Ha ha! Vad lustigt! Jag tänkte precis dessa tankar i fredags när jag var på en fest med min lillasyster. Hon har precis träffat en ny kille och är formligen DROGAD av förälskelse. Jag som inte skjutit in kärlekens rosa vätska i underarmen såg betydligt nyktrare på situationen. Jag tycker inte alls att han är så bra som hon beskriver. Hon är till och med så drogad att hon SER saker i hans sms som inte jag ser…

Hon pratade om killen hela kvällen och berättade hur hon njöt av att få "ta hand om" den här lilla mannen. Jag såg direkt att hon var inne på fel spår eftersom hon innerst inne är less på män som är svagare än hon själv. Syrran gör om samma tabbe. Vad läskigt det är när man verkligen SER att människor upprepar sitt livsmönster om och om igen.

Det är många gånger jag önskar att jag slapp leva med denna medvetenhet för livet var faktiskt lättare när jag vandrade omedveten.

Seerina! Tycker du verkligen att det var lättare att vandra i omedvetenheten??

Förlåt min fråga, men jag kände igen mig i din text.

Det är väldigt jobbigt att se andra upprepa sina livsmönster. Det håller jag med om. Men samtidigt så är det kanske det "jobbiga" som vi ser i andra som vi själva behöver titta närmare på i oss själva.

Varför upplever vi det jobbigt att se andra göra om samma misstag om och om igen? 

Kan det bero på att vi människor så ofta tror att vi måste/behöver göra något för andra, som "vi" anser att de inte klarar av själva🤔,,,, ?

Kanske är det rent av så att "vi" vissa gånger kommit längre i insikt ( om man nu får lov att skriva så) det är fel ord men hoppas du förstår vad jag menar ändå.

Jag tror ju att människor upprepar samma mönster tills de själva väcks upp ur sin omedvetenhet,, om de nu gör det. Det är ju olika från person till person.

Ja, jag tycker att livet var lättare att leva omedveten för jag har svårt att hantera själva medvetenheten.
Jag tycker det är jobbigt att hela tiden vara i arbete med mig själv, att hela tiden påminnas om mina brister och felaktigheter, att hela tiden omfamna, bejaka och förlåta. Det är jobbigt att se livet som en skola i stället för ett äventyr och det är jobbigt att notera vad jag tänker och varför jag gör det. Det är jobbigt att få insikter som fördjupar och påminner mig om livets andra dimensioner. Det är jobbigt att SE och VETA när vetskapen är svår att bära. 

Det handlar inte enbart om andra för det handlar mest om mig själv. Jag är trött på att hela tiden finna lösningar till att leva i samklang med min omvärld. Jag är trött på att aldrig få vila från min utveckling som känns som en skola med tenta efter tenta. Jag vill hoppa av skolan och bara njuta av allt jag lärt mig men det tycks inte gå för hela tiden gör min medvetenhet att jag ser konflikterna i min själ och i mitt mentala tankemönster.

Jag har omfamnat mig själv tusentals gånger för att få slut på denna utveckling som jag ser mer som en börda än en möjlighet. Jag har slutat meditera för att sakta ned processen men den finns ändå där. Min utveckling och medvetenhet flyttar mig bara längre bort från min familj och mina vänner eftersom de lever kvar där borta medan jag mognar i min ensamhet. Denna medvetenhet gör att jag tappar samhörigheten med min omvärld och jag hatar det. Andlig mognad gör att man förlorar intresset för vissa saker, likt en tonåring som inte längre vill leka i sandlådan eftersom hon vuxit i från det.

Jag ångrar att jag en gång i tiden började meditera och söka för detta öppnade dörren till något som jag inte ville ha. Innan jag blev medveten så LEVDE jag bara utan tankar OM livet. Jag försökte inte förbättra eller förändra något. Jag umgicks med alla sorters människor utan att tänka på om denne tillförde mig något eller inte. Livet var en fest på många sätt. Min medvetenhet tog bort "festkänslan" och plötsligt var livet ett enda stort och djupt allvar.

