begränsar mig…" etc.

Vad har vi för FOKUS? Det är den frågan som kan leda oss - och som är ganska lätt att svara på om vi bara kommer ihåg att fråga den. Det fokus du automatiskt haft kring barn har du kanske vuxit ur nu? Du vet kanske bara inte om det än? Du behöver nya möten med barn, nu med ditt STÖRRE jag.

Vi kan lägga fokus på de givande sakerna av allt som möter oss, och föreställningarna om oss själva, vilka vi ÄR, kan växa oändligt. Vi är kanske inte alls den vi tror?

#5 Har nog "muttrat" lite om att jag inte vill "ta hand om" andra och att jag ännu mer vill leva efter mitt hjärta även om jag tycker att jag gör det.

Behöver det någonsin vara en motsats? Menar du att du inte kan ta hand om andra och ändå leva efter ditt hjärta? _Kan det vara så att det är DEN balansen du ges i gåva att försöka finna ut nu?
_

Szirius du visa kvinna! Där fick jag ännu mer att fundera över. Känns rätt på något sätt. Jag har växt förbi det där, det är inte längre min sanning. Slog mig just vad jag skulle lära mig (fick en hint för jag började nästan gråta) - jag är inte längre den jag var. Jag är inte en uppoffrande småbansmamma som (ska) se till andra först. Jag kan leva MITT liv utan att för den sakens skulle försaka att finnas för andra. Jag kan ALLT. Jag valde att gå upp i mamma-skapet till 100% och därmed rasade mitt förra förhållande. Nu gör jag inte det, för jag VET att jag måste ta hand om mig själv först. Därför är det helt okej att fylla huset med ungar, mina eller andras - JAG KOMMER INTE ATT FÖRSVINNA FÖR DET.

För jag är trygg i mig. Jag vet vem jag är och vad jag behöver. Jag kan ta hand om mig, och jag gör det först sedan tar jag hand om resten av världen.

Där satt den! Amen och tack.

Det lat valdigt bra Kathja!!

#7 Jag hade den upplevelsen ganska mkt tidigare…jag kan nu i efterhand se att den KÄNSLAN, för det var främst en känsla, var en gåva, för det gjorde att jag ifrågasatte den och letade inåt.

Man kan faktiskt ifrågasätta varför vi så innerligt alltid vill vara med i en gemenskap? Vissa säger att det är biologiskt, vi är flockvarelser, blir man utfryst så dör man typ. JAG tänker dock att vi kommit längre i vår utveckling än att följa vår biologi och nöja oss där. Vi kan finna oss själva i allt som är!

Vi kan finna gemenskapen i naturen, vi ÄR ju för fasen en i gemenskapen hur vi än vrider och vänder oss - i ett större prespektiv. Hittar man den känslan…så slutar man ta saker så personligt. Jag tror tex. inte att du blir "bortvald" ibland av nån särskild anledning. Alltid är det nån som sitter själv ibland…inte hela världen. Då kan man umgås med sig själv ett tag…tills nästa flöde kommer förbi och man är i mitten igen. Min önskan att vilja ingå i gemenskap finns inte på det sättet som den gjort tidigare…just för att jag kan uppleva den inom mig.

Sen tror jag också att vi lägger ribban så otroligt HÖGT. Du har ju en familj, eller hur? Du ingår ABSOLUT i en gemenskap.Tillhörighet. Tvåsamhet. Kan du känna det? Förstå det? Du HAR redan det du önskar Samtidigt, som du inte BEHÖVER ha nåt av det där för att kunna känna dig hel.

Kathja skrev: Har du en rädsla för att bli lämnad eller att inte få vara med?

Ja, mina föräldrar skiljde sig när jag var 13. Det var en ful skiljsmässa. Men jag trodde aldrig att det var mitt fel till att de skiljdes. Jag har dessutom blivit utesluten vid några tillfällen i mitt liv.

Det måste verkligen sitte djupt i det omedvetna till att jag drar till mig detta fortfarande. Det är det som på sätt är fascinerande.

Hur som helst så är ju LoA-grejjen att vända till det jag vill:
ingå i en gemenskap

Det viktiga är ju att vi kommer på vilka gamla villfarelser och tanke/känslo-mönster vi släpar på så vi kan städa bort dem och skapa nya. Och sannerligen vi får ledtrådar mest hela tiden!