Annons:
Etikettloa-och-relationer
Läst 1105 ggr
Håbe
2013-09-08 08:54

Barn, motgångar och krav

Behöver lite kloka tankar från mina kloka vänner härinne.

Först en liten kort beskrivning av dottern som det hela handlar om. Hon är väldigt mycket en känslomänniska. Ibland är det som att hon översvämmas av sina känslor. Och hon har en förmåga att jaga upp sig själv för sånt som kanske, möjligen skulle kunna inträffa. Särskilt på kvällarna kan hon få panik över diverse saker. Det kan vara tanken på att hon själv eller vi ska dö, eller att hon någon gång ska hamna på sjukhus och måste ta sprutor eller bekymmer över att hennes älskade gosedjur inte kommer kunna följa med henne till himlen när hon dör. Ganska djupa och faktiskt rätt skrämmande saker. Men hon hetsar också upp sig över saker som hon möter på som hon tycker är lite jobbigt och det får ibland orimliga proportioner. Ex simskolan. Klassen gick på simskola 10 ggr och för varje gång var hon mer och mer stressad. Sista gångerna grät hon innan hon skulle dit. Vi pratar med henne och hon säger att "jag kan ju inte simma". Vi förklarar att det ju är det som är själva idéen med att gå på simskola. "Man måste hoppa från kanten och de andra kanske skrattar….o.s.v." Jag tänkte då att det är ju inte meningen att ungen ska vara livrädd när hon går på simskola. Vi vill ju inte att hon ska utveckla vattenfobi. Då får hon vara hemma från skolan de dagarna så går jag med henne själv till simhallen och låter henne träna i lugn och ro på helgerna i stället. Men efter samtal med hennes lärare så kommer det fram att hon är strålande glad när hon är där. Hon är absolut inte en av dem som har svårast med simningen. Ingen skrattar åt henne. Det finns inte ens något som utgör en risk för henne att bli utskrattad och hon hoppar från kanten utan problem. Men läraren säger att hon ska hålla extra koll och att om hon verkligen inte vill hoppa så behöver hon självklart inte göra det. Så jag bestämmer att hon ska fortsätta med klassen. I området där vi bor har vi en tjej som brukar ha sommarsimskola med traktens ungar i familjens pool och hon är jätteduktig. Jag anmäler dottern dit. Då går man 1 timme om dagen 5 dagar i rad ensam med läraren. Intensivkurs alltså. Jag pratar med tjejen och säger att jag inte förväntar mig att dottern ska lära sig att simma. Bara att hon ska bli säkrare i vattnet. Andra dagen får jag en videosnutt på min mobil från min man med dottern som simmar från långsida till långsida (5 m) helt själv. Hur lycklig som helst. Hon höll på att vånda sig över även den här simskolan innan. "Jag kan ju inte simma!"

Likadant när hon skulle lära sig cykla. Hellre avstå än att riskera att misslyckas.

Det kanske kan vara "äcklig" mat i skolan så hon oroar sig för att gå dit (fröken säger att hon får äta det hon vill och ingen tvingar henne till något)

Det är jobbigt med skolan för hon kanske inte klarar det hon ska tillräckligt bra.

Hon undviker saker hon tror att hon inte ska klara. Hon vill inte misslyckas helt enkelt.

Så bekymret just nu då-

Hon har börjat rida. Något som hon längtat efter. Hon har älskat varje gång hon fått möjlighet till små ponnyrundor som brukar vara vid olika evenemang. MEN hästar har ju en egen vilja och luttrade ridskolehästar är ju inte dummare än att de nosar upp en nybörjare på första klappen. Alltså, hästen går inte snällt och lydigt iväg bara för att hon trycker med fötterna, den passar på att dyka ner med huvudet i buskarna för att ta en smakbit när den får chansen…o.s.v. Den är inte elak, vild eller bråkig på något sätt. Den tar bara tillfället i akt att göra sånt den inte kan med en mer van ryttare. Och dottern bryter ihop. Nu går hon och våndas hela veckan för att det snart är söndag och dags att rida igen. För hon kan ju inte och hästen äter ju bara. Jag visar henne hela tiden på de andra barnen "Titta på Freja- ser du vad hon får jobba med benen nu. Hennes häst vill inte heller gå. Nu fick ridläraren hjälpa henne att komma igång. Och ser du henne på den vita hästen? Den står också i hörnet och mumsar i busken nu. Hon behöver också hjälp att komma loss".

