Familj, foraldrar och barn, syskon ,, ar de basta "komponenterna" i varat skapande

Just for att det ar sa latt att kanna som du gor. Och du vet ju egentligen sjalv Miss-In-Action. Att du kan aldrig andra pa nagon annan, an dig sjalv,,att du blir irriterad ar ju (som du sjalv redan ar medveten om) inte deras fel.

Det basta, ar att forsoka traffa dem nar du ar helt upp-lajnad med dig sjalv,, for da kommer alla dessa s k irritationsmoment att bekomma dig.

Sedan , kanns det jobbig,,sa skulle jag avsta fran att traffa dem ett tag, det kan ju vara aven for ett par ar….MEN om det gor att du far skuldkanslor, sa maste du vaga ihop alla dessa kanslor vilket som kanns bast. Och kanns det bast att traffa dem, sa se till att fobereda dig sjalv genom att forsoka laijna-upp, koppla upp till DIG!!  Jag tror vi ar manga som har liknande situationer,, eller har haft (sarskilt i tonaren)

SA det enda rad jag kan ge dig ar att fortsatt som du gor nu, att jobb med dig, och din gladje, din lycka,, nar du nar den kanslan, sa bryr du dig inte om dessa saker och kanske blir det till och med sa att dina foraldrar andrar sig ocksa!

Jag hade en liknande situation med min pappa precis nar jag kom till Japan. Han ar dod nu, men vi fick en jattebra kontakt pa slutet, for jag slutade att titta pa honom, jag tittade pa MIG och det forandrade hela var relation till nagot fantastiskt:)

Precis som SHIAWASE säger så handlar det om dig, inte dem.

Jag tror att du behöver hitta ett sätt att försonas med det som har varit. Se det för vad det är - du har två föräldrar som har gjort sitt bästa för dig och varandra. Ibland kan man inte bättre än sådär, men de har bara gjort det som de har kunnat utifrån vad de har lärt sig. Och det som är gjort är gjort.

Men du kan välja att förlåta och gå vidare, eller hänga kvar i den gamla känslan. Valet är ditt!

Jag tror att du skulle må bra av att kanske skriva ett brev, för att få ett avslut. Skriv ner allt du är arg, ledsen och besviken över och skriv tills du känner en lättnad, avsluta sedan med att förlåta dem och dig själv. Elda sedan upp brevet.

När du så åker dit nästa gång ska du se till att vara peppad och positiv, se till så att du är i ett gott flow, annars stannar du hemma! Och när du väl är där så fokusera på det som får det att kännas bra.

• Mamma lagar god mat
• Sängen är skön
• Utsikten fin
• Pappa luktar gott
• Solen skiner…

Eller vad du nu kan hitta som är neutralt nog så att du kan fortsätta att må bra, eller iaf inte "gå igång" som förr.

Allt du har är nu, glöm inte det. Och även om alla nu sitter ihop som ett radband och ditt nu formar ditt nästa nu så kan du välja att just nu leva ett nu som är helt olikt alla andra, du kan välja att bryta ett dåligt mönster.

Jag har haft en väldigt "speciell" relation till min mamma så länge jag kan minnas.

Jag flyttade hemifrån som 17-åring för att mamma och jag bara bråkade hela tiden och jag gick med konstant värk i magen när jag var hemma. Vi har alltid haft kontakt, mer eller mindre regelbundet, men hon brukade alltid vara väldigt negativ och felsökande mot mig. Inte mot mina syskon utan bara mot mig. Till slut så fick jag nog och sa ifrån och pratade inte med henne på kanske ett halvår. Detta var när jag var kanske 37.

Efter det så skedde en förändring som jag då tänkte kom från henne.

Så för ett tag sedan så insåg jag att allt som jag har omkring mig, alla personer och alla situationer är skapade av mig själv, så även min relation till min mamma. Då började jag fundera på mina känslor och på vad som hänt tidigare och jag kom fram till att det var ju inte så att jag måste förlåta henne för saker och ting som jag anklagat henne för. Jag var tvungen att förlåta mig själv för det. Jag hade ju själv skapat det.

