Puss söta, underbara du! :-) ha ha Av någon anledning gjorde den här tråden mig glad. Inte för att du känner så, men för att du vänder dig till oss. Det är härligt!

Kan ju vara lite gott att gnälla ibland. Jag har oxå släppt ut en massa gnäll i går och idag. Smidigt när man har grejer som man kan gnälla över på jobbet så kan vara god och glad hemma. Trallalallala.

Glömde ju! Heja dig att du inte känner att du bara ska vara perfekt här inne. Släpp lös det bara!!!!!!!!!!!

hehe.. känns som jag har polare här nu.. då kan man ju va sig själv ju 

redan myyyycket gladare :) tack!!  kraaaaaaaaam på er!

Det har du ju! :-) Skönt att det känns bättre också! Kraaaaam på er: -)

Ni är bara underbara!

Åhh jag hänger på DUBBEL FUCK!!!!

Idag är jag så förbannad!! På min chef, på företaget. BLÄÄÄÄÄ! Fattar inte vad det är jag ska göra? Säga upp mej? Utan jobb?

Fasiken,  jag har varit i samma situation förut och då blev jag arbetslös i några år.

Jag vill hitta vad det är jag ska göra. Har skrikit HJÄLP ut till universum idag.  

Kanske måste bli så här arg för att få tummen ur..

Ja, ibland föder ilska drastiska aktioner, och ibland är drastiska aktioner det som Universum ordinerar.

Önskar jag kunde bli sådär ilsket arg också, det har jag inte varit på mycket lång tid nu.

Du kan få lite av mej :) Men faktiskt så blev jag inte sådär gråtmild jag kunde bli förut. Skrev raskt svarsmail och bestämde möte med min chefs chef, sen efter att ha lugnat ner mig så gick jag in på hans rum och "relativt" sakligt uttryckte min besvikelse. Och ställde ultimatum.

Rätt stolt faktiskt

Tänk att det ska vara så mycket lättare att slåss för andra - för det var det som det handlade om. Blir lite som en tiger då, hehe.

Haha, jag förstår precis vad du menar. Jag blir också sådär jobbigt gråtmild när det handlar om mig själv, men när det handlar om andra så blir jag en tigrinna och kan kämpa med både näbbar och klor på ett värdigt och välformulerat sätt. När det handlar om mig så får jag kämpa mot gråten i halsen och tårarna i ögonen. :D haha

Fuck! Är allt bra då och då. Själv var jag tuff emot min chef i morse. Jag har ju jobbat med mitt eget under något år, trivs kanon men det blir väldigt dåligt med pengar. Önskade mig jobb relaterade saker och vips så hade jag ett jobb,gick från timanstäld i januari till fast anställning nu i maj - trots att jag inget annat vill än slippa jobba. Men, men det är ett jobb som har gett mig just det jag bad om, så vem kan klaga?! Nu till saken - var tuff då jag fick erbjudandet om min fasta tjänst men när så anställningsavtalet väl kom efter en jobbad månad, de är inte så snabba, så stämmer det inte med vårt muntliga avtal. BAJS! Det var 1000kr mindre än vad vi hade avtalat och med sämre vilkor. Men en är väl inte gift med en jurist för inte så jag har bra koll på vad vi faktiskt kom överens om. Nu ska bara chefen fatta att jag har rätt, och INTE tänker backa. Ska jobba nästa pass på onsdag och sa att jag ville ha besked hur det blir innan dess, jag har ju ingen lust att vika mig! Så vem vet kanske det blir till att göra något annat… Han oxå tänka att det är kanske för att jag ska göra något annat. Har hela tiden kännt att det är ett väldigt tillfälligt jobb, att jag inte ska behöva jobba, hi hi. Dröm eller sanning? Jag kör på sanning! :)

Precis så tänker jag också i liknande situationer. Om det är meningen att jag ska ha det jobbet så får jag det på mina villkor. Och får jag inte det så är det för att jag inte ska vara där för att jag antingen ska slippa må dåligt, eller för att det finns större planer för mig.

Jag förlorade ett jobb just av sådan anledningar. Jag trivdes inte sådär jättebra på ett jobb jag hade för ett par år sedan, men det var okej betalt och det var inte så långt kvar till jul så jag tänkte för mig själv att jag jobbar över helgerna och sedan säger upp mig och hittar ett annat jobb. En vecka efter jag absolut bestämt för att göra så så talade chefen (ägarinnan av baren) om för mig att de inte behövde mig längre. Jag blev chockad, och ledsen, först men jag insåg väldigt snart att det var ju min plan och det jag ville, och jag hade säkert inte slutat där innan jag hittat ett nytt jobb och jag sökte inga nya jobb för att jag inte hade så mycket tid till att söka nya jobb.

Detta ledde till att jag hittade ett tillfälligt extrajobb som betalade betydligt mer i timmen och jag jobbade betydligt mindre över helgerna när min son var här. Det ledde också till att jag i januari inte hade något jobb och hade en massa tid att uforska mig själv. Jag läste massor av litteratur runt LoA, jag gjorde The Tapping Solution (hela eventet) i januari, och jag bestämde mig för att börja lyssna på mitt hjärta och följa det i vad jag ville, och det var tack vare den perioden som jag insåg att jag vill skriva. Det var också i den vevan jag fick ett extrajobb som ledde till det jobbet jag har nu. :D

Så jag tycker absolut att du ska stå dig för det du VILL, och följa Universum ledtrådar till dig. :D "Cue the Magic" som Rhonda Byrnde skulle säga. :D

Visst är det väl så, allt sker av en orsak och allt som sker har jag bjudit in i mitt liv. Om inte annat är det nyttigt att träna på att stå på mig när det gäller lön, jag har fram tills nu varit helt kass på att se mitt eget värde och sätt pris på min kunskap. Men inte längre!

När jag började på det jobb jag senare blev sjukskriven ifrån visste jag att det inte var där jag ville vara, jag tänkte att det skulle vara ett jobb att "ha så länge", tills jag hittade ngt annat, mkt bättre betalt, bättre tider etc (framför allt bättre chef….). Jag visste och talade om för mig själv att jag inte skulle vara där sålänge, helst önskade jag att få bli mammaledig men haha, jag gick i väggen istället och blev sjukskriven från det arbetet efter nästan 5 månader där. Det är ju inte förrän en bra bit in i sjukskrivningen som jag förstod att jag hade ju önskat mig detta. Jag ville bort från det där äckliga jobbet och vips, min önskan var Universums lag, och nu vet jag att Universum plockade bort mig från arbetet på precis rätt sätt för mig! Jag har funnit så mkt av mig själv under dessa 6 månader som sjukskriven! Tack!