Hon tycker om att vara i stallet och pyssla med hästen. Hon tjöt av glädje när de fick tölta och hästen fick upp ett ganska bra tempo. Så hon tycker ju om det, men motgångarna får henne att få panik. Hon säger att hon bara ska rida den här terminen sen vill hon inte rida mer.

Igår kväll skrev jag ett brev till ridskolan och frågade om det är ok att hon hoppar av och vi bara betalar för de två gångerna hon ridit så kanske vi återkommer om något år. Men jag postade det aldrig. Behöver tänka klart först. Jag vill inte att hon ska lära sig att ge upp så fort det inte går precis som hon tänkt sig. Med simningen i färskt minne så vet jag hur bra hon mår när hon klarat av det. Å andra sidan, när man lärt sig simma så kan man simma. Ridning innebär nya utmaningar hela tiden. Även om man ridit i 5 år så kommer man åka i backen, hamna på hästar som sätter sig på tvären och gör små tjurrusningar o.s.v. Hon kommer inte kunna säga "nu kan jag rida" på samma sätt som med simningen. Så jag vet inte om jag gör rätt som ställer kravet på henne att fullfölja det hon påbörjat eller backa och låta henne sluta som hon helst vill just nu. För här har vi ju det här med att följa magkänslan. Hennes magkänsla lär ju tala om ganska tydligt att hon inte ska rida, simma, cykla… Å andra sidan, när hon ger upp så lär inte den magkänslan vara särskilt bra heller 🤔.

Några tankar om den aktuella ridsituationen? Och gärna ännu mera tankar om hela den stora situationen med allt hennes oroande och rädsla för att misslyckas.

Som ett litet tillägg (till den här korta texten 😊😃). Hon är syster till en kille som tävlar om ALLT! Som är lika dålig förlorare som vinnare. Hon har aldrig en chans att vinna något mot honom. Skulle hon göra det i något så ändrar han reglerna och godkänner inte hennes vinst. Där tror jag mycket av hennes känsla av att det inte är någon idé och att inte kunna lika bra som andra ligger.

Annons:
Otroulig
2013-09-08 12:00
#1

Håbe, min syster dotter är likadan och har en bror som är tävlingsinriktad, fast haha - det är hon också.

Men som jag ser det, att följa sin magkänsla är ju det allra bästa - det gäller ju bara att kontrollera så att en viss känsla inte finns med och saboterar magkänslan och det är just RÄDSLAN. 

Gör vi så att vi undviker att göra saker vi är rädda för så kommer vi att bli ändå räddare i framtiden och begränsar oss ändå mer. 

Hon gillar att borsta och gosa och njöt av att tölta. Det är ju den känslan hon mår bra av - för att få den mer så har hon en rädslo tröskel att ta sig över. 

Jag tror att det är en puckel hon behöver komma över. Naturligtvis är det så med ridning - att du aldrig blir klar, det kommer hela tiden nya mål som kan vara lite läskiga. Men rätt snart kommer hon ju att känna att hon får mer och mer kontroll.

Nu kom jag just på, att rida är lite som livet. Du kan inte kontrollera allt, du samarbetar med ett djur som faktiskt reagerar och agerar efter sitt eget huvud. Ibland får man ju helt enkelt gilla läget. Du får hela tiden utgå ifrån just vad du har för utgångspunkt och acceptera det och göra det bästa av situationen. 

Hon är inte ensam kan jag berätta, jag har ju en drös med kompisar som är ridinstruktörer. Det finns många som är rädda till en början, de hänger kvar och sen går det över och de blir som en omvänd hand. 

