Jaa, hur gör man?

Först och främst kanske man inte ska döma andra för att " de inte fattat grejen". Då höjer man sig ju genast över andra….Men jag förstår vad du menar.

Jag försöker behålla mitt fokus och inte dras ner av andras åsikter och tvivel.Finns ingen anledning att gå till försvar, man får ju välja själv.Och jag försöker också se det som ypperliga tillfällen att just öva -hur stark och trygg är jag inombords, oavsett om andra tycker helt annorlunda? Hur reagerar jag? Tillåter jag mig att bli sårad? osv.Ofta kan jag lära mig något av mig själv, se vad jag har att jobba på.

Men ibland behöver man nog sätta gränser om man känner att man blir rent av förlöjligad pga sina åsikter.Om jag respekterar andra så vill jag gärna bli respekterad tillbaks, utan att man behöver vara ense. Blir jag inte det väljer jag hellre annat sällskap.

Ha ha, anade att någon skulle påpeka användandet av "de andra"  som "inte fattar grejen" - var för att tydliggöra vad jag menade

Var mest nyfiken på er inställning och ert förhållningssätt - det är ju en sak att veta att man ska sätta sig över en sak, att man ska välja rätt känsla osv, men kanske inte alltid lika rätt att göra.

Ibland kan jag vilja skaka om folk för att de ska se att man kan göra annat än hasa runt i ett liv man mest gnäller över, men det ska man ju inte för vi har alla rätt att göra våra val. Men att stå för vad man tycker och hur man resonerar gör ju att man visar att det finns ett annat sätt, en annan väg, och då blir det viktigt att stå rakryggad och vara stolt över sina val i livet.

Men frågan är om man alltid gör det? Eller väljer man den enkla vägen, för vi ska ju välja en positiv känsla… eller väljer ni att stå på er och ha en positiv känsla inför det som kan komma ur det? Själv väljer jag för det mesta det senare alternativet…

Jag ser ingen som helst problematik i det hela då jag helt och hållet lever ett LoA för min egen skull. Hur andra gör bryr jag mig inte alls om. Visst kan slänga ur mig en "livet blir vad man gör det till"- eller en"jag är världens lyckligaste för att jag väljer att vara det"-kommentarer vid enstaka tillfällen. Det är väldigt sällan någon protesterar mot det dock eftersom alla som känner mig vet att jag faktiskt är världens lyckligaste och att jag faktiskt har gjort mitt liv till vad jag vill. På bara ett par-tre års tid. Det finns liksom inget utrymme för andra att protestera eftersom jag är ett levande bevis.

Om någon däremot sitter och beklagar sig över saker de har i sitt liv, situationer, personer osv så säger jag alltid att man har tre val; antingen så lär man sig uppskatta den saken man inte är lycklig med, eller så förändrar man den till det man vill att det ska vara, eller så stannar man där man är men isf har man inte längre någon rätt att beklaga sig.

Jag har ett fåtal vänner jag verkligen diskuterar detta med och de har fattat själva grejen, även om inte alla har satt ord på det. De har jag utbyte av att prata om det med, det har jag inte med andra.

Jag diskuterar det tex inte med min sambo heller, även om han stundvis har rätt tänk. Jag visar honom genom hur jag lever mitt liv istället. Att jag insåg att jag min dröm är att skriva för mindre än ett år sedan, erkände det för mig själv för fyra månader sedan, bestämde mig för att se till att göra det för tre månader sedan och idag jobbar som skribent på ett magasin säger mer än ord gör.

Sååååååå, med andra ord. Strunta i att diskutera och argumentera med dem som inte förstår, håll dig till de som fattat grejen, men framförallt visa att det är så genom att leva det. :D

Kram :D

# 3 Crinalina - vad det låter underbart att vara du!

Själv tycker jag nog allt för mycket om att prata, debattera och diskutera för att helt undvika att hamna i snack kring detta. Eller égentligen handlar det nog aldrig om att jag diskuterar LoA, utan bara annat, men det speglas ju i allt man tar ställning till.

Orsaken till att jag ställdre frågan var tex att jag igår satt och lyssnade på ett klipp med Abraham Hicks där de talade om fosila bränslen mm, sedan dyker jag in en sväng på FB och där är det en som oroar sig för hur hon ska göra - konsumera som vanligt och förstöra miljön, eller konsumera mindre och förstöra landets ekonomi. Tråden blev sedan en "miljö-tänk" tråd, och eftersom jag är av den åsikten att man ska göra det man känner är bäst för en själv så blev jag ju klart kallad EGO med stora bokstäver. Hi hi, gillar att vara ego, det kan jag ta. Vet att jag självklart kunde undvikit att kommentera, men som person ÄLSKAR jag att tycka en massa.

Men det är som sagt inget problem för mig, men jag var nyfiken på ifall ni andra undvek sånt här eller valde en positiv inställning.

Det är underbart att vara jag! :D

Ja, sådana typer av diskussioner kan jag hamna i också, just för att jag kan tycka att det är roligt att argumentera. Men jag gör det just för att det är roligt och så fort det slutar vara roligt så slutar jag diskutera.Jag tar dem inte på allvar, jag försöker aldrig övertyga folk med argument och diskussioner eftersom de flesta i en sådan situation inte är öppna för en ny insikt eller åsikt.

Visst är det härligt att kallas för EGO av dem som inte förstått poängen med livet?! Jag har den åsikten att allt jag gör är sådant som får mig att må bra och får det mig inte att må bra så gör jag det inte.

Som du skriver så genomsyras precis allt jag gör, tänker och säger av min inställning till livet, som är LoA, men det enda det egentligen betyder är att jag är tacksam för det jag har, älskar allt jag skapat i mitt liv och om jag inte gör det så ändrar jag det eller hittar ett sätt att älska det. Enkelt som tusan faktiskt!  haha

#5 - crinalina - UNDERBART! När jag läser det du skriver blir jag så tackam över att jag hittade hit, tros att jag för snart två veckor sedan just bad om att få möta någon/några som dig, för att ha givande samtal kring just detta. Super, Duper GLAD - trallallalla!

Jag är antagligen galen, så det gör mig inget att bli kallad för just det.

Sen ska jag väl motvilligt erkänna att jag bryr mig väldigt lite om vad de flesta människor tycker om mig.

Men sen kan jag ju inte förvänta mig att alla ska förstå vad jag pratar om eller hur jag tänker. Inte ens om jag förklarar så bra jag kan.

Jag brukar dra "principen", sen får de göra vad de vill med infon. Jag är inte så förtjust i missoinärer över lag, oavsett vad de förespråkar, och jag vill inte bli en själv.

Jag tror på mig. Det räcker för mig.

Just ja, jag är ju alldeles ny på det här, så jag är kanske helt ute och cyklar. Men det gör inget det heller. Jag gillar att cykla

#7 -  Fylgja HEJ! Och välkommen hit. Jag är oxå ny men trivs redan fint. Visst är det väl så att tro på sig själv räcker gott och väl. Är ju det som är det viktiga att älska sig själv och tro på det man väljer att göra i livet.