Jag fortsätter dessutom att dra till mig de mest underbara handläggarna man får som sjukskriven och arbetslös. Först fick jag en förstående och lugn läkare sedan en handläggare på fsk, jätteförstående och lätt människa, sedan ville jag börja komma tillbaka till arbetslivet och då fick jag ju en handläggare på af, jättetrevlig, förstående, lätt människa och nu senaste handläggaren som är den som ska hjälpa mig tillbaka in i arbetslivet igen är ju heeelt fantastisk! På vårat möte i fredags sade hon de mest passande saker jag kunde höra! Jag blev nästan paff och jag tror nästan hon själv sysslar med LoA för hon sade saker som typ bara LoA-folk vet haha!

Så min syn på framtiden och arbete är inget annat än positiv och det talade jag om för henne, att jag inte tänker låta den negativitet som kan förekomma på gruppmötena (folk som varit ute på praktik och blivit lite utnyttjade) påverka mig och hon sade eftersom jag är så positiv och har så positiv inställning så kommer det gå bra för mig för folk vill hjälpa mig. Hennes egna ord var att jag skapar ju det själv. Visst låter det som hon är en LoA:are!

Så jag ser väldigt ljust på min framtid och jag vill jobba och jag tror definitivt att min trevliga handläggare Monica ska hitta en fantastiskt praktikplats åt mig, kanske till hösten/vintern och de kommer vara så otroligt nöjda med mig att det bara måste anställa mig, självklart trivs jag som fisken i vattnet och mår prima på företaget och dessutom har jag ju mina miljarder på banken så jag kan känna mig lugn och behöver inte löneförhandla osv!

Just nu är det f-u-c-k för mej med! Jag är nästintill skogstokig nu och försöker så smått lugna ner mig så jag har möjlighet att vända på allt så inte denna dagen blir ett enda stort F.

Vaknar 03.30 av att bonussonen kommer in i vårt sovrum (när han vaknar ibland kommer han in till oss) sambon brukar gå tillbax med honom men inatt vände han tillbax till vår säng igen, halvvägs till sonens rum, och lade både han och sig själv i vår säng?! Varför? Sambon veeeet att jag inte får plats och kan inte sova då! Jag låg kvar i 30 min ungefär men när sonen slängde upp benen på ryggen på mej och armarna kanar in under mig fick jag spel och gick upp! Jag tänker inte väcka sambon och be honom gå in med sonen för sambon vet att jag inte vill ha pojken i vår säng, han är snart 7 år!

Oh jag e så arg, jag kommer vara zombietrött idag och magen kommer bråka, och jag som ska på möte 10-12. Jag som dessutom fortfarande kämpar med mina sömnproblem ibland.

Till råga på allt är det svinkallt både ute och inomhus! Iskalla händer, iskalla fötter! Sover med raggsockor!

Hoppas jag inte får er på dåligt humör nu! Och hoppas jag orkar vända runt detta lite senare men just nu vill jag bara vara ARG!

Gött!!! Bra med en arg-tråd!!! :) :) 

Jag är på! Ska ha mens så här är humöret allt annat än på topp. Har ätit för mycket onyttigheter - känner mig fet, ful och uppblåst. HATAR! Är aptrött på att jobba och så går hela lönen åt till räkningar! Jag vill shoppa fina saker, unna mig fin, god och nyttig mat och kunna resa till mina barn (en dotter i Scottland och en son i Australien) och hälsa på! Jag vill vakna upp och vara skuldfri! Och jag är just i dag trött på min man för att han inte drar in lika mycket pengar som jag gör av diverse skäl- men just nu känns det bara som att han blivit bekväm i att jag försörjer honom. Han har heldre dåligt med pengar och ångest över det än sparkar sig själv i röven och gör något åt det. Och så blir jag arg för att jag får dåligt samvete när jag tänker arga tankar om honom. BAJS!!!!!!!!!!!

haha!! jag blir på rätt gott humör när jag läser här ändå :)

ååååh, jag vill oxå hitta nåt att gnälla på!!! bara för det så lyckas jag ju inte, fast jag vart tokutmattad o smågrinig hela morgonen.. :)

Ha ha, det blev jag med. Drog igång västa penga-gnället i mitt huvud (vill inte sänka er på kuppen!) och kände efter en minut att jag satt och log, ska nog fortsätta en stund till.

Jag var inte på dåligt humör så jag blev inte på bara rätt gott humör när jag läste det här. Jag började asgarva! Tack för dagens första skratt tjejer. Ni är grymma! :D

Hahahaha jag fick mig ett gott skratt i all aggression!

Jag gick och lade mig igen strax efter 06, då sambon och sonen åt frukost, sade inte ett ljud till sambon utan gick bara och lade mig med kläderna på för jag håller ju på att frysa ihjäl här hemma! Förbannade j**** svenska "sommar"!!!! (hur mkt får man svära här egentligen?!?!)

Så jag fick ju inte den vanliga hej-då-pussen i morse som jag får varje dag. Dock var mitt möte rätt trevligt idag och i bilen hem kände jag att jag ville logga in här för att försöka komma på någorlunda bättre humör för jag var fortfarande arg, irriterad och trött och jag svor över det här fula huset som är invaderat av vidriga spindlar och sa massa andra hemska saker och just som jag satte mig i fåtöljen öppnas ytterdörren, sambon kom hem en sväng från jobb (hade varit på banken och behövde sin bankdosa) så vi agerade normalt mot varann, jag var inte sur eller arg (oroade mig innan lite för hur jag skulle uppföra mig när han kom hem i eftermiddag, vill ju inte vara bråkig och sur och oroade mig över hur han skulle uppträda etc) men vi pussades och sade hej och sedan hejdå..så vi e nog vänner igen men jag är ändå irriterad..för hela dagen blev ju förstörd från början och jag har SÅÅÅÅ svårt att släppa saker då. Då vill jag bara sura och vara arg. Tur att jag uppförde mig i trafiken iaf…

Nu äter jag mina jordgubbar och hoppas att huvudvärken försvinner!

Ååh jag hatar sånt där!! Tack och lov så har både min sambo och jag oftast långa stubiner, och vi är otroligt kortsinta båda två. Så de få gånger det blir gräl så går de över lika snabbt som de började. Oftast är det jag som tar första steget, men vem bryr sig, det handlar ju inte om rätt eller fel. Det handlar om att kommunicera och tala om vad som är fel, och det handlar om att släppa och inte låta smågrejer, eller stora grejer, förstöra det bra.

Har ni läst "The Optimist Creed" av Christian D. Larsen? Om inte så finns den, eller fanns iaf, på the Secret-sajten, eller så kan man googla den. Det är en av de sakerna jag försöker leva efter, och jag återkommer ofta till saker i den när jag känner att jag tappar kontrollen eller fokus. :D

Oh halleluja! Jag älskar varje gång Universum överraskar mig!

Jag har alldeles nyss precis för bara ca 1 minut sedan suttit och läst exakt "The Optimist Creed" av Christian D. Larsen och skulle just skriva ett tråd angående detta!

Jag får sk "The Secret Scrolls" på mejlen, man kan signa upp sig för detta på Secret-sajten, så får man ett mejl med meddelanden och texter skrivna av Rhonda Byrnes. Jag signade upp mej i morse och fick ett mejl om just precis The Optimists Creed efter bara ett par minuter.

www.thesecret.tv/optimists-creed/

I promise myself..