Ge det lite mer tid, försök att få henne att stanna upp i nuet ute i stallet, att njuta av doften av hästen, lyfta fram det som fungerar, titta vad bra nu fick du fram ponnyn, titta vad bra, nu lyssnade "hen" på vad du sa. osv.

Det kanske är så att hon har uppfattningen att man bara kan allt automatisk…hmmm…lite intressant egentligen…men det fungerar ju inte alltid så. Det kan ju vara lite tufft att inse.

Medarbetare, Law Of Attraction iFokus

szirius
2013-09-08 13:48
#2

Övning, övning, övning tänker jag. Att hjälpa dem att minnas alla de gånger de först inte kunnat nåt och hur de sedan lärt sig för att de tränat på det- och sen den härliga känslan när det går! Poängtera att det är så det fungerar med allt, för alla.

Min son är likadan, haha, han kastade längdskidorna lång väg och bara SKREEEK för att han inte kunde åka på första försöket. Samma med skridskor. Samma med tennis, osv osv. "Om jag inte kan direkt så är jag värdelös". Men jag har hela tiden påmint honom om att det är så han reagerar i början, men bara han kämpar vidare så lossnar det till slut. Han vet detta nu. Utbrotten uteblir inte😉( senast i somras pga att han inte kunde göra en volt på studsmattan som kusinen kunde…som hade övat varenda dag f.ö😉), men vi agerar inte på utbrotten och efter en stund lugnar han ner sig och tar nya tag. Det är liksom hans väg verkar det som…

Det är ju ok att "ge upp" också. Inte för att de inte lyckas men för att man kan komma fram till att det inte var deras grej. Det är också viktigt att uppmuntra. Att de ska känna efter VARFÖR de vill klara en viss sak. Är det för att alla andra kan eller för att man själv tycker att det verkar roligt? Sonen kom fram till att han INTE tyckte att det var värt att hoppa studmatta flera timmar varje dag för att lära sig göra en volt, så han släppte det. Han kunde själv komma fram till att han bara blev avundsjuk, men att han egentligen inte var intresserad. Stort tycker jag. De växer, de små🙂

Sen det här med att själv vara ett gott föredöme😇. hur beter man sig själv om nåt dyker upp som känns svårt och som man inte klarar direkt? Får vi utbrott? Blir vi deppiga och ger upp i förtid? Eller är vi målmedvetna och kämpar på? Jag är ju inte nån perfekt förebild kan jag lätt erkänna. Men bara tanken på att VILJA vara en god förebild gör att jag faktiskt anstränger mig mer, och väljer att hålla modet och humöret uppe fastän saker trilskas. Upp och på´t igen. Som livet liksom.

[Kathja]1
2013-09-08 14:38
#3

Du har (som vanligt) fått så bra och vettiga svar och vet inte om jag har något att komma med denna gången… För när jag läste om din dotter fick det mig att tänka på min äldsta tjej, fyller 21 om någon vecka, och hur hon var som liten, och med henne gjorde jag nog alla fel man bara kunde. Eller nej det gjorde jag inte för då hade hon inte var en så bra människa idag. 😃

Men i alla fall, har nog inte så mycket annat än det "gamla vanliga" gå på din känsla, men ha även lite koll på varför hon nojar så, vad ligger bakom EGENTLIGEN. Jag tänker att det står för något denna osäkerhet och detta att inte våga, att vilja kunna och inte visa sig svag eller inte bra nog.

Som du säger hon har sin bror, men det kan finnas annat runt henne som hon har snappat upp och som du blvit hennes sanning, en sanning som hon nu försöker förhålla sig till.

Men jag tror oxå på att inte göra så stor sak av det och låter henne välja bort vissa delar som känns svåra, så att det inte blir krig, utan att lära henne att det är okej att fly då det blir svårt eller jobbigt. Viktigt oxå att peppa i att man är bra för det man är inte det man gör, fast det tror jag allt att du redan gör. ❤️

SHIAWASE
2013-09-08 14:40
#4

Jag har inte last igenom Otrouligs och Szirius kommentarer annu,, men vi som undervisar liknande barn dagligen rader dig att lata henne fortsatta!