Där och då så insåg jag också att det är jag skapar vår framtida relation också. Jag skickade spontant iväg ett meddelande till henne och tackade henne för alla fina och bra minnen och stunder hon gav mig när jag var barn, för det finns många sådana också. Jag riktigt kände hennes känslor av lättnad när jag läste hennes korta tack till svar. Sedan dess så har jag ibland skickat iväg ett litet mess utan anledning där jag talat om att jag älskar henne, eller tackat henne för något fint minne och jag kan ärligt säga att när hon ringde häromdagen så var det första gången någonsin som vi pratat utan att jag känt någon liten negativ känsla för henne.

Så det handlar om dig. Att förstå att du skapat situationen utan att ta på dig någon skuld för det, för det skedde utan medvetande om att det var så. Att förlåta dig själv för att du inte förstod, och att välja vad du vill ha ut av din relation med dem nu. Det är sedan upp till dig att skapa den relationen.

Jag tycker det är coolt som tusan att det är så det funkar. Jag har även fått kontakt med min lillebror igen som jag bråkade med för snart 4 år sedan sedan jag förlät mig själv för det som hände då. Både hans och hans sambos del i det och min och min sambos del i det. Allt var min kreation. Jag har dock ännu inte bestämt mig för vilken relation jag och min bror ska ha så jag har låtit det stanna vid den första kontakten tills jag är redo för nästa steg.

Tack så mycket för responsen 

Ja, naturligtvis handlar det om mig. Det sa jag ju, och jag ville ha hjälp med att fundera ut hur jag ska vända det hela.

Brevet låter som en sak som skulle passa mig! Skriva har jag gjort sedan jag var liten. Trodde först att det var meningen att de skulle läsa - det hade jag aldrig klarat.
I vår familj har vi aldrig sagt "jag älskar dig" till varandra. En enda gång har jag hört pappa säga det till mamma, det var i ett gräl de hade för många år sedan och han var ledsen.

En sak kan jag fortfarande inte ta in. Om jag skapar allt som händer mig, inklusiva saker som inbegriper relationer med flera andra…. det är ju som att de andra inblandade vore maktlösa? Har inte de skapat något? De kan ju inte bara "hänga på" i det som andra skapar. Eller om jag vänder på det - är jag aldrig delaktig i något som andra attraherar? Eftersom jag inte är ansvarig för vad mina medmänniskor attraherar.
Förstår ni min fundering?

Jag förstår helt och fullt att allt är energi och hur attraktionslagen fungerar. Men det här med att attrahera att ens man eller pappa misshandlar en, kan jag inte köpa. Misshandlaren är alltså helt utan skuld?

Ja jag har varit helt ur balans sedan Göteborgs-semestern och har inte lyckats hitta tillbaka 
Det är också länge sedan som jag läste i The Secret nu. Jag är i sista kapitlet. Kraften väntar, såsom Attraktionslagen. Jag vet att jag kommer känna mig bättre när jag får läsa i dem igen.

En rolig sak med mina föräldrar är att för ungefär 15 år sedan gick de båda en reiki-utbildning, och de har hyllmeter efter hyllmeter med böcker om healing, reiki, chakra, energi, relationer, shamanism etc. och nu när jag senast var hemma såg jag även att de hade Attraktionslagen och Kraften! Det visade sig vara pappa som läser dem, och jag tipsade mamma om dem också.

Så, om jag förstått det rätt, så ska jag förlåta mig själv för att jag är irriterad på föräldrarna?

Och positiv uppladdning inför nästa möte låter helt logiskt. Det hann jag liksom inte med den här gången, jag bestämde mig dagen innan för att åka upp, jag var så rastlös och frustrerad här hemma.