Haha, ja jag får dem mejlen jag också, men jag läser dem inte varje dag, bara när jag känner att jag behöver inspiration. :D

Btw, jag tycker fucktråden är ett utmärkt namn! :D

Haha visst är det! Här inne får vi vara arga!

Det var bara så härligt att jag precis läst exakt det du skrev om och så skulle jag skriva om det men såg att ngn svarat Fuck-tråden så vile jag läsa den först så vart det fina du som skrev om det jag skulle skriva!

Hmmm känner stresskänslan/oroskänslan i maggropen idag…varför? Kanske ingen större mening att hitta svaret på varför utan bara konstatera att den sitter där och får göra det tills den vill försvinna..

Boooring!

Alltså, jag orkar inte! Hur gör man för att hantera alla energi-dränerande personer som man mer eller mindre måste ha kvar i sitt liv?? Har en mamma som lägger sig i saker hon inte borde, och pratar till mig som om jag var dum i huvudet alt 4 år gammal. Har en vän som drar korkade sexistiska skämt konstant då vi träffas (och då menar jag verkligen konstant). En annan vän som aldrig är intresserad av att prata om något annat än sig själv och sina problem. Varför jag inte kan säga upp kontakten med mamma säger sig självt så det behövs ingen förklaring till, de två vännerna umgås jag i samma vänkrets som så de är svåra att undvika. De hör även av sig hela tiden och vill hitta på saker. Att säga nej ett par gånger funkar ju, då man kan skylla på jobb eller vad som helst, men efter ett tag kan man liksom inte undgå att behöva konfrontera dem med vilka tröttsamma idioter de är!! 

Usch, idag går det bara inte att fokusera på det positiva! Hatar folk! Bläää!!!!

#27 Man säger ifrån! Min mamma var alltid nedlåtande mot mig och till slut tröttnade jag och sa att nu får det vara nog. Jag pratade inte med henne på ett halvår och det fick henne att fatta. Visst kan man säga ifrån och ställa krav på folk. Vad gäller dina vänner så säg ifrån där också. Frågan är om du är rädd för att inte vara omtyckt längre om du gör det? Men är dem riktiga vänner så förstår dem och är dem det inte så varför slösa energi på dem Det är faktiskt inte svårare än så! :-)Det viktiga är ju att du tar DITT ansvar för vad DU vill ha i DITT liv.

Visst kan det vara tufft att ha människor i sitt liv som man helst hade velat vara utan, eller som man iaf skulle vilja att de var på ett annat sätt. Men sett helt ur LoA synpunkt så är det ju som så att du har dem i ditt liv för att du har dragit dem till dig, inget i ditt liv finns där utan att du har bjudit in det… Så frågan är varför de är där? Sedan finns det ju de som påstår att det man retar sig på hos andra är sådant man behöver jobba med hos sig själv, kan ju oxå vara värt att fundera över… Annars är det ju som så att det (som vanligt!!!) handlar om att fokusera på det positiva och när man blir tillräckligt bra på det så kommer du faktiskt inte att bry dig om sånt där. Och det kommer även på sikt vara som så att människor som du nu har svårt för kommer att försvinna ur ditt liv, alternativt ändra sitt sätt att vara. Utifrån LoA så är det bara att fokusera på det positiva och tillåta alla att vara som de är… Utifrån att vara människa kan man ibland behöva säga till människor som går över gränsen för vad som är okej! ;)

#28

Nja, egentligen så bryr jag mig faktiskt inte alls vad dessa två personer tycker om mig, så jag borde faktiskt säga åt dem vad jag egentiligen tycker. Tror mer att det har varit att vi alla umgås i samma gäng, och alla andra verkar tycka så bra om dem. Vilket snarare har fått mig att fundera om det kanske är jag som är överkänslig…

Vad gäller mor så har jag försökt ett antal gånger att konfrontera henne och säga ifrån, men hon har oerhört svårt för att ta konflikter och prata om känslosamma saker, så det leder bara till att hon går in i förnekelse och vägrar inse att det hon sagt skulle kunna såra någon, allternativt att hon hävdar att det var inte alls så hon sa, att alla andra bara missförstått henne.

#29

Jag tror att jag attraherade in dessa människor i mitt liv, när jag själv var på en liknande nivå som dem, inte just att jag gillade att dra sexistiska skämt, hehe, men andra saker, generellt sett. Nu när jag utvecklats åt ett annnat håll så börjar det "skära sig" mer i vår relation, vilket jag tror leder till all irritation. Kanske är det LoA´s sätt att säga åt mig att det är dags att klippa en del band och gå vidare för att kunna fortsätta utvecklas….

Och ja, vanligtvis är jag tillräckligt lycklig och nöjd med mitt liv för att inte låta mig påverkas av detta. Har bara en svag dag idag. 

Appropå mammor så hade vi lätt för att reta upp oss för oxå. Jag tyckte att morsan sa så dumma saker, jagade upp sig för ingenting osv. Sedan började jag jobba mer aktivt med att se det positiva, att kunna skita i det. Och det funkade fint efter ett tag, jag kunde höra henne utan att ta in vad hon sa. Jag var mitt (oftast) positiva jag, försökte att inspirera henne så gott jag kunde, men framför allt så mådde jag bra även då jag var med henne. Så nu i vintras så åkte hon in till sjukhuset med

#32 Verkar som en del av ditt inlägg ramlade bort… ?  Hoppas det inte var något allvarligt med din mamma.

Ja, just mammor har jag märkt är ett känsligt ämne hos många, så svårt att förhålla sig till någon man "egentligen" ska stå så nära men det funkar liksom inte. Ska försöka att göra som du och inte ta åt mig utan bara fortsätta vara mig själv, lycklig och positiv och hoppas att det smittar av sig. 

Tack fina Kathja och Crinalina för att ni fick in mig på rätt tankebanor igen. 

Ps. Insåg precis att jag PMS-ar idag också, gissar att det bidragit till att humöret flygit runt som en bergodalbana, och jag stundvis hatat allt och alla, haha.

Hm, undra vad som hände där?!? Det jag skrev var iaf att morsan åkte in med hjärt-flimmer och efter det blev hon en helt annan. Det hände en grej i hennes liv så att hon kom på andra tankar och nu matchar hon mig mycket bättre. Hon har blivit mer som mig. Sprider lättsamhet och glädje omkring sig, tvärt emot innan då hon var en riktig neggo-tant, hi hi.

Hm, undra vad som hände där?!? Det jag skrev var iaf att morsan åkte in med hjärt-flimmer och efter det blev hon en helt annan. Det hände en grej i hennes liv så att hon kom på andra tankar och nu matchar hon mig mycket bättre. Hon har blivit mer som mig. Sprider lättsamhet och glädje omkring sig, tvärt emot innan då hon var en riktig neggo-tant, hi hi.

Jag känner bara "fuck" just nu och vet inte om jag ångrar en sak som jag sa till min sambo innan..

