"Varför drar jag till mej det här och vad skall jag lära av det?"

…att leva ditt liv!

Så enkelt är det…och så svårt kan det vara.

Kan du omsätta en sådan sanning kan du älska dina barn med större frihet.

En frihet som kräver att du accepterar att de beter sig som de gör, håller distans och avvisar dig.

Lev ditt liv och låt dem leva och ta ansvar för sitt.

Hur svårt det än kan vara, så är sann Kärlek oberoende och utan band

#0

"Varför drar jag till mej det här och vad skall jag lära av det?"

Varför vi drar till oss vissa saker i livet. Beror nog till största delen på att vi följer gamla väl invanda mönster.

För så länge vi inte vågar kliva ur det gamla och försöka oss på andra vägar,, så återupprepar vi vårt liv,, I det oändliga……

Tills vi verkligen lessnar och gör någonting helt nytt och annorlunda.

Dvs, tar ansvar för våra egna tankar, handlanden och känslor. Att stå upp för oss själva.

Det löser mycket av skuld och skam, som vi bär med oss gentemot våra nära och kära.

Hur mycket vi än anser oss älska våra barn, så kan vi aldrig ändra på deras känslor och vi kan inte förändra det förflutna.

Vi kan aldrig lindra deras smärta genom att låta dem kasta skuld för det som en gång varit.

Att acceptera verkligheten och utgå från den punkt där du nu är,, Det är ett ypperligt tillfälle för att så nya frön och förändra framtiden.

Det kanske inte blir precis så som "man" tänkt sig. Men det blir bättre.

För när vi vågar vara ärliga i oss själva så kommer resten som ett brev på posten.

Visst kan det kännas läskigt att bryta av och skapa nya handlings sätt, men det är den ända vägen,, Om vi vill ha förändring.

Varför inte prova på att låta dem ta ansvar för den offer roll de själva sitter i.

Det handlar om att sätta gränser. Både för sig själv och för andra.

Annars förblir "vi" gränslösa i vårt varande både mot andra och oss själva.

/Tanke kram Rore

Tack för Era svar och jag inser att det ÄR så, men idag känns det mest svart. Hur går jag vidare?

#3

Acceptansen och konstaterandet av det som Är,, Det är nyckeln som tar mig vidare.

Det hela är en fortlöpande process som jag inte kan skynda på.

Om allt käns svart idag, så gör inte motstånd mot det.

Tillåt det att finnas även om det käns påfrestande och kanske till och med smärtsamt.

Gråt om du behöver gråta

Känn ilskan om du behöver det

Tillåt dig bara vara i det som är just nu,,,,

Thyra4, Du har fått så kloka råd och ord här innan så jag har inte mycket att tillägga mer än att när dina tankar börjar mala på i gamla hjulspår eller när du märker att du tänker på sätt som du inte mår bra av. Styr då upp tankarna. Ja jag vet att det låter knäppt men det funkar! Har själv haft en skitjobbig relation med min mamma och först när jag satte ner min fot och började stå upp för det jag är och vill började vår relation bli bra. För mig har det här med att styra upp tankar varit en jättelång process men det har varit värt det nu när jag vet att det funkar. Om jag kommer på mig själv med att älta eller tänka "felaktiga tankar" så fokuserar jag så fort jag bara kan rakt in i något annat: ett recept, komma på vad dvärgarna i snövit heter- ja vad som helst som får en bort ur det negativa. Absolut ska man fråga sig vad som gör att man inte kan släppa, varför man tillåter dog att må dåligt osv men jag tror de gångerna är helt andra tillfällen än då man ältar/ mår dåligt. Allt har sin tid och plats. Tillåt dig själv att förlåta dig för att du hamnar där du är, se din egen roll och ansvar och ägna inte mer tid åt att ändra andra för det kan du inte. Var rädd om dig, ingen annan kan göra det bättre än du själv.

0#

Vår välvilja gentemot våra älskade barn kan i bland göra att vi lägger oss i deras liv. Ditt förslag om sänkta kolhydrater kanske tolkas som att du lägger näsan i blöt. Om du glatt föreslår en kolhydratsänkning utan en egen vilja om att de verkligen gör detta tas budskapet emot med en öppenhet. Har du däremot en stark önskan om att de ska följa ditt råd kan det tolkas som ett underliggande krav från din sida och då blir effekten den motsatta.

Att din son inte berättar vad som hänt honom kan bero på att han inte orkar med din reaktion. Om du envist vill att det ska gå bra för honom i livet kan det lätt bli att du kanske reagerar negativt när något går snett.
Själv berättar jag aldrig med iver och glädje om mina problem för min pappa då jag vet vilken respons jag får…

Han älskar mig så mycket att han reagerar negativt på mina motgångar i livet. Jag önskar att han var mer neutral och bara lyssnade utan att anklaga mig, men jag får aldrig uppleva detta. Därför väljer jag hellre att vara tyst.

Fråga dig själv om du skulle ha anklagat din son för att inte ha delat ut biljetterna på bussen? Kanske har du svaret där?

När vi förändrar vårt beteende bryter vi en ond cirkel och livet kan ta nya vägar, mindre smärtsamma.

Jag tror inte alls du är en dålig mamma, tvärtom säkert fylld till bredden av kärlek. Frågan är bara hur du uttrycker den.