Vad vi vuxna idag (ofta) "gor fel" ar att vi lyssnar for mycket pa barnen. Det ar VIKTIGT att lyssna pa dem,, men det ar annu mer viktigt att lara dem ta motgangar, klattra upp, ta sig over ett hinder etc. Som foralder,,,berom henna och muntra upp henne,, men visa ocksa klart att ridningen har vi borjat man blir aldrig fullard,, men forsok att fa henne att hitta det fina i allt,, hon har ju redan sjalv gjort det.

Och nar det galler dig sjalv,, se till att varje gang du tycker synd om henne,, komma ihag hennes ansikte nar hon kommer och har klarat av lektionern, siminig, ridning vad som helst!!! Det ar ju den sjalvkanslan du vill ge henne. Kanske hon inte fortsatter att rida i alla evighet, men att sluta nu,, innebar bara att lara henne att fly nar det kanns jobbigt,,, sa lar henne istallet att aven om det kanns jobbigt, sa kan man ta sig igenom det! Och kanslan nar man lyckas (inte som i at VINNA,, utan att lyckas gentemot sig sjalv) nar man har haft daligt sjalvfortroende,, det ar den basta kanslan man kan ha!!! OCH den kanslan ger vi vuxna inte till vara barn nu fortiden, for vi later dem ge upp for tidigt,,,, pusha med karlek, berom, var dar ,,,, kanske ibland lite strangare,, som bara ge upp ar inget bra,,,, allt helt ok,, barn ar mycket , mycket starkare an vad vi tror.

De behover inte alls behandlas om glas,,,,

Varat ansvar som foraldrar ar

ATT FORBEREDA BARNEN SA ATT DE KAN LEVA SOM SJALVSTANDIGA OCH STARKA INDIVIDER NAR DE BLIR VUXNA…

varat jobb ar inte att vadda om dem i bomull under barndomen…..

Va karlek tillsammans med dem, MEN kom ihag att att karlek kan ocksa pa ytan ses som "strikt", "strangt",,,,, det ar nog dar vi ofta har missforstatt vad akta karlek ar,,,, sa heja, heja!!!

OCH ,, om hon VERKLIGEN skulle ogilla detta, sa marker du det,,, och da ar det bara att lata henne sluta,,, men inte nu,,,,:)

You are the Creator of YOU, not of things...If you Create the YOU that you want to be everything else will fall in place.

Shiawase

Håbe
2013-09-08 21:06
#5

Tack allihop!

Kloka ord som vanligt.

Min känsla har väl varit att jag inte vill låta henne slippa undan från saker bara för att det är svårt. Men ibland känns det som att jag pressar henne för långt. Typ att hon kanske känner att hennes känslor inte räknas. Å ena sidan vill jag ju lära henne att lyssna på sig själv. Följa sin egen övertygelse. Hur lätt är det när jag sen inte alls lyssnar på henne utan bara bestämmer mot hennes vilja? Men å andra sidan, jag lyssnade på henne när jag såg hur mycket hon tycker om hästar och när hon tjatat om att få börja rida.

När det gällde simningen känner jag att det var ett annat läge. Hon valde inte det själv och vi vuxna hade bestämt att hon SKA lära sig att simma. Det är viktigt.

Men jag brukar påminna henne om hennes egna ord efter att hon, efter mycket gnöl och gnäll, lärde sig att cykla. Då bara gav hon sig sjutton på det. marscherade ut till cykeln, beordrade mig att släppa och sen kämpade hon på tills det plötsligt bara funkade och hon cyklade själv. Efteråt sa hon "Mamma du hade rätt. Man måste tro på sig själv." Hon blir lite sur när jag tar upp det när hon backar på andra saker men jag hoppas att det ändå rotar sig därinne någonstans.