Grejen är att min sambo har en son ihop med sitt ex, de gjorde slut för typ 3,5 år sedan men hon har hela källaren här full med sina grejor, dessutom är garaget fullt med hennes gammla möbler med och nu har sambon köpt ny bil och vill ju såklart kunna använda sitt garage. Idag har han byggt jättefina dubbeldörrar till garaget så han kan plocka bort den urgamla livsfarliga vipporten. Så rensade han ut en massa skit och hade då flyttat på en gammal stor tung byrå som då tillhör exet och sade till mig att den var tung som fan, sedan var det bara som grodor flög ur munnen på mig "släng den på tippen då" sade jag, varpå han svarade att den är ju inte hans, då flög nästa groda ur "då kan ju den som äger den komma och hämta den" sedan gick jag bara..

Jag vet ju om att det är hennes möbler..men jag kan inte förstå varför de står och tar plats här fortfarande. Hon har tydligen inte plats hemma hos sig själv men varför ska de stå kvar här? Jag bor här nu! Hur fan ska jag kunna känna detta som mitt hem när halva huset är med hennes grejer? Dessutom förvarar hon sina däck här och han byter hennes däck på hennes bil varje säsong..varför frågar hon inte om hennes exman om hjälp, de har ju 2 barn ihop?

Jag bestämde mig för ett tag sedan att jag skulle sluta bry mig om allt detta och tänkte att min sambo hade väl inte hjälpt henne med förvaringen och däckbytet om han inte velat göra det, men jag bryr mig ju visst innerst inne och att jag ska ha så JÄVLA svårt att ta upp detta med honom gör mig galen! Jag MÅSTE säga vad jag tycker utan att tro att han ska bli sur och slänga ut mig!

Åååååh bajs mög skit FUCK!

Målle - bra rutet! Ut med skiten bara, i dubbel bemärkelse. Frågan är hur han hade gillat om det var tvärt om…

Exakt! Jag har såååå många ggr tänkt föreslå att jag kan ju tex åka till mitt ex och byta hans gardiner eller så…..

Tror jag måste ta upp detta med sambon nu, en gång för alla. Jag tror att han fattar vad jag menar men att han har typ skuldkänslor eller så för att det var han som gjorde slut och hon är hans sons mamma så han typ måste hjälpa henne etc etc. Han kan nog hamna i en liten klämsits här men då får jag hoppas att han prioriterar rätt.

Men det är ju för guds skull snart 4 år sedan! De ska inte ha med varann att göra annat än allt som rör deras son!

Målle, jag säger som Kathja-R, bra rutet. Det är ditt hem också och vare sig han äger huset eller inte, så bor du där med honom enligt hans önskan och det ger dig rätt att säga vad du tycker.

Sedan har jag varit på andra sidan, jag lämnade mina få tillhörigheter i mitt ex:s förråd när jag drog till Spanien. Mestadels för att det var sådan kort varsel så jag hann inte hitta något annat, men också för att det gav mig en kontakt med honom. Mina tillhörigheter består av foton och en del annat smått och gott som är mitt, och sedan är det bara saker efter min pappa som gick bort några månader innan vi gjorde slut. Så bara minnessaker i princip. Ungefär ett år senare, mitt ex hade ny flickvän vid det laget och jag hade min underbara pojkvän här, så flyttade mitt ex. Det talade han om för mig, däremot bad han mig inte att hitta någon annanstans för mina saker förrän ungefär en vecka innan. Jag, som var i Spanien, lyckades inte hitta något på den korta varsel. Jag behövde ju inte bara någonstans att förvara det utan även någon som kunde hämta och köra det. Så mitt ex lämnade mina saker i förrådet i källaren, olåst…. Efter några veckor så fick jag tag på vänliga underbara människor som hjälpte mig att hämta och köra mina saker 10 mil till min äldsta vän, och där på hennes vind finns de fortfarande. Jag vet dock än idag inte hur mycket som finns kvar, om saker saknas eller inte eftersom jag inte gjått igenom dem. Men det är ju som det är nu.

Men vad du än gör, se till att hon får en ärlig chans att hämta sina saker för annan förvaring om hon vill det.

Men om du ska kunna känna att det är ditt hem lika mycket som hans, så behöver du ju tala om det för honom. En öppen ärlig diskussion kanske? Gammalt skit i påsen har en tendens att börja lukta vare sig man vill eller inte. :D

Kram och lycka till!!

Efter snart 4 år borde det ju vara dax att gå vidare kan man tycka! Skuldkänslor eller inte, det är väl ert hem nu?

Jag hade haft väldigt svårt för att flytta in där x-et hade bott, där är jag begränsad. Min man var inne på att han skulle behålla det huset där han och hans förra fru bodde då de skulle skiljas men jag bara vägrade! Så var det med det. Ett fult hus i ett område som inte alls passade mig gjorde ju såklart inte saken bättre. Men där kan jag vara lite sotis, fast jag egentligen inte behöver (eller har behövt) att vara det då han ju valde mig framför henne, men hjärta och hjärna är inte alltid på samma linje.

Jo självklart får hon chans att hämta sina saker, vi är absolut inte i några flyttag för tillfället och vart han ska göra av den gamla byrån och soffan i garaget vet jag inte..

Men jag hoppas ju att hon hämtar sina saker, jag vill inte ha hennes saker här.

Kathja - jo jag tycker det jag med..

Hmm ja det känns lustigt ibland att faktiskt bo här, speciellt när hon kommer hit och typ hämtar/lämnar sonen (vilket händer ytterst sällan, tack och lov eftersom min sambo alltid får hämta/lämna…) men just därför behöver jag att hennes saker försvinner härifrån om jag ens ska ha någon som helst chans att känna mig hemma här i detta huset. Allra helts vill jag ju såklat flytta till någonting annat, ngt som min sambo och JAG valt.

Jag förstår precis känslan. Jag har vid flera tillfällen flyttat in hos en kille, och jag har alltid haft svårt för att känna det som hemma. Speciellt om han bott där med någon annan. Min nuvarande sambo hade inte delat förra lägenheten med någon innan jag flyttade in, men han hade ändå bott där i ungefär 3-4 år så det var väldigt HANS. Därför var det extra skönt när vi flyttade till den nya för att då kunde jag äntligen känna att det var vårat.

Målle, du får försäka hitta känslan av att bo i ett hem som är helt och hållet erat tillsammans. :D Vad skulle du göra med det? Vilka gardiner skulle du välja? Vilken känsla skulle du ha när du kommer hem till ert gemensamma hem där ni tillsammans har valt vad som finns där, och var? Dröm dig bort. Det är ju det vi gör här. Drömmer till oss vår verklighet. :D

Jag tror att jag omedvetet börjat sätta skygglappar för, för jag vill ha så mkt omgjort som har med detta huset att göra, jag har svårt att öppna ögonen igen och sen att min sambo är så otroligt envis och tjurig så jag kan ju inte göra mkt här utan att kolla med honom först. I vintras snackade vi om att jag skulle få byta gardinerna i vardagsrummet (de är vita/beiga, dvs universums tråkigaste gardiner) men han gillar inte färg och han vill inte ha ditten och datten så ibland undrar jag hur mkt jag får bestämma inredning när vi skaffar nytt gemensamt hem..