Crinalina! visst ar det harligt nar man verkligen INSER (inte teoretiskt utan med hela sig sjalv) att allt handlar bara om MIG. ALLA relationer handlar om mig.. Och  genom att titta pa mig sjalv (inte analysera sonder sig sjalv) sa kan man andra pa alla dessa relationer ocksa:)

Sedan tycker jag ocksa att det ar viktigt att inse att aven  om vi ar en familj, sa ar vi helt olika sjalar och individer. Det ar alltsa HELT OK att bryta kontakten helt, om det kanns ratt, att ta en time-out , om det kanns ratt. Det finns INGA MASTEN gentemot familjen faktiskt . Samhallet har ju skapat normer (som ar olika fran kultur till kultur) , och om man inte foljer dessa, sa ar det fel pa mig,, darfor far vi skuldkanslor om vi inte beteer oss enligt de normer samhallet har satt upp.

Det viktiga ar att kanna efter hur JAG mar,,,,Och som jag skrev innan , genom att gora det, sa kan man skapa fantastiska relationer,, Men det ar ocksa ok att avbryta relationer som inte kanns bra just nuOCH ett sista tillagg,, Ingen kan vara orsaken till irritation, ilska, sorg, etc… faktiskt,utan det handlar helt om relationen mellan mig och MIG, fungerar den inte, sa kan man ha dessa kanslor och tro att en annan person orsakar den…Men sa ar det inte,, Daremot sa ar dessa kanslor en underbar matare pa hur relationen mellan mig och MIG ar:) Sa var tacksam for den informationen!!

MissInAction, ja det är lite svårt att greppa just den där biten och det tog ett tag för mig att göra det. Jag stretade emot hela det tänket, tills det helt plötsligt bara föll på plats för mig. När jag var redo. Det är ju så det fungerar. Alla har sitt ansvar för sig själva och enbart sig själva. Man kan aldrig vara ansvarig för någon annan. Man kan heller aldrig förstå varför andra är på den bana som de är på. Tex misshandel. Jag är dock av åsikten att alla har samma möjligheter att förändra och förbättra sig, men det är fortfarande deras ansvar att göra det.

När det handlar om att förlåta sig själv så har det absolut ingenting med den andra personen att göra. Den andra personen får ta hela sitt egna ansvar för sina handlingar och aktioner.

Jag kan förstå att det känns jobbigt att tänka att du själv skulle ha skapat misshandel av din egna pappa. Är det så så tänk inte på det. Det är ingenting som du behöver fokusera på. Det ligger i din dåtid och där har man ingenting att göra. Det som hände då har hjälpt till att forma dig till den du är idag. Ditt jobb är att älska dig själv för den du är idag och det innebär även att acceptera och lära sig det man kan av det som hände då. Men du är i NUET nu. Det är den relationen som du ska jobba på. Inte den som var när du var barn, utan den som är nu.

Min mamma tillbringa år med att baktala och försöka få mig att tycka illa om min pappa. Jag visste dock alltid sanningen inombords, att han älskade och fanns där för mig när jag behövde, om jag behövde. Den saken formade mig massor och det var också den saken som var den styrande i relationen mellan mig och min mamma. Det var den saken som var hela min bild av min mamma. Jag missade, eller valde att glömma bort alla de bra sakerna. Jag älskade henne men respekterade henne inte. Sedan insåg jag att hon naturligtvis hade sina skäl och anledningar, som även om de de var fel gjorde mig till den jag är idag. Och jag älskar mig själv. Det var då jag insåg att jag måste förlåta henne och se allt det bra. Men det räckte inte, det kändes inte helt rätt. Det var då jag insåg att jag måste förlåta mig själv.

Kanske ska du fokusera på dina föräldrars intresse för det spirituella och det andliga? Där har ni ju ändå en ganska nära varandra gemensam grund och bas att stå på tillsammans? Vad kan du lära dig och ta med dig av det gamla?

Hur du ska gå tillväga för att komma rätt är svårt att säga. Vad vill du ha för relation med dem? Varför har du inte den relationen med dem redan?

Skriv ner frågor och låt svaren flöda fritt utan att tänka? Det brukar jag göra när jag sitter fast med en massa frågor och inte har något svar.

Shiawase, ja det är fantastiskt och det gör livet så mycket enklare när man väl har kommit dit.