Intressant Crina. Ska klura på den.. Jag vet ju att jag känner mig alldeles för insyltad i en handfull personers välmående, hur vad jag gör eller inte gör påverkar dem. Hur mycket jag än vet om att alla skapar sin egen verklighet och är Source och allt är väl och allt, så är tankemönstren fortfarande kvar där en massa.

Hm, och det är alldeles helt viktat åt det negativa hållet, om jag peppar nån tänker jag inte alls lika mycket på det eller tar lika mycket cred för det liksom.. försöker bara akta mig för att göra fel, hålla alla glada, vara perfekt i relationer typ..

Jag tror faktiskt inte att jag har någon som jag är intrasslad med på det sättet. 🤔Tror att jag har jobbat bort sånt där, annat var det förr. 🤪

Coolt… Så när jag gör nåt på den 'positiva' sidan för nån, med nån, då tar jag typ ingen cred alls.. Och när jag gör nån upprörd, så tar jag ALL jäkla cred! Helt obalanserat ju! Särskilt med tanke på den andra tråden, att alla ändå skapar sina egna verkligheter, och man bara hjälper till, dyker upp när och där man matchar i alla fall..

Schysst Kathja! Nice att höra att det går… 🤦‍♂️🙂

Det trodde jag att jag också var, Kathja, men ack så fel jag hade! Här har jag en hel del av det som håller mig tillbaka. 

Linn, jag förstår precis vad du menar. När det gäller andra personer så kör jag lksom bara på, men när det gäller mina närmaste (förutom sambon och sonen) så är jag rädd att komma för långt bort från dem. Att de ska tycka att jag är knasig och knäpp, eller att jag tror att jag är något. Jag fick en salva av hårda ord av min syster förra veckan för att jag försökte få dem att tänka positivt. Då drog jag mig in i mig själv, fast jag vet att det handlar om henne och inte om mig, för jag vill ju inte att hon ska avstånd ifrån mig. Och samma sak är det med vikten när det gäller henne och speciellt min ena kusin. Där blir jag rädd för att vara glad och tycka att jag gjort något bra när jag lyckats förändra min kropp, för jag hade ju inte så mycket att jobba med från början, enligt dem.

Men då vet du att det går. 😉

Så klart det går! Det tvivlar jag inte det minsta på. Men man måste ju bli medveten om det innan man kan förändra det liksom. Känner redan en enorm lättnad. 🙂

"så är jag rädd att komma för långt bort från dem. "

ja precis, jag med.. rädd att dra ifrån och lämna dem bakom mig när jag flummar iväg på saker, eller blir intresserad av nåt nytt som jag blir typ HELA tiden… :) Får lämna folk efter mig hela tiden, liksom.. men vissa vill jag inte det med.. eller så är jag rädd för att de ska bli ledsna typ

Det tror jag inte att man måste iof, man kan ändra saker som en bonus i något annat jobb man gör. Det går av bara farten lixom. 😃

Precis Linn, jag tror att det är en kombination av de båda för mig. Eller av flera andra saker också, som att jag inte vill att de ska tro att jag tror att jag är bättre än dem. 

Shit, jag har hållit igen i hela mitt liv för att jag varit rädd för att vara bättre än min syster insåg jag nu. Inte för att det finns något behov för det, för hon klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Men på samma gång så har jag också alltid känt att hon är duktigare och bättre än jag på många saker, och har känt mig underlägsen henne, men den biten jobbade jag bort för flera år sedan. Och kvar blev motsatsen som jag inte en aning om fanns där. 

Kathja, jag håller med. Men ibland så funkar inte det för mig. När det gäller de här sakerna som jag har från tidig ålder så verkar det som att jag måste komma på dem först och när jag väl gör det så trillar saker på plats utan mer jobb. Det finns ingen direkt känsla i det utan det är mer förvåning och konstaterande.

När jag tittar in här, ser jag hur jag också…är en del av er och ni en del av mig, i de intryck vi ger och tar av varandra. De tankar och nya uttryck vi anammar och använder som våra egna.

Visst är det ju så, Peter! Men då är det ju till allra största del enbart positiva intryck vi tar till oss, sådant som får oss att utvecklas och växa. 

Jag var mer inne på det som hämmar oss i vår utveckling och tillväxt. 

😃

Visst…Jag skulle väll också säga att Det vi, du tidigare identifierade dig med, tog intryck av kanske hämmades av. Det är de skeenden i livet som Lagen tillrättalagt, för oss att känna igen, att se och därigenom kunna förändra. Därmed blir det som vi låtit oss hämmas av befriat och är inte längre något hämmande.