Idag i alla fall- hon fick en annan häst. Han var mycket mer följsam och lättstyrd. Det räckte att hon knackade lite med hälarna så gick han och han följde lätt med när hon skulle svänga och göra halt. Han dök ner i en och annan buske han också men jag tror att bara för att hon klarade sig så bra med allt annat så blev det inte jobbigt och han tog några tuggor innan han lät henne styra honom därifrån. Så vi lämnade ridningen med flaggan i topp. Hon höll på att skratta ihjäl sig när det var dags för tölt men hon inte fick honom att gå i tölt utan det blev trav istället. För den inte hästbitna kan  jag förklara att tölt är som att glida fram. Man liksom rinner med hästen. Flyter. Trav, på en ponny dessutom, är en tämligen studsig upplevelse. Hon var så lycklig för hon hade töltat själv och gjort nästan allting själv. Bara lite hjälp. Andra behövde mycket mer hjälp än hon. Hon hade bara ett stort leende i ansiktet hela lektionen 😃. Efter traven och tölten så sa jag till henne att precis så där ska det vara att rida. Ren glädje och lycka ❤️ Hoppas hon får behålla den här hästen några gånger nu. Det behöver hennes självförtroende. Alla andra hade sina "gamla" hästar utom hon. Vet inte om det var tillfälligt byte för henne eller om ridläraren förstod att hon behövde en annan häst för att hon inte ska ge upp. Idag hade vi en riktigt underbar stalldag tillsammans.

Otroulig
2013-09-08 21:12
#6

Härligt!!!!😃

Jag har bara ridit islandshäst en gång - lyckades INTE få den i tölt, men det verkar cooolt 😎 

Så bra, allt löste sig alltså!

Medarbetare, Law Of Attraction iFokus

Annons:
Håbe
2013-09-08 21:19
#7

Ja, för den här gången. Hennes oroande är ju ett ständigt återkommande ämne. Nu ikväll när hon skulle lägga sig började hon oja sig över att hon kommer få långt till skolan i nya huset. Inte jätte jättelångt men betydligt längre. Nu tar det max 5 min. Sen kommer det kanske bli runt en kvart, tjugo minuter att promenera.

Så här är det hela tiden och jag tycker det är synd att hon gör allt så svårt för sig själv. Och med tanke på "det man sänder ut är det man får"…. 🤔 Inte så bra utgångsläge för henne då alltså. Det är det man vill hjälpa henne med.

[Kathja]1
2013-09-08 21:31
#8

Håbe, glöm bara inte att vi alla har våra livs-resor att göra, våra egna "misstag" och väggupp. Även om man önskar att just ens egna barn slappa alla turer fram och åter i livet. Men de fyller en funktion och det är vad just hon behöver. Sedan har hon fått dig till mamma för att även det är vad hon behöver - och där har du din roll, att finnas, stötta, älska och framför allt genom att låta henne vara den hon är. ❤️

Håbe
2013-09-08 21:38
#9

Mmm, såklart att det är så. Glömmer det ibland. Inte att stötta och älska då förstås, men att även mina barn har sina egna saker som de behöver möta och ta sig igenom. Jag kan inte lösa det åt dem.

[Kathja]1
2013-09-08 21:42
#10

Tror att det är det som är svårast med att vara föräldrar, att tillåta dem att leva sina liv. Men gör man det samtidigt som man lär dem vettiga värderingar och att de alltid är älskade så blir det bra människor av dem, även de som "knölar" på vägen. ❤️

szirius
2013-09-08 22:05
#11

Det där tål att upprepas ofta ofta❤️. Så himla lätt att hamna i dåligt samvete när det handlar om ens barn…men det ÄR så att vi alla har våra vägar att gå och våra barn har sina…och om vi gör "fel" så är det liksom inräknat - de har ju valt oss också😉 . (TÄNK vad mkt jag har lärt mig genom alla" fel" min mamma gjort…jag är en bättre mamma pga mina egna barndomserfarenheter, så det kan jag faktiskt tacka för!)

De är ju våra speglar också, de små liven…men man får som sagt inte drunkna i det där, att vi själva är nojiga så därför nojar de🤪🤐…utan då ta tillfället i akt och bestämma sig för att alltihop är guidat - jag ser i andra vad jag själv ska medvetandegöra hos mig själv.✨ Vilken gåva!

Upp till toppen
Annons: