Bra inlägg! Idag har jag en riktigt tuff dag där den inre kritikern har gjort sig påmind redan från morgonen och det är så tröttsamt! Ska verkligen jobba på att släppa taget om den!

Jag passar på att dela lite i samma tråd, kanske någon mer är som jag. Jag har nämligen inte någon inre kritiker. Kan inte minnas att jag har haft någon heller, men antagligen har jag det men jag har fått hen att vara så tyst så att jag själv slutade att reflektera över vad jag gjorde och varför. Så jag var förr lite förundrad och avundsjuk på er med en liten hen som satt på axeln och pratade med er om ditten och datten. Jag var alltid själv i mitt liv (självklart min upplevelse, men ni fattar nog). Men det gjorde i alla fall att jag ångade på genom livet helt utan att reflektera över vad jag gjorde. Inte heller speciellt lyckat kan jag säga. Så ur mitt perspektiv har det alltid varit en gåva att ha denna lilla hen som med kritiska ögon har ifrågasatt ens liv.

Å herre jösses, jag kan med glädje låna ut min! :D

Fint inlägg Otroulig! Den lilla rösten som du så fint beskriver. Tog det lång tid för mig att upptäcka. För den talade genom tunga känslor i kroppen som jag då inte alls förstod… Senare så insåg jag min omedvetna konversation med denna lilla jäk..l! Som skapade den ena olyckliga känslan efter den andra. Och nu så dyker den rösten fram mer o mer sällan… Väldigt befriande.

Hmm, får en känsla av att vad du tar upp Kathja, inte är den inre kritikern, utan snarare det inre samvetet..för mig är det två skilda saker.

Att lyssna på sitt inre samvete är klokt, att lyssna på sin inre kritiker är väl också klokt- om man kommer ihåg att bara iaktta förloppet utan att tro på allt hen säger 😉

Så bra skrivet! Har umgåtts med min inre kritiker väldigt intensivt i helgen, mest observerat och bara varit, utan att döma utan nånting. Men nu har hen helt plötsligt fått ett riktigt bra grepp om mig, så jag får huvudvärk (självkritik) och lite lagom febrig (ilska). Men allt är verkligen som det ska, nu mer än nånsin så även här förlåter jag mig själv! Älskar mig själv och omfamnar mig själv!

Jag menar bara att det inte bara är av glädje att det är tyst och att den där kritikern kan man dra nytta av. Allt har ju med att göra hur vi förhåller oss och hur vi väljer att agera.

Min inre kritiker börjar med nåt litet, sen drar hen upp grej efter grej som jag kunde hanterat annorlunda. Hen löper amok i gamla minnen och gräver upp det ena pinsamma efter det andra bara för att fylla på den påbörjade självföraktsbrasan.  

Så det gäller att stoppa i tid.

Någon sådan vän har jag aldrig umgåtts med,,,haha

Däremot har jag upplevt personer i omgivningen som har försökt plantera ett frö av en sådan vän,,, fast det har ju inte gått så bra,,, men periodvis har jag nog intalat eller inbillat mig själv att jag "borde" vara mer självkritisk och att jag "borde" ha gjort saker och ting på något annat sätt, att jag är för självcentrerad etc.  Fast samtidigt har det aldrig gått så långt så att jag verkligen har tänkt i dessa banor

MEN,,, nu finns inte någonting av detta kvar heller,,,,,,, Nu är jag totalt förankrad i mig själv!!!