Vad skönt det är att få lufta sina tankar här med Er. Rore, jag har tillåtit mej att vara ledsen och arg idag och det känns bättre nu. Skogshumblan jag får öva mej på att komma ihåg Snövits dvärgar -haha ett bra tips. Resande 71 - Jag vet att min sons svärmor ringer 3-4 ggr/dag till familjen och till de båda sönerna och skall ha 150% koll. De tycker inte om det och därför ligger jag lågt, så ett samtal var tredje vecka är normalt för oss/dem. Jag skulle vilja ha mer kontakt. Jag känner mer att svärföräldrarna har "köpt" familjen, eftersom de har förköpt sig många gånger och blivit "utlösta" av svärföräldrarna. Jag känner inte igen min son längre. Han var tidigare en mjuk, empatisk kille, som hade många kompisar. Nu har han blivit hård och har ingen empati för någon och har i stort sett förlorat de flesta vännerna.

Tyra4!

Vad tror du skull hända med dig om du t.ex. under en vecka inte alls engagerade dig eller tänkte på allt det här?

Hur tror du att du veckan därpå skulle vara förändrad…för det skulle du!

Peter! Jag tror säkert att det är som Du säger, men det är inte så lätt. MEN jag skall försöka hålla mej lite mer aktiv. Har märkt att de flesta tankarna kommer  när jag bara sitter och slappar(och det måste man ju också få göra). Men de vakna timmarna på nätterna är svåra att styra över, men jag tackar för den här hjälpen jag har fått en gnutta av här. Återkommer gärna om jag behöver.

Jag kan dela med mig, att min mamma, och även pappa är ganska bundna till mig. De är inte tillräckligt starka för att verkligen bry sig, men de kan heller inte släppa taget så att jag får vara fri. Det jobbet får jag göra själv.

Släpp de du älskar. Det är den största gåvan man kan ge.

#2

Egentligen har man inte klivit ur gamla mönster, innan man kan skapa nya, spontant, varje stund. Du ger säkert bra råd här, men det är nåt man kan ha i tanken.

#10

Jag förstår inte riktigt vad du menar?

Jag tänker mer att detta är en övnings sak… och någonstans måste vi alla börja,,,

#11

Visst är det en övninssak. En övning i medvetande!

Vad jag tänkte var, att det kanske inte räcker att bryta de gamla mönstren, som då leder till nya mönster. Som sedan blir gamla igen.

Som en liten, liten kommentar på ditt inlägg…

nidlo! Jag förstår fortfarande inte vad det är du menar…..

Du får gärna förtydliga dig…….

# 0

Spontant känner jag att du skulle kunna skriva ett brev till din son där du berättar vad du känner. Utan att dömma eller klanka ner på honom, hans familj o hans liv.

När du sedan har skickat brevet tror jag att det kan bli lättare att släppa taget o låta din son med familj ta eget ansvar för hur deras liv kommer att te sig. Sedan tycker jag inte att du ska låna ut pengar till sonen, för det är ju inte den hjälpen han behöver.

Jag vet att det är jättesvårt att bryta mönster, men det går om man ger sig den på att det ska fungera.

Tack för Erat engagemang och goda råd. Jag har tagit det till mej och hoppas allt ordnar upp sig.

#rore

Om du menar, att bryta mönster, egentligen är "att byta mönster", då förstår jag om du inte förstår!

Det är med hjälp av, och i nyskapandet som den verkliga brytningen av mönstren sker. I nyskapandet finns inga mönster… Endast nya händelser, situationer… Och svar på dom.

Därför blir ett brytande av mönster, en övning i medvetande. För att nyskapandet ska ta plats, behöver man nog egenltigen expandera. Annars är man, vad jag vet, fast i ett bytande av mönster, och vanor som blir och faktiskt förblir gamla.

Niklas!

Det du försöker förklara, förklarar fortfarande inte och det är inte så konstigt eftersom du försöker förklara något som du inte Vet, har erfarenhet av eller nog kunskap om.

Du uppmärksammar inte dig själv och att du är trovärdig med den du vill vara och det du säger. Då missar du ju också möjligheten att ge plats åt nyskapandet…

Niklas

Jag förstår vad du menar

Kalendula!

Då kanske du kan förklara vad det är du förstår som jag och rore inte förstår?

Jag förstår inte heller…

Hmm vill inte verka dum nu men både det som Niklas säger och det som Peter/Retep säger är för mig klockrent. Niklas om jag förstår dig rätt så kan man byta mönster utan att bryta den negativa klangen. Alltså egentligen bara byta "ord"/ uttryck/ tankar men ändå göra "fel" så att säga. Pe

#17, Peter.

Ja, tack. Jag brukar glömma mig själv då och då. Allt känns så normalt. Som att vad som helst är som det ska…

#21, Skogshumblan.

Nu är jag osäker om jag förstår. Vi kanske ska lämna det..?

Ja för min del så har jag inget mer att skriva:) eller är du rädd att avslöja dig och låta Peters ord stämma;)

Jag har nog faktiskt inget mer att avslöja… Och kan inte annat än hålla med, när någon skriver vad som är sanning… Vem det nu må vara.

Ni får väl allt hålla med om att Peter gör något verkligt bra här 

#0 ett boktips kan vara " Älska livet som det är" av Byron Katie. Den går in mkt på att man inte kan förändra andra människor, bara sitt eget förhållningssätt till det som sker, och att den viktigaste kärnan alltid ligger i kärleken till sig själv. Jag återkommer till den boken då och då, för att " påminna mig" . Lycka till