Haha, ja du kanske skulle ha sagt det också. Jag kan ju inte läsa dina tankar ändå från Spanien. 😉

jaha, min låååånga tex försvann…jag skulle visst uttrycka mig kortare😉

Jag har tänkt på detta mkt. Inte minst med ekonomin. När vi hade flöde i flera år, så hamnade vi "utanför normen" både i familjen och med vänner. Och trots att jag medvetet hade jobbat på att frigöra mig från familjens tankemönster (man måste jobba hårt, pengarna räcker aldrig, vi är svenssons och äter snabbmakaroner med falukorv och campar på semestern osv osv) så finns det en ENORM kraft i behovet att tillhöra gemenskapen😮.  När vi kunde resa mkt, och göra de saker som andra också önskade, så blev vi typ utfrysta. Ingen frågade oss om nåt, vi behandlades som luft. Och jag vet att jag nån gång uppgivet kände " det är inte värt det". Och be och du ska få🤐, nu får vi hyra stuga ihop på nån camping igen😟. Men sen den tiden känner jag mig sviken..att våra allra närmaste, käraste  inte kunde vara glada för vår skull sårade mig djupt. Här sitter grejer kvar att tappa på…

Jag har också varit medveten i flera år att min nackskada antagligen skedde för att jag ville ha nån slags gemenskap med min mamma( hon har också en nackskada). Gissa om jag affirmerat, terapiat för att lösa knutar, mediterat, healat, tappat på att frigöra familjemönster etc etc kring detta. Men jag når inte in…värken har bara blivit värre de senaste åren, trots att jag upplever att min medvetenhet vuxit…

Spanien eller Sverige…När tankarna möts, är vi då här eller där? Eller här och nu i unisfär. 😘

#15  Szirius, jag kan kapa en bit av ditt rakt av! Och lägga till en liten annan avslutning på det, men typ nå liknande iaf! :

"så finns det en ENORM kraft i behovet att tillhöra gemenskapen.  När vi kunde resa mkt, och göra de saker som andra också önskade, så blev"  …jag helt ensam!!! Var bara jag som hade alla de möjligheterna!! Jag drog ifrån alla redan på dagis, jag kunde läsa och läste för de andra barnen, och kände mig nog redan där lite som ett freak, utanför, fattade inte de andra och de andra fattade inte mig! 

I grundskolan gjorde jag slut på alla läroböcker på nolltid och drog ifrån alla där med, hade ingen att relatera till där heller, ingen som hängde med i mitt tempo liksom..

Sen blev jag rik när jag blev typ 15-16, och bara jag i hela familjen dessutom!! Pengarna växte till över en miljon när jag var 20, inga andra hade det, jag hade massor av möjligheter att resa och köpa saker och gå på grejor, men inte många kunde hänga på där heller! Bjöd med folk ibland, med det var oxå svårt, folk kände sig så skyldiga liksom, fast jag sa att jag bara bjöd av egoistiska skäl, ville ju ha nån att leka med!

Cool. Och cool att se tillbaka och inse att det FANNS ju hela tiden folk, hela jorden är full med folk som är redo att leka på vilken nivå som helst, bara inte bland dem jag kände då! Och det är ju så sant nu med, bara jag vågar släppa taget om dem som inte är redo! ♥

jag var också tidig, läste och skrev vid 5, började ett år tidigare i skolan…men ville inte sticka ut..skrev fel med vilje på proven…haha, det där hade jag glömt😃…och NU finns inte de behoven att behöva låtsas vara medelmåtta😇…min stresshjärna fungerar rätt "ojämnt" nu för tiden…tror att du förstår mig i det också🤐

Tänkte på en annan sak Linnease, känner igen mig i ditt tippande på tå…att inte ta nån credd av det positiva men all cred av det negativa…vilja att alla ska må bra…tro att man själv är orsaken till andras måenden….en personlig fråga: dysfunktionellt barndomshem…medberoende? Behöver inte svara här.🌺

jaha så var klockan över 1 igen. Det går bra för mig nu att sova👍

Oj, vilka intressanta diskussioner!!!Jag är nog rätt så fri från dessa saker ni pratade om , men visst har jag upplevt det i perioder.var också tidig att läsa etc skulle börja skolan ett år tidigare men valde själv att inte göra det just för att inte "sticka ut". Jag blev nog väldigt befriad när jag kom till Japan, men sedan har jag