Sen har han påbörjat så mkt byggprojekt på tomten plus att han tvunget ska bygga ett badrum med takfönster på ovanvåningen och med den takten han bygger och pga hans sätt att bygga (påbårjar femton projekt samtidigt..) lär vi aldrig flytta härifrån känns det som och jag får finna mig i det för jag har ingen lust att hjälpa honom så mkt mer än att måla typ för jag varken kan eller vill bygga.

Jag vet att jag måste ta upp detta med honom, han måste förstå vad jag vill och vill ha men just nu är svärmor på besök och hon stannar till 2 juli och sonen är här så det är inte läge att påbörjan ngn diskussion. Sen att jag har så otroligt jävla svårt att prata med sambon om sådanthär gör inte heller saken lättare eller bättre.

Jag minns mycket väl ditt tidigare problem med just detta att du inte känner dig delaktig, och jag minns också din glädje och lättnad när du skulle få byta gardiner..

För mig så funkade det med att fokusera på vad jag ville och strunta i vad min sambo ville, vare sig det var/är samma saker som jag vill eller inte. För LoA fungerar ju för både dig och din sambo vilket betyder att man inte kan motarbeta varandra för då händer ingenting för någon egentligen. Så hitta DIN känsla av DITT drömhem, obs att det ska vara känslan, känn efter hur det känns när du pysslar och donar i ditt hem, känn känslan av att diskutera med ditt livs kärlek (försök att inte sätta ansikte på honom dock för det kan begränsa alldeles för mycket) och gemensamt komma fram till vad ni vill. Det är dem känslorna som DU vill ha som du måste känna, oavset var din sambo står.

När min sambo och jag letade lägenhet för att köpa förra året så kände jag att jag satte mina behov åt sidan eftersom det var sambon som skulle stå för ekonomin vid ett köp, så i slutänden skulle det vara HANS lägenhet mer än mitt. Så min dröm om ett hem med en härlig takterrass, eller iaf en uteplats att kunna utnyttja ordentligt året om, hamnade sist på listan och blev det första som togs bort eftersom min sambo inte brydde sig om den biten. Men detta gjorde ju också att jag inte sände ut rätt signaler om de ställen vi försökte köpa, och därför föll de köpen av olika anledningar, och till slut gav vi upp. Jag förstpd ju vad det berodde på, att jag inte hade hjärtat med mig i de lägenheter vi hittat, men det jag sa till min sambo var att när rätt ställe dyker upp kommer allt att falla på plats mer eller mindre utav sig självt. Och så småningom när vi båda släppt det och kände oss nöjda där vi var, så kunde vi prata om det utan känslor inblandande och då kunde vi också säga att vi inte skulle kompromissa utan vi ville ha allt som vi var ute efter annars fick det vara. Det spelade ingen roll om det tog en vecka eller ett år. Och då dök den upp, som hyreslägenhet eftersom den inte kan vara bådas i ägande just nu, och bättre än vi vågat hoppas på i våra bästa stunder.

Så jag tror att du behöver hitta din egen känsla först, komma till ro med där du är, och om det kräver att du pratar med din sambo och kräver att få ta del av erat gemensamma hem så är det så, och sedan så njuta av det hem som du redan har.

Tanken som fick mig att landa i vårt förra hem (som ju var min sambos innan) var att var jag tvungen att välja mellan att flytta utan honom, eller stanna med honom vilket valde jag. Jag ville ju stanna med honom, för att så småningom hamna i rätt hem. Så jag gjorde hans hem till vårt hem, och jag sa bara till honom att om han ville att jag skulle må bra och om han ville vara med mig så fick han minnas låta mig göra det till vårat hem och inte bara hans hem.

Stå på dig! :D Och dröm!

Tack för ett så bra svar och egentligen vet jag ju detta…mitt problem är att jag har så jävla svårt att prata om sådanthär, jag undviker samtalet för att jag inte vet vilken reaktion jag kommer få och jag får egentligen säga till mig själv som min terapeut sa "den tiden, den sorgen" jag måste ge fan i att försöka lista ut eller kanske tom tro att samtalet ska leda till avgrunden…det kan ju likaväl bli ett kanonsamtal men det vet jag ju inte förrän jag för samtalet….åh vad trött jag blir på mig själv ibland! Jag måste få mer skinn på näsan!

Jag vet inte om det handlar om skinn på näsan så mycket som att det handlar om att våga lita på att dina önskningar uppfylls om du bara vågar lita på ditt hjättas röst.

"Den tiden, den sorgen" har jag aldrig gillat som uttryck för den förutsätter att det som kommer är någonting negativt. Och förutsätter man negativt så får man ju negativt också.

Men jag förstår precis din rädsla för att ta upp det med din sambo, men om du bara ser till att under de här veckorna, som är kvar tills ni blir själva, försöker hitta DIN känsla av ert hem och om du bara ser till att ha den när du pratar med honom så ska du se att det går bra. Kan det kanske till och med vara så att han vill att du ska engagera dig mer?

När vi hade hittat en lägenhet som vi försökte få lån till, en lägenhet som bara var ok för mig och inte tjoohooo, och jag och min sambo började prata om vad vi ville göra och hur vi ville möblera och vilket rum som skulle vara till vad osv så började vi nästan alltid bråka. Vi var inte överrens om någonting nästan. Jag började känna en viss hopplöshet inför vår gemensamma framtid pga det. Men sedan tänkte jag att när allt är rätt så kommer allt att gå smärtfritt, och bara falla på plats av sig själv. Så jag lutade mig tillbaka och litade på LoA att styra saker rätt. När vi hittade rätt visste vi båda att det var rätt, vi har inte haft några som helst bråk om vad vi vill ha var, hur vi vill möblera osv. Vi diskuterar oss fram till och landar alltid på det som båda gillar mest.

Så när du har gjort ditt jobb med att veta och känna hur du vill känna i ditt hem, lita på att LoA kommer att ge dig det. Prata i lugn och ro med din sambo om hur du vill känna, och berätta att du inte känner så just nu. Fråga honom hur han vill känna och hur han vill att du ska känna i ert gemensamma hem. Chansen är att om du ingenting sagt så har inte han en aning om hur du känner. Killar är långt ifrån tankeläsare. hehe

Målle - ett helt Loa-fritt svar…eller början är iaf LoA fri…

Att inte säga något är det sämsta, om du inte har en man som är tankeläsare! Hur ska han ha en ärlig chans att möta dina behov och önskemål ifall du inte säger vad du vill? Det är inte särskilt schyst emot honom eller emot dig själv. Säg vad du vill, tänker, önskar, drömmer om, tycker om, inte tycker om till honom, annars kommer det aldrig att bli speciellt bra.

Sluta med tankeläsning är mitt råd till dig. Utgå ifrån att han vill dig väl, att han älskar dig och vill att du ska må bra. Utgår du ifrån det kommer allt att bli så mycket positivare.

Innan du tar snacket så sätt dig gärna och meditera. Samla vittljus, vilket är ren kärlek från Universum. Sätt på lite soft musik, tänd ett ljus, be Universum/Gud om hjälp och kärlek. Ta några djupa andetag, föreställ dig ett stort ljusklot som kommer mot dig, känn hur du absorberar detta vita ljus i ditt jag, i ditt hjärta. Låt ljuset omge hela dig, känn en inre frid. Skicka sedan gärna ljus till honom oxå. Föreställ dig hur du omsluter honom med ljus och kärlek. När du är nöjd låter du ljuset komma tillbaka till dig. Glöm inte att tacka Universum/Gud för hjälpen.

Det här är en bra övning om man vill skapa harmoni i sig själv och i sitt förhållande. Har ni bråkat är detta ett bra sätt att skapa harmoni igen.

När du så gjort detta (gör gärna det varje dag!) så föreställ dig att du har samtalet med din man, att det valöper som du vill at det ska göra. Att du får sagt det du vill få sagt, att han lyssnar på dig och att ni kommer överens.

Ååh den övningen låter härlig Kathja-R, den måste nog jag prova!

Det är den! Jag brukar försöka sätta mig iaf en gång i veckan, ladda mig själv och skicka till min man och mina barn. Det som är så coolt då jag gör det är att jag kan se vad de gör just där och då (är inget krav dock, tro inte det!). När jag började med detta så började min man att sova bättre, så nog skapar det harmoni alltid.

Har även lyckats att vänta vårsta bråket. Vi bråkar väldigt sällan men dådet trots allt sker har min man en tendens att falla tillbaka i gamla spår, och då är han inte trevlig vill jag lova. Men då är det underbart att kunna detta med Medvetet Skapande, därför att vad han än säger (iaf för det mesta) så kan jag hålla det ifrån mig.

Men prova gärna övningen, anpassa den så att det känns bra för dig det är det viktiga. Jag brukar lyssna på lite skön pianmusik jag har hittat på youtube, men både det och ljuset är valfritt. Är man ny på det kan dock ett levande ljus underlätta då det sägs vara som en portal till det andliga, men jag vet inte om det stämmer. Kan ju vara mysigt om inte annat!

Låter verklgen härligt! Jag ska absolut prova den. Sätta mig för mig själv någonstans i lugn och ro med ingen annan i närheten. Här är så varmt och så hög luftfuktighet just nu så det där med harmoni och bättre sömn låter lockande. Vi bråkar också väldigt sällan, men det är alltid bra att kunna hålla sådant som sägs ifrån säg. Även i andra relationer. :D Tack för tipset!

Jag känner att jag hakar på här. Det är hyffsat bra nu men vill skriva av mig URSH! SKRIKA! ut i ord!
Jag och en kille mådde dåligt samtidigt. Vi har umgåtts i samma umgänge men vi har aldrig riktigt haft så bra kontakt innan.
Han visste att jag höll på med andlighet, LOA, healing osv.
Och han fick reda på att jag mådde dåligt och bjöd hem mig till honom.
Vi lärde känna varandra. Vi var SÅ lika, lite läskigt. Vi skrattade, tramsa, var allvarliga, skratta, tramsa! Det var som vi att vi varit bästa vänner sedan länge tillbaka!
Och vi hjälpte varandra. Nu mår båda skitbra i det stora hela, förutom dessa små jävla irriations störningarna som uppkommer ibland. som nu.
Jag sa till honom att om han inte hade bjudit hem mig till honom när jag mådde som jag gjorde, om vi aldrig hade lärt känna varandra för de personer som vi är,
Hade jag inte varit i ljuset nu. Så jag tackade honom. Han sa desamma till mig.
Och nu några månader senare, skickar han ett mass meddelande till två av mina närmsta vänner i from av ”Hej, vill bara sända kärlek och ljus till er och låta er veta att ni är dem som ger mig ljus i vardagen Det är därför jag omger mig med er. Jag älskar er ”
Och jag fick inget.
Om min ena vän blev chockad för att jag inte fick något, hon sa ”om det är någon som har hjälp honom så är det DU”
Och den andra vännen känner knappt denna kille.
Alltså, jag vet fan inte om jag ska vara människa eller ande i denna situationen!!
I min människosyn blir jag ledsen. I ande, så kommer karma!
Och förra fredagen så hängde han efter mig på en fest och vi pratade myycket och det var nästan flörtigt mellan oss.
Det var flörtigt.
FAN JAG BLIR SÅ LEDSEN. ARG.
Mest arg för att jag reagerar som jag gör och jag vet inte hur jag ska reagera!!
Ursh ja! Känner bara för att slå på honom (givetvis så går jag på thaiboxning så jag skulle kunna, men nej!!)
Slå på honom eller rent sagt skita i honom. Jag vet fan inte!
Frustrerad. När man väl öppnar sitt hjärta så ???????
Ska jag vara människa eller ande i denna situatuionen?
bry mig eller gå vidare?

Varför tror du att du behöver välja mellan att vara människa eller ande? De två är ju Du! Att leva efter Medvetet Skapnade/LoA innebär att välja det som får en att må bra, att välja en så positiv känsla som det bara går. Men det innebär även att inte dömma andra, vilket innebär att man tillåter alla att göra det de anser är bäst för dem utan att lägga sig i och tycka att de gör fel. Eftersom vi dels alla är ett så dömmer du någon annan så dömmer du dig själv, och dels därför att dömma är negativt, m.a.o inget som får dig att må bra. Och fokuserar du på sådant som får dig att må dåligt kommer du att få mer av det som får dig att må dåligt. Och det utgår jag ifrån att du inte vill…

Det handlar även om att skapa trygghet inom sig själv, med andra ord en trygghet som gör att sånt där inte spelar någon roll. Ni träffades av en orsak, kanske har ni spelat ut era roller i varandras liv och det är dax att gå vidare?

Han fick dig att må bättre, var tacksam över det! Och släpp det andra. Är han nu en dagslända som yr från blomma till blomma så är det hans val, men du behöver inte dras med och må dåligt för det. Släpp honom ur ditt liv, var tacksam över det du fick och det du har - så ska du se att det kommer mera gott till dig i livet.

Det är så jag känner egentligen. Jag tar det väldigt lätt och tänker att han.har sina orsaker och jag har mina. Jag vet vad jag har gjort och det känns bra rätt in i själen. Soch jag är inte ledsen utan stolt. Men sen av någon anledning som jag skyller att det är människan i mig.. Och förmodligen att man börjat få intimare känslor, Blir jag ledsen. Men det du säger är så rätt! Utan det mötet hade ju inte jag mått som jag gjort och inte han iheller. Så egentligen är jag bara glad. Så varför klagar jag?! Right. Tack för att du påminde mig. Tänk att så lite gör så mycket för.man vet ju eventligen redan men behöver ibland den dära lite skärp dig orden. Tack du!!!!! Verkligen tack. massa kärlek, ljus, välsinglerser till dig :) Och mig. Namaste

Tack själv för att du är här och delar med dig av dina tankar, din kärlek och ditt liv.

en intuition… tänk om.. han inte skickade samma till dig för han inte vågade?

jag kan bli sjukt tillbakahållen med folk jag är, hrmm, romantiskt intresserad av iaf.. :) ?

thaiboxning, lol!!

