![[luneri]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Dilemman i mitt liv- rätt väg?
Hejsan! Jag har två frågor som är väldigt viktiga i mitt liv just nu, eller som upptar mycket energi iaf, och jag hoppas jag finner någon lösning med lite hjälp av er och attraktionslagen :)
Det är så att jag är en av gruppledarna inom nollningen på universitetet och vi håller ihop gruppen och finns där för nya studenter, dels för dem att de ska hitta nya vänner, ha kul och känna sig välkomna. Jag tyckte det skulle bli roligt och såg fram emot det väldigt mycket. Jag är visserligen en introvert person mer än extrovert trots att jag försöker vara mer utåtriktad. Nu visar det sig dock att det inte går särskilt bra för mig. När jag försöker få uppmärksamhet av gruppen är det ingen som lyssnar och det är inte särskilt ofta de vänder sig till mig om det är något. Jag känner mig som Sveriges tråkigaste människa eftersom ingen verkar vilja ta kontakt med mig. Trots att jag är gruppledare har jag inte den auktoriteten. De andra ledarna känner visserligen varandra och nollningen är inget nytt för dem, men jag känner bara att jag inte har den gemenskapen bland oss ledare och jag känner mig utanför, dels att jag inte verkar vara särskilt delaktig vid bestämmelser, och sedan att jag inte riktigt verkar vara accepterad som ledare av resten av gruppen. Jag upplevde exakt samma känsla som när jag gick i grundskolan, då jag till stor del var utanför, och aldrig kände den där gemenskapen med de andra så det är inget nytt. Jag vet att man inte ska fokusera på sitt förflutna, men det upplevs nästan omöjligt när det är känslor som påminns och bubblas upp till ytan igen, och det går inte riktigt att kontrollera. Jag ville vara med i detta för att det är roligt och en social samvaro och förhoppningsvis nya vänskaper, men just nu känner jag mig inte alls delaktig i det här. Kan jag verkligen vända en sådan situation till det positiva med attraktionslagen? Jag vill ha social acceptans, ha roligt med de andra och känna mig som en del av dem dels med auktoriteten men också på det sociala. Det känns som att jag måste ändra hela min personlighet för det, och det tycker jag är fel. Jag har försökt att ändra på situationen genom att få dem att lyssna och ta kontakt med folk, men jag upplever inte riktigt att situationen förändrats. Det hela känns väldigt deprimerande och jag känner mig dum som gruppledare som inte verkar ha de egenskaperna jag ska ha.
Och fråga nummer två som gäller mitt kärleksliv. Jag har träffat en kille som verkar vara en toppenperson och bra att ha en relation som det verkar. Han verkar ha alla de kvaliteerna iaf. Men jag är ändå osäker vad jag vill. Jag tycker bra om honom, men jag känner bara att han frågar så mycket hela tiden om allt och allt jag gör varje dag och hör av sig ofta att jag inte får utrymme att vilja höra av mig själv på eget initiativ. Det kan bero på att vi inte känt varandra sålänge, men jag vet inte om han alltid är sån. Jag tycker det kan bli för mycket och jag känner mig nästan lite kvävd. Det är bra med regelbunden kontakt tycker jag, men jag vill ändå ha utrymme och det är viktigt för mig. Jag hade helst velat ha en kille som tog för sig lite mer, spontan och hör av sig, men ändå kan lämna lite space. Min mamma säger att jag e för kräsen och det inte finns killar som är exakt som jag vill ha. Kanske jag borde göra som hon säger, men då går det helt emot teorin om attraktionslagen om man ska följa det rådet. Jag har träffat ganska många killar som verkligen inte varit bra för mig trots att jag envist vill ha en relation med dem, dels för att den där attraktionen finns där och annat som jag tycker om hos en partner. Jag känner att jag kanske borde utveckla den här relationen samtidigt som jag är osäker vad jag tycker och vill. Jag vet vad jag vill ha, men jag vet inte om jag kommer få hela paketet och det känns dumt att släppa taget om en kille som verkar så bra. Jag tycker om honom, men ibland får jag bara för mycket av honom och jag orkar inte med alla frågor och jag vet inte om det är bra att jag känner så i en relation. Jag är expert på att analysera och antar att det ställer till med lite extra problem. Jag känner mig bara förvirrad för jag vet ju inte om vi kanske kommer tycka om varandra ännu mer ju mer vi lär känna varandra.
Jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga i dessa situationer och om det finns något svar inom attraktionslagen på dessa dilemman.
Hoppas att ni orkar läsa, lite snurrigt kanske det kan verka, men hoppas det går att förstå ändå :)
Klart vi orkar läsa! Min spontana tanke är att du tänker för mycket, men det är mänskligt så inget fel i det utan bara ett konstaterande. Du skriver att du upplever det förgångna i det nya då det kommer till detta med tillhörighet på skolan, och det gör du för att du inte har släppt det som har varit. Ta dig tid att skriva om din historia är mitt råd. Börja med att skriva om det som var, tankar men framför allt känslor. Skriv av dig. Och skiv sedan om historien genom att skiva det som du skulle ha velat ha det, med fokus på känslorna, som att det var det som var. Lägg sedan undan det och tacka för allt det underbara du just skapat. Gå sedan in i det som är nu med känslan av att du är en som är social, har pondus, som någon lyssnar på och som andra vill vara med. Tro på din förändring. Du har nämligen hamnat i denna situationen just för att du ska kunna hela den förra. Det är så snillrik skapelsen är. Då det kommer till mannen så tänk inte. Bara känn! Känns det bra att hänga med honom gör det, känns det inte bra gör det inte. Tänk inte i termer som "relation" eller framtid. Och lyssna inte på mamma! Man kan alltid möta den "perfekta" kärleken. ♡
Wow, så bra svar Kathja! Ja perfekt, prova det luneri ♥
Ja! Jag läste svaret på tåget nyss,, och YES!!!
Du vibbar bra nu Kathja!!
You are the Creator of YOU, not of things...If you Create the YOU that you want to be everything else will fall in place.
Shiawase
Tack! Jag ska skriva ner precis som du sagt och hoppas allt löser sig som jag vill :) Kanske är det så att jag fokuserar för mycket på mitt förflutna och försöker kämpa emot det?
Min syster säger att jag tänker för mycket och bara ska ta det som det kommer, men ville inte riktigt tro på det helt då min mamma säger precis tvärtom så jag känner mig ganska splittrad. Jag vill inte göra någon besviken heller, men jag vet att om jag inte lyssnar på mig själv kommer jag svika mina egen vilja. Det är problemet att jag sätter andra före mig själv. Jag tycker det är svårt, ibland är det jättebra känslor och ibland inte och jag känner mig osäker vad jag egentligen tycker. Men jag kanske borde ta det lite som det kommer. Jag är bara rädd att jag kommer tolkas som någon som har två sidor. Det är ofta så att ibland är jag på toppenhumör och väldigt utåtriktad och ibland är jag precis tvärtom och vill inte vara särskilt social.
Jag kommer förmodligen träffa honom en tid, och om det skulle sluta med att jag inte har det intresset är jag rädd att jag kommer såra honom väldigt mycket och kanske till och med kan bli betraktad som oseriös :/ Han verkar väldigt säker på sina känslor, och på så sätt tänker jag att jag borde bestämma mig snart. Ska jag strunta i det och bara leva i nuet ändå efter mina egen vilja?
Jag tror jag ska även här skriva ner mina situation i nuläget och hur jag vill ha en relation så kanske jag får mer klarhet :)
Ska jag förresten nöja mig med en kille som verkar vara jättebra även om han inte har vissa av de sidor jag önskar? Eller ska jag gå vidare och leta?
Det blir absolut bäst av att leva i nuet och följa din egen intuition, följ känslan av det som får dig att må bra. Och du ska inte nöja dig med något som inte känns bra, men saker kan ju kännas bra bara en stund. Eller en vecka. Och det är aldrig oseriöst att ta hand om sig själv och göra det som får ens hjärta att le!
Okej, jag ska göra det! 🙂
Det jag oroar mig för är att jag är rädd att han kanske kräver mer av mig än jag kan ge, och han frågar så mycket om allt så jag tycker det blir ganska jobbigt tillslut. När jag tänker på det känner jag inte de positiva känslorna, men i övrigt har jag bra känslor med honom. Hmm
Så bra skrivet Kathja!
Sen skulle jag vilja lägga till att just inom studentvärlden är det en så himla bra chans till att skriva om sin historna som Kathja beskrev. Det är för det mesta en förlåtande omgivning som tillåter att man förändrar sig.
Du kanske kan säga till honom att du blir stressad av alla frågor? Att du gillar honom men behöver din egen space, att ta det lite lugnt?
ja jag tror också jag borde säga det. känner mig jättedum när jag säger vad jag tycker i sådana situationer, men jag vet att det är något jag bör jobba på.
Angående killen undrade han om jag vill ses igen, och jag sa som det var, att jag känner mig kvävd just nu och att vi kanske kan vara vänner istället. Jag känner verkligen så och jag blir stressad av det och den känslan kan inte vara fel. Men samtidigt kan det inte undgå mig om jag gjorde rätt val, för han har ju många bra sidor också som jag värdesätter. Han är en toppenkille utöver det jag nämnde. Jag vet att jag inte skulle fundera, men det gjorde jag ändå och funderade om det var bättre att fortsätta och se om det kändes bättre efter ett tag eller avbryta, dock kände jag att jag inte orkade med det som det var nu. Han var alldeles för på och vetgirig. Vi får se vad som händer nu när jag gjort detta val. Jag hoppas såklart att det dyker upp någon som matchar mig på alla plan, men jag har väntat så länge! Och då undrar jag om jag har för höga krav, och att det var den här killen som var ämnad för mig egentligen… Vad svårt det är med kärlek!
Jag har träffat killar tidigare som inte riktigt värdesatt mig. den här killen vet jag att han värdesätter mig. Tidigare har jag fått undra om det fortfarande finns intresse, och det kanske är en spänning som saknas… Jag hoppas inte det är så utan att attraktionen helt enkelt inte är tillräcklig mellan mig och den här killen. Det är en av anledningarna till att jag funderar för att jag inte vill välja killar som är uppenbart dåliga för mig, men som jag av någon anledning inte förstår själv i den stund.
Starta ny diskussion