Underbart! Jag har läst den förut, för länge sedan, och jag märker en stor skillnad inom mig mot förra gången. Den gången tänkte jag, så vill jag vara. Den här gången tänkte jag, så ÄR jag!! :-)

Nu måste jag berätta om min arbetskamrat. Han är ca 45 tror jag. Har två barn. Pratade med honom i torsdags tror jag och tänkte, är det någon som lever i LOA så är det han. Vi jobbar i olika städer och hade mer kontakt förut. Han har hjälp och stöttat vår avdelning men nu blivit bort kopplad. Ni som följt mej vet ju om att det varit turbulent och mycket kontroverser på min arbetsplats och han har hela tiden mässat för mej, uppåt framåt! Det är många som förlitar sig på dig Nåväl. För ett halvår sen blev han yr när han körde bil och körde rakt in i en trafikdelare. Han gick ur bilen och svimmade, ambulans larmades. Efter en del undersökningar så visade det sig att han hade en elakartad hjärntumör. Den skulle opereras och sen strålas. Allt detta är klart nu och när jag frågade hur det var med hans familj och med honom. Så sa han: jag lade upp en plan. Nr 1 - jag utgick ifrån att det här skulle gå bra. Nr2 jag bestämde mej för att leva så normalt som möjligt. Har fortsatt med barnens aktiviteter, försökt jogga och ta långa promenader. Nr 3Under strålningstiden bodde jag på ett patient hotell och insåg att där skulle jag tillbringa så lite tid som möjligt. Överhuvudtaget sjukhus miljön måste undvikas för där ligger fokus på just sjukdomen. Jag är övertygad att han kommer att tillfriskna!! Helt otroligt hur han bara bestämt sig och sen kör han på det. Jag är full av beundran samtidigt som jag känner att jag nog hade haft behov att gå in mej själv och mött rädslorna. Men alla är vi olika:)

Puttar den här tråden lite!