Kram!

Linnease,

Ja jag tror att det är en ganska logisk och intuioistisk teori.

Faktiskt. hehe

Men i det upprörande moment så kändes allt dåligt.

Men nu känner jag mig som sagt stolt.

Det är midsommar fest hos en kompis på fredag, där vi kommer träffas alla.

Jag lovar att komma med update hur allt gick och kändes ;)

Kram på er!

Tack för ert stöd och engagemang. :D

;)*

:D *

ps. jag är tillbaka i min harmoni och det känns så fruktansvärt bra!

Har positiv inställning och jag vet att på fredag kommer bli en bra kväll även om jag det går bra eller mindre bra med denna person.

LOA is true!

Bra jobbat!

Tack!!!!!

braaaaaaaa! :) :)

Aaaaaargh! Har ett pissigt fokus och känner mig som en dålig människa just nu. Me NOT like!!! Det är sommarlov och min mans två söner är här och har så varit i en vecka nu. Varje sommar är det samma visa, jag fixar inte att vara glad över att de är här mer än i några dagar, sedan blir jag så trött på att vara tjatig mamma, och på att de låter mest hela tiden.

Jag har tre egna ungar och dem har jag mammat i totalt 21,5 år, det räcker! Att driva familj med två ungar som inte har samma koll på hur man beter sig som mina egna är bläk!

Men egentligen är de snälla och goa, men jag är så färdig med "små" barn (de är nu 12 och 15 år). Har varit familj med dem i 6 år nu så jag borde ha vant mig, men icke! Jag vill ha min lugn och ro och min ordning. Jag ville bara ha tre barn, inte fem….

Blääääääääk på mig för att jag inte kan bättre!

Kathja-R, trots att jag är uppväxt med en styvfar och att jag var ensamstående mamma under många år och var i ett flertal förhållanden under de åren så kan än idag inte förstå hur fok gör för att förstå och släppa in andras barn. Under alla år så har jag bara haft ett kort förhållande med en pappa. Jag beundrar alla som ger in i sådana förhållande, vare sig de har egna barn eller inte.

Nu insåg jag precis en annan sak med min sambo, som jag omedvetet önskat mig. Jag vill inte ha fler barn, men jag vill inte heller ha en kille som har egna barn, och jag vill ha en kille som har förståelsen av att ha barn. Min sambo har en son som han aldrig har träffat eftersom han fortfarande alkoholist och redan lämnat England när han fick veta att hans ex var gravid. Han har kontakt med henne idag, men inte med pojken. När grabben själv vill så tar vi det då. Jag har då en son som träffade sin biologiska pappa för första gången på 22 år nu i januari. Även hans pappa, och hela hans familj, hade alkoholproblem. Så jag har enfarenheten från den andra sidan av bilden. Så även där har vi någon som både jag och min sambo attraherat hos varandra. Motsatta sidan av liknande situationer, en förståelse för den andras relationer osv i en knepig värld. :D

Vad gäller ditt "problem" Kathja-R, så är det ju så att du har själv attraherat din mans barn till dig, de är ju en del av honom, en del av din önskan till Universum. Så frågan är varför? Vad är det du har missat att se med att din man har mindre barn än du har? Vad är det du kämpar emot när det gäller hans barn, och varför? Vad behöver du lära dig, eller vad behöver du erfara? Du vet ju egentligen vilka frågor du ska ställa dig själv? Ställ dem, och svara på dem.

Tack underbara visa Crinalina! Jag har funderat över det en hel del faktiskt, men aldrig frågat Universum/Gud om svar ska prova det.

Och ja, det är svårt, eller det är inte så svårt nu för tiden men det har varit svårt. Under en period var det bara det vi bråkade om jag och min man, hur han tyckte att jag inte behandlade alla barn lika. Och visst var det så! Behandlade ju inte alltid mina egna lika. Och så har han alltid varit "känslig" vad det gäller sina söner, är väl en massa dåligt samvete som ploppar upp kan jag tro. Men på det hela taget funkar det bra, det är bara när jag känner att jag måste göra allt, inkl vara "tjatig mamma" och sedan inte fåe en sekund av egen tid som jag blir kinkig.

Läste någon stans att det tar ungefär 5 år att få en ny familj att funka, FEM år, det är en stund. Vi har haft vår nya familj i sex nu, alla ungar var inte med från början… Lång historia.

Men, men nog om detta ska absolut sätta mig och se VARFÖR jag har fått dessa barn oxå och inte bara min underbara man…. Tack!

Jag har ju alltid önskat att ha barn och att få bli/vara mamma. det började med att jag träffade min sambo som har en son, där fick jag mitt barn, och nu har jag blivit "mamma" oxå

Jag ska förklara; pojken älskar sin farmor, han vill vara med henne hela tiden och hon bor 100 min från oss, så när hon kommer ner till oss och hälsar på (för hon har bara detta barnbarnet än så länge och han är hennes allt) så stannar hon 3-4 veckor. Hon kom förra söndagen och åker hem 2 juli, dte betyder att han bor hos min sambo och mig under den tiden farmor är här då hon bor hos oss. Igår hade pojken en undran till sin far, nämligen om man kunde kalla mig för hans "andramamma", min sambo förklarade att han har ju sin mamma och att man kan kalla mig för hans bonusmamma om man vill. I samma veva som denna undran kom, eller undran kom väl egentlugen av att han börjat ty sig väldigt mkt till mig, han kramas, pussas och gosar vilket han inte gjort då mkt förr och han kallar mig mamma på skoj..så jag har blivit mamma! Jag tackar ju Universum för att jag och pojken fått så fin och bra kontakt och jag känner mig mer och mer som en "förälder" till pojken, vilket oxå är viktigt för mig. Jag vill och kommer inte vara hans mamma men jag vill och kommer vara hans förälder.

Dock önskar ju jag mig ett eget barn och eftersom jag fått bli både förälder och mamma på "låtsas" nu hoppas jag att den önskan slår in på riktigt snart! Vill ju ha bebis med min fina sambo (dessutom sade pojken häromdagen att han vill ha en lillebror! Wiho Universum ge honom vad han ber om!!!! Jag e redo!

Men visst känner jag ibland samma som du Kathja!! Jag vill ha lugn och ro ibland, liksom bara sambon och jag! Det är ju full rulle att ha en snart 7-åring hemma! Och att han trivs bättre här än hemma hos sin mor gör ju oxå att han är här ofta! Men just därför är jag extra tacksam över att jag tagit till mig pojken som jag gjort och att han tycker om mig som han gör! Men det är svårt att leva med andras redan uppfosrtade barn, för jag kan säga som så mkt att min sambo och jag inte riktigt har samma syn på uppfostran men där tror jag oxå att det kan bero på lite skuldkänslor gentemot pojken från min sambo efter separationen från hans mamma etc. Men när sambons och mina barn kommer blir det lite annorlunda i uppforstran, men det tror jag absolut inte blir några probem!

Det är ju självklart en massa saker som spelar in, bara det att mina bonuspojkar är här v.a helg förutom under sommaren. På en helg hinner alla precis komma in i att "nu är de här" och sedan ska de iväg igen. Och sedan är jag och deras mamma väligt olika, och deras pappa har inte varit speciellt aktiv i deras liv förän efter skilsmässan faktiskt eftersom han mest jobbade innan, vilket oxå gör att han inte är van att ta i de där basic grejerna, utan de har jag fått ta i. Eller så har de fått vara.

Men strunt samma, det är som Crinalina säger - jag har fått dem på köpet av en anledning, jag har ju när allt kommer om kring bjudit in dem i mitt liv, annars hade de ju inte varit här. Så nu är det dax att ta reda på varför!

Ja precis är det så! Vi har ju pojken en hel vecka i taget så då hinner man ju vänja sig i tid. Men däremot har jag blivit lite snuvad när han tex plötsligt kommer till oss en dag då det egentligen är hans "mammavecka" för då har jag ställt in mig på en vecka med lugn och ro med sambon, men det brukar bli bra tillslut iaf!

Jag kan ju berätta min erfarenhet av att då ha vuxit upp som "bonusdotter" på heltid (fast vi kallade det för plastdotter på den tiden). Min mamma och styvpappa träffades när jag var ungerfär 4-5 år och jag tydde mig till honom direkt. Min biologiska pappa fanns inte med så mycket i bilden, det var vare sig hans eller mitt val, och även om jag alltid älskat min mamma så har jag alltid varit mer av en papps flicka. Min lillasyster hade också en fin kontakt med honom men inte lika nära som jag. Sedan fick jag två småbröder (med 20 månaders mellanrum när jag var nästan 7 och 8,5 år) som min plastpappa var biologisk pappa till. Jag vet inte när jag började kalla honom för pappa, men under hela min uppväxt var det det han var. Under många år var han den av mina tre föräldrar som var den som fanns där för mig, den som jag kände brydde sig och älskade mig mest. Det fanns aldrig något som helst tvivel på att han älskade mig och min syster precis lika mycket som sina biologiska söner.

I det stora hela så spelar attityden man går in i ett förhållande med en partners barn en stor roll.

Som mamma till ett barn så när jag har träffat en ny kille som jag inlett någon seriöst med så har jag alltid uppmuntrat dem att själva säga ifrån när de inte gillat något, sedan har jag tagit upp det med dem om de gått över en gräns eller motsagt mig. Detta för att min son skulle förstå att mina pojkvänner hade en viss auktoritet över honom, även om de inte var hans pappa. Det är en sådan väldigt komplex relation och så mycket beror på hur partnern/föräldern agerar och låter den "nya" agera. Det gäller att hitta det som är bäst för alla.

Jag börjar ju mer och mer säga ifrån om jag tycker ngt e fel för mig och min sambo har sagt att jag ska säga till pojken om det behövs och jag har ju lite strängare touch än vad min sambo har men än sålänge blandar jag lite tills pojken och jag kommer närmre varann (har bara levt med sambon och hans pojke i ca 1,5 år) men än sålänge funkar det jättebra, dock har ju sambon skämt bort sonen en hel del så jag har ju lite att tampas med men tack och lov lyssnar ju pojken på mig även om jag är lite mer sträng. Faktum är att han lysnnar nog lite bättre på mig om inte pappan är hemma för pojken vet ju precis hur och vad han ska göra/säga för att pappan ska ge med sig men det funkar inte alltid på mig!

Här har det alltid varit lättare åt andra hållet. Min man flyttade ju in hos mig och mina tre barn, och de har i princip bott hos mig sedan skilsmässan från deras pappa. Redan då jag träffade P (min man) så sa han att han inte ville gå in och bli deras pappa. Men det blev han, med besked. Och glada är vi för det. Han har även alltid sagt att han inte villle ha några döttrar, så därför fick han mina två. Ha ha, bevis på att Universum/Gud ger en det man fokuserar på, och inte uppfattar ordet "inte".

Jag tror oxå att jag har tagit lite lättare på ders relation, jag har hela tiden utgått ifrån att han älskar dem, medan han har utgått ifrån att jag mest tycker att hans barn är i vägen (mina ord, och helt fel). Och det har ju oxå påverkat det hela. Men som sagt, något är det jag ska förstå…

Det kan vara så att du ska lära dessa barn att ta ansvar och att familjen ska bli en bättre familj eftersom du känner som du känner.

Prata med din man om hur du verkligen känner, att du måste ha din egen tid också.

Anordna familjemöte och gör något kul med hela familjen, där alla tycker att saken är någorlunda rolig för alla.

Alla måste vara överens om en positiv inställning annars så funkar det inte (kanske lite av en självklarhet)

Men familjemöte är verkligen bra.

Min mamma träffade en ny kille för ca 5-6 år sedan och vi har bott ihop i ca 2-3 år.

Och hennes sambo är verkligen, verkligen en tuff utmaning. Man får liksom tippa på tår vad man än gör i hushållet.

Men genom våra familjemöte vi har ibland så säger vi mycket och lättar på våra hjärtan och tankar, vi får en annan

Förståelse för varandra.

Känns mycket bättre för alla!

Prova det J

Hoppas det kan hjälpa :)

Tack!

Det är ju det här som är det svåraste med relationer…man får en hel drös med som man inte MEDVETET har valt…men visst har man attraherat allt, och när man kan få syn på det så brukar relationerna kunna kännas riktigt GIVANDE. Periodvis iaf, när man lyckas hålla fokus…

Jag övar själv på det just i detta nu..i morgon kommer släkten…14 personer blir vi och det är väldigt mkt dubbla känslor…jag undrar varför jag valt så kritiska släktingar…jag ska väl växa och lära mig att inte falla ner i deras åsiktsmaskineri kanske, utan vara trygg i mig själv…

**och JAG vill ju bli omtyckt SOM JAG ÄR…då får jag ju tycka om DEM som DE är också!
**

update…

Midsommar fest igår och det blev inte mycket prat alls faktiskt med denna kille.

Men jag hade kul endå!

Och idag mår jag bra, jag har konstigt nog en väldigt positiv inställing till allt igen. Så det känns skönt!

Det kommer när det kommer :) Jag litar på universum och mig själv!

Positiva tankar övervinner allt!!!!!

tack för stödet!

Hoppas ni hade ett bra midsommar firande :)

#77 Jag har ju inte kommenterat tidigare, men ditt inlagg hade en bra vibration:) Kul!

TILLIT till sig sjalv, till universum ar nyckeln till allt! Inte alltid det lattaste , men som man sager "ovning ger fardighet"