Självklart är jag inne på att felet ligger hos mig, för det gör det ju alltid. Jag tänker fel, jag känner fel, jag ser fel, jag handlar fel, jag är vilsen.
Detta är medvetenheten, att allt handlar om MIG, och det är just DETTA jag är trött på. Jag vill inte vara i centrum längre. Tidigare låg mitt fokus på framtiden, mina drömmar och min längtan.

I dag finns de inte längre kvar och jag påminns bara om hur svårt jag har att leva i harmoni med livet. Jag vill slippa BRY mig så förbannat mycket om alla andra, jag vill slippa försöka hjälpa andra att se sig själva, jag vill slippa uppleva alla dessa förbannade konflikter i mina relationer. Jag vill vara omedveten och sova genom livet utan att känna alla mina känslor till 100% och utan att notera vad som rör sig i mitt huvud. Jag saknar mitt gamla jag för jag är evinnerligt trött på att leva i ständig förändring (där jag tydligt SER den). 

Jag kan lägga till att när jag skrev mitt förra inlägg i denna tråd och kom till den där meningen om att jag ogillade min medvetenhet så kom jag åt en öm punkt i min själ. Jag grät hejdlöst när jag förlät mig själv för att jag börjat meditera eftersom detta gett mig så mycket svårigheter. Jag går igenom en förlåtelseprocess just nu och även detta är en av alla jobbiga grejer i den där medvetenheten.

Berätta gärna för mig vad som är positivt med att vara medveten?

Åh kära Seerina, det är som att jag hade kunnat skriva det du har skrivit, har tänkt likadant flera ggr. Enda skillnaden för min del är att jag försöker påskynda processen för det verkar inte gå att stoppa den… Edit. Kom att tänka på efter att jag skrev att nånstans har jg ju själv valt och välkomnat den här utvecklingen så antagligen var jag inte nöjd med det som var då! Det kanske även hjälper dig att tänka så. Kram

Seerina - Men inte behöver det vara jobbigt och svårt vännen! Livet i sig självt är enkelt och harmoniskt, är det svårt är det vi som gör det svårt. Tillåt dig att se din utveckling med andra ögon, med ögon som säger dig att utveckling är kärlek, tillit och harmoni.

Och du ska inte bry dig en massa om andra eller jobba med att vara i harmoni med andra, du ska bara bry dig om dig och vara i harmoni med dig. När du är det kan du unna dig att lyfta blicken och bry dig om andra, OM du mår bra av det. Om det tillför mer harmoni och kärlek, annars ska du inte göra det.

Medvetenheten går ut på att känna efter var du är och var du ska för att fortsätta att leva i harmoni och kärlek, medvetenheten visar dig vägen på din livsstig. Men livet ska vara enkelt och utan motstånd. Livet självt strävar alltid efter harmoni, det är bara att lyfta blicken och se på naturen. Det naturliga tillståndet är kärlek och harmoni, om du inte lever i det har du åkt av din livsbana, du har fokus på det yttre och andra, inte på dig själv.

Utveckling, och meningen med livet, är inte att sväva i det blå i det andliga - det är att förena de två - ande och ego. Att vara ett. Ett med dig själv och sedan ett med alla andra.

Så medvetenhet är en underbar gåva, en gåva av kärlek.

Seerina, känner igen mig, har hamnat där ibland med i mina mörkare stunder.. Men det är bara helt off track! Som Kathja säger, behöver inte vara så. Andas.. :) ♥

Seerina 🤗 ❤️

Trots att du SER vad andra inte ser, så behöver du inte visa dom vad du ser. 

Trots att andra lever i okunskap så betyder det inte att du ska ge dom det. Det är inte ditt ansvar.

Ibland behöver man bara acceptera och VARA och acceptera att andra är som dom är och låta dom vara sådana.  

Lite känns det som att du "ser" det du bör jobba med. Kanske dags att ta en period att se de sidor som är helt fantastiska och underbara? 

Jag kan bara se till mig själv, jag är en hejare på att överanalysera och se vad det är jag ska lära mig och jobba på - men insåg faktiskt när jag startade tråden att SHIT vilka bra sidor jag har, vilken kärlek som finns i mig❤️

#4 Vad "skönt" att höra att det finns fler som delar min uppfattning. Du har rätt i att jag började meditera av anledningen att jag inte kände mig nöjd med mitt liv. Tyvärr blev mitt liv inte bättre utan tvärtom sämre.

#5 Visst är det så att vi själva gör livet svårt för egentligen är det ju lätt som en plätt. Men när tanken om medvetenheten inte går att byta ut till en gåva trots ihärdiga försök så tappar man lusten. Jag har vandrat vägen mot harmoni i drygt 7 år. Hur många år krävs för att en människa ska ge upp sitt envisa mål?

#6 Jag har intalat mig att jag varit offtrack under alla år. Jag har också intalat mig att efter mörker kommer solsken men som jag skrev ovan: När mörkret omslutit mig i drygt 7 år så inser jag att vägen inte var för mig. En del av oss klarar det inte - vi vill bara vända hemåt igen.

#7 Jag är en idiot som ser allt som behöver förändras och har hela tiden försökt hindra förändringen som gör mig trött. Jag har sagt nej och åter nej till denna väg som förgör mig. Jag har jobbat med att se tacksamhet och glädje men även detta känns som ett arbete. Jag är trött på att försöka, jag vill bara ge upp och vara. Jag fann i går kväll lösningen till allt detta så allt kommer inom kort bli bra igen. Förlåt att mitt medvetande-problem kapat tråden, det var inte alls meningen. ❤️🤗

Om ditt envisa mål kommer att få dig att må bra ska du inte ge upp det, finns ingen anledning till det. Allt som får dig att må bra ska du göra.

Men det låter som att du kämpar och det ska inte vara en kamp, då är du av harmoni-banan, och den kan man komma upp på genom att fokusera rätt. Sluta kämpa och börja glida med livet och din utveckling, istället för att jobba som en tok.

Meningen med allas liv är att leva i harmoni och kärlek, det är det naturliga så om vi bara slappnar av, andas och släpper alla våra inlärda föreställningar om hur saker ska vara och hur de ska göras, så glider vi tillbaka till vårt naturliga tillstånd. Harmoni och kärlek.

Och var snäll mot dig själv, du är ingen idiot och här får man kapa trådar hur mycket man vill. Allt man känner att man vill skriva ska man skriva därför att det är att följa sitt flöde i det man behöver där och då. 😍

Seerina,,

Kan bara halla med tidigare inlagg, Andas, var snall mot dig sjalv.

Sluta kampa, sluta jobba ,,,, det ar dar bromsen sitter for flodet,, Det ar nar vi kampar eller jobbar for att uppna nagot som det blir jobbigt.

Du pratar om fel, sidor som du maste ratta till etc. Det finns inga fel och brister hos dig!! Du ar perfekt och precis som du ska vara!

ALLA utvecklas~~ medvetet eller omedvetet, aven de som ytligt sett ser ut att vara ovetande och leka igenom livet utvecklas. Var sjal, varat JAG ar aldrig omedvetande.

Slappna av, borja bejaka dig sjalv..

Hitta pa saker som far dig att skratta!

Vi kan inte skynda pa nagonting , for en anstrangning eller paskyndning bromsar ocksa upp processen. VI befinner oss precis dar vi ska vara och allt ar precis som det ska vara har och nu,, Det vet var sjalv och varat JAG.

Avsluta varje dag med att tacka for nagot. Vi har en trad nagonstans med en ovning att skriva upp minst en sak  varje dag som man ar tacksam over. Och stoppa dessa lappar i en burk. Vid slutet pa aret, sa tar man och laser igenom dessa och upptacker igen vad mycket man har att vara tacksam over.

Tacksamhet har en stark , stark vibration, som karlek. Sa borja titta pa det lilla, och lat tacksamheten floda genom dig!:)

Nar detta flode borjar komma igang, sa kommer omvarlden att forandras:)

Apropå projicering så är jag nu (igen!) inne i en känslomässig dipp, en där jag tittar på min Älskling och hakar upp mig på att han inte gör saker jag tycker att han borde göra… När det bara handlar om att JAG inte gör det jag ska göra. Har en massa planer som ska sättas i verket, men så kom det en jobbhelg och jag fick pausa - och vips så kom rastlösheten tillbaka. Det är tydligt att dessa saker ska göras NU, och inte sedan. 🤪

Så bara att lyda och köra på tills det är klart. Ska fixa en basic föreläsning med Powerpoint och ett upplägg för homeparty. Så är jag redo.

Det handlar iaf inte om Älsklingens görande. Han får göra det han känner att han behöver göra. 🤐

Seerina!

Nu kommer jag och säger och tipsar om det jag brukar.

Om det var 7 år sedan du började att meditera och det då varit TM du lärde dig. Då skulle din upplevelse och känsla inte vara vad den är nu och du skulle inte må och tänka så som du gör nu!

Om ens meditationer får en att må dåligt och känna så som du beskriver. Då mediterar man säkert på felaktigt sätt och med ett syfte som inte som inte stämmer överens med sin föreställning och med var man befinner sig.

Skulle vilja tillägga, att om man befinner sig i ett någorlunda gynnsamt läge när man tar upp någon allmän typ av meditation. Då är sannolikheten också stor, att det fungerar, är behagligt och utvecklande.

Om man inte är där i detta gynnsamma läge utan kanske mer desperat söker och vill och hoppas och …

Då menar jag att det är av stor och kanske avgörande betydelse att man lär sig en riktig Meditationsteknik från början. En anpassad, beprövad och personlig teknik som garanterat ger glädje, harmoni och utveckling.

… och går man in på kohydrater.ifokus så ÄTER man sig frisk… 😎
Alla vägar bär till Rom och ingen metod är egentligen fel. Det som skiljer är hur mycket bagage själen bär. Det som skiljer är om psyket är starkt nog eller klyvs itu. Det som skiljer är vad universum vill lära dig. Vill universum lära dig att kämpa tills du förgör dig själv? Eller vill universum lära dig att ge upp och inse glädjen av att ha avslutat en kamp i stället för att sorgset fokusera på förlusten? Detta är frågan.

Det är rent omöjligt att avsluta sin kamp förrän man känner sig mogen att göra så. När man avslutar kampen undrar man varför man inte gjorde det tidigare? Det gick inte för viljan var för stark. När viljan brutits ned kan kampen avslutas. När kampen mot det man inte vill ha är slut så omvandlas motståndet till kärlek. Nu omfamnar man fienden i glädje, tack för att du/den/det alltid fanns där!

Visst, det är dumt att kämpa, men när viljan är stark behöver den tid att brytas ned. Det är alltid en kamp mot det vi inte vill ha tills vi själva säger "okej, jag ger upp, nu vill jag ha det".

Känner du känslor av kamp? Fråga dig själv vad det är du INTE vill ha så ser du svaret. Jag ville inte ha medicin och gjorde stort motstånd mot detta. "Det ska FAN gå att må bra utan den där skiten!" var mitt eget talesätt. Jag gav mig inte en millimeter i den frågan. Min vilja bröts ned och en dag tittade jag på pillerburken och insåg mig besegrad. Det gjorde inte ont för jag sket i att pillren vunnit över mig, jag var i stället glad över att kampen tagit slut. Jag var glad över att jag äntligen lyckats acceptera ett liv med medicin. Jag var en vinnare i förlusten för jag vann tillbaka mitt liv. Jesus, vad skönt det är att leva med vinden i ryggen! Jag älskar att åka på min räkmacka och slippa alla dessa känslomässiga berg- och dalbanor, avsaknad av livslust och känslor av martyrskap.

Jag försökte, det räcker för mig. Nu kan jag dö med gott samvete för jag försökte. Jag vann inte, men jag försökte…😃

Seerina!

Du kanske tror att du kan dö med gott samvete, för att du försökte? Och ur ett personligt perspektiv är det kanske så, (tillfälligt)?!

Men inte ur själens perspektiv! Själen kommer tillbaka här igen för att fortsätta sin resa. Är du alls intresserad och öppen för själens vilja med dig, då förstår du nog att du inte kan ge upp.

Som sagt av flera här i tråden så är livet och utveckling inte menat som att vara en kamp.

Om man inte hittar hur att komma till ro med sina känslor och ett sätt att acceptera, ja då åker man heller inte omkring på en räkmacka.

Kanske tror man att man accepterat, men acceptans är ett harmoniskt tillstånd, fritt från överväldigande känslor, tankar och föreställningar, om sig själv i hur man förhåller sig till livet man lever.

Den svåraste projicseringen att hantera är den man gör mot sig själv!

Peter, jag vet att själens arbete fortsätter liv efter liv tills jag klarat uppgiften till fullo. Jag har dock insett mina begränsningar och accepterat att jag får fortsätta mitt själsliga arbete i nästa liv. Jag vill inte tillbringa mer tid åt att "förverkliga mig själv" eller nå ett högre medvetande som bara drar mig längre och längre i från de människor jag känner samhörighet med.

Du känner dig mer och mer ensam ju längre du kommer i din andliga utveckling.

Varför ska jag följa själens vilja om det gör mig mer skada än nytta? Varför ska jag tillbringa mitt liv åt att sträva efter något som jag aldrig når? Om jag kommer till himlens pärleport när jag dör och vakten frågar mig:
- Har du haft ett bra liv?
- Nä, det var faktiskt skit jobbigt. Jag är otroligt besviken över att jag fick kämpa och sträva hela mitt liv utan att nå det jag längtade efter.
- Varför valde du den vägen när det finns andra?
- Jag vet inte, de andra sa att det var rätt väg…
- Varför gick du inte din egen?

Nu går jag min egen väg.

Det är helt okey Seerina att du går din egen väg! Då blir du säkert inte så förvånad, när den kanske snart visar sig som en annan väg. All kärlek och lycka till dig💝

Men vännen själens väg gör dig aldrig illa, det är din väg som gör det svårt. Det är ditt Ego som styr dig på avvägar. Själen vill inget annat än att leva i kärlek och harmoni, det är dess naturliga tillstånd.

Det handlar aldrig om att sträva efter saker därför att du är redan allt, du kan inte bli något annat än allt som redan är. Det handlar bara om att tillåta sig att vara, att tillåta sig att släppa alla föreställningar om hur man TROR att det ska vara. Livets naturliga tillstånd är enkelt och friktionsfritt, allt annat har vi skapat själva.

Om du bara slutar vilja så mycket och slappnar av så ska du se att det kommer att hända grejer.❤️

Word Kathja. Själen har koll :)

Seerina, du skriver väldigt mycket om kampen MOT saker. Du frågade dig själv vad du INTE vill ha, och så kämpade du MOT det. När man kämpar MOT någonting så lägger man fokuset på en saken, och där man lägger sitt fokus (och sina känslor) oavsett om det är det man vill ha eller inte vill ha, så är det just det man får också. Så du förstår, LoA fungerar. Det du gör fungerar. För du har lagt ditt fokus på det du inte vill ha, och du fick det. För det är så det fungerar. 

När du ställer dig en fråga om vad du INTE vill ha, och får ditt svar på det, så måste du även ställa dig följdfrågan vad det är du vill ha ISTÄLLET för det du inte vill ha? Om du inte vill ha medicinen, så vad är det du vill ha istället? Lugn, ro, harmoni, trygghet? Om man fokuserar på att man inte vill ha mediciner, att man vill klara detta utan mediciner och vilken annan som helst formulering man använder sig av som innehåller det som du inte vill ha, så är det det man fokuserar på eftersom det är där man har känslan. 

LoA ger oss inte bara det positiva, det ger oss precis lika mycket av det negativa. Det skiljer inte de två åt, det är det vi själva som gör. För LoA finns inte positivt och negativt, allt är samma. Därför så gäller det att när man frågar sig vad man inte vill, att byta ut det svaret mot vad det är man vill ha (utan att använda sig det man inte vill ha i formuleringen och tänket). 

Kan det vara där som du gått lite vilse? För jag får känslan av dina inlägg att du fokuserat så mycket på kampen om vad du inte vill ha, och du verkar helt ha missat vad det är du vill ha ISTÄLLET för det du inte vill ha.

#16 Jag kommer snart fram till att jag vandrar den "allmänna vägen" så det är lugnt. All kärlek och lycka till dig med Peter! 🙂

#17 Mitt ego är förmodligen gigantiskt. 🤔

#18 Jag HADE kampkänslor tidigare, inte nu längre. LoA ger mig det jag vill ha och behöver men inte alltid på det sätt jag önskar mig. Jag ville kliva av tåget, själens utveckling, för jag tyckte inte om resan. Jag ville inte heller ta medicin för att bli fri från den så jag kämpade rejält för att finna annan lösning. En dag skrev jag ett inlägg i en tråd "vi måste alltid offra något för att vinna något annat". Då förstod jag plötsligt vad jag behövde göra. Jag behövde släppa mitt motstånd mot medicin för att få det jag ville ha, så jag gjorde det. Sammanfattningsvis, jag fick precis det jag önskade mig. 😎

Kram till er alla, ni är så kloka! ❤️

Hej på er alla kloka människor här inne! Är så tacksam för att denna sida finns som ger mig glädje, motivation och många aha-upplevelser!

Hej Seerina!

Jag känner igen mig så mycket i dig för flera år sedan. Jag hade kämpat och kämpat. Men motgångarna kom i alla fall och när det blev för mycket för mig så gav jag till slut upp efter mycket om och men. Levde som en "vanlig" människa i flera år, fick barn och så. Men så helt plötsligt så leddes jag in på den andliga vägen igen och såg saker med helt andra ögon. Jag fick också hjälp av människor som jag antagligen nu var mogen att möta. Jag var helt enkelt inte mogen tidigare på något sätt. Eller var detta min "egentliga" livsplan. Jag släppte också på min kamp under tårar och ilska men samtidigt kändes det skönt… Motståndet släppte. Livet började flyta. Detta ser jag dock inte som något nederlag, att jag hade ett uppehåll. Tror att detta också var meningen för jag lärde ju mig också något av detta och lärde mig andra saker i livet. Så om du vill ta ett uppehåll eller sluta så följ ditt hjärta. Om det är meningen att du ska ta upp detta igen så kommer det senare i ditt liv. Denna period kan så klart vara både lite längre och kortare. Jag har varit urless och förbannad på det andliga men nu kan jag inte vara utan det. Det går upp och ner och detta är för mig helt naturligt.

Men detta är såklart mina upplevelser och min livsväg. Alla har vi våra olika vägar.❤️

Hej Kattuggla!!

Vad roligt att du, liksom vi andra trivs harinne.

Haller med dig:) Nar det galler den andliga biten sa tror jag att manga av oss, har sma "uppehall" ibland. MEN,, dessa ar ju inget uppehall egentligen, utan var utveckling fortsatter lika mycket fast inte aktivt pa ett medvetet satt~~~

Sa dessa "pauser" ar minst lika viktiga som nagot annat i var utveckling.

Det ar nog sa att ibland nar vi ar "for" aktiva, sa blir det att vi kampar, vi VILL sa mycket , vi vill utveckla oss etc. Men detta resulterar istallet att vi bromsar utveklingen, sa det ar nog jattebra att pausa, och "leva som vanligt". For mig har det ocksa varit sa,, Men jag ser ju nu att, jag har ju utvecklats enormt genom detta "vanliga liv"! OCH det ar ju det som ar meningen, vi ar ju har for att leva "vanliga" liv i fysiska kroppar, och genom den upplevelsen sa expanderar vi:)

Precis vad jag menar också. :) Vi utvecklas ju ändå plus när vi släpper motståndet så börjar livet flyta. (Mycket av detta har jag lärt mig här inne hos er.) Ville bara förmedla att som du säger det kan vara bra med pauser ibland så man inte får skuldkänslor för att man ger upp något man kämpat så länge för. För när jag slutade hade jag ju också skuldkänslor mot mig själv så att säga. För att jag inte lyckades. Det är först nu jag förstår sambandet och att det var bra för mig att ta en paus. Men för mig just då var det ingen paus, då slutade jag helt. Så kan det gå…:)

#35 

Tack för att du delar med dig. Skönt att det finns fler som förstår känslan. Jag ser inte heller mitt avslut som ett nederlag och vem vet, en vacker dag kanske tiden känns rätt att aktivt medverka i min inre utveckling?

Som Kathja typ sa "livet är enkelt - det är vi själva som krånglar till det". Tyvärr tar det tid att fatta vad det är man gör fel innan man till sist hittar rätt verktyg. Jag har aldrig någonsin gett upp det jag tror på och livets prövningar tycks förfölja mig konstant vart jag än går. Jag var tvungen att testa en ny teknik - att faktiskt ge upp i en stilla förhoppning att kunna bryta mönstret. Det funkade faktiskt en gång tidigare, kom jag på nu. Jag har faktiskt gett upp ett jobbigt krig en gång för några år sen och då var det precis just det jag behövde göra för att "vinna över problemet"

Jag led av ångest, varje dag. Den plågade mig oerhört mycket och inga andra tankar än döden fanns närvarande i dessa stunder som kunde pågå under timmar och dagar. Jag kämpade stort mot ångesten. Jag vägrade tillåta denna kraft att vinna över mig och ta i från mig mitt liv. Jag plågades i stort sett dagligen under ungefär sju år och jag fattade aldrig vad den berodde på. Jag använde mig av alla metoder utom en - att lyfta den vita flaggan och säga "okej, ångesten, du har besegrat mig". 

Det sjunde året var jag totalt utmattad av kamp och önskade innerligt att få dö i från detta krig. En dag gav jag helt otroligt upp och sa till ångesten "Okej, du vann. Jag ger upp inför din kraft och tillåter dig att plåga min kropp resten av mitt liv för jag orkar inte kriga mot dig mer". Jag bestämde mig för en strategi att ta ångestmedicin varje gång ångesten dök upp för att lindra den och sen vänta ut den gång på gång fram tills den dag jag dog. Jag kände ett enormt lugn i min kropp av mitt beslut. En sådan stark sinnesro tog plats i mitt bröst att det omöjligt går att beskriva känslan.

Jag har inte haft en enda ångest attack sen den dagen jag gav upp och det är nu snart fyra år sen.

I bland är det fel av människan att mana på sina medmänniskor med orden "ge dig aldrig", "fortsätt kämpa", du kommer nå fram".

För i bland vill själen uppenbarligen lära oss att göra precis raka motsatsen - att helt enkelt bara ge upp och acceptera läget.

Vad härligt att höra! Vilken seger att slippa ångesten. Ge upp är bra, för då slutar vi att kämpa och automatiskt börjar vi att flyta med livet, även om vi kanske ibland flyter väldigt stilla och knappt märkbart. Det är ju som så att när vi ger upp så släpper vi fokusen på det som är och då blir det något annat än det som var. Är som att vrida lite på huvudet och vips så ser vi något annat, något som fanns där hela tiden men som vi missade för att vi hade ögonen åt ett annat håll. Men det fanns där.

Själen "vill" alltid att vi ska ge upp det motstånd vi har. För det är när vi gör det som vi tillåter vårat naturliga välbefinnande kan flöda fritt till oss, både känslomässigt och sedan genom att uppenbara sig på helt fantastiska sätt i våran livserfarenhet, i det vi kallar manifestationer ❤️ Livet är menat att vara kul, underbart, härligt och inspirerande! och Själen kallar alltid på oss åt det hållet, och vi har egentligen bara två val: tillåta/följa den eller göra motstånd. Tillåta känns bra, motstånd känns dåligt. Det är det enda känslorna indikerar, hur väl man är uppkopplad till det ickefysiska delen av sig själv, Source, själen, eller vad man vill kalla det:)

Kämpa är inte att tillåta, kamp är motstånd, så när du "ger upp" tillåter du. Så fort du hittar en tanke som ger dig lättnad, så släpper du på motstånd, och ökar ditt tillåtande och välbefinnande.

Ett tips skulle vara att känna in vart man befinner sig på "känslostegen", och sedan hitta tankar som ger känslan av lättnad på varje steg för att successivt ta sig uppåt.. :) om man inte vill meditera, för annars skulle jag säga att meditation är bland de effektivaste som finns för att bli bättre på att tillåta…. och bland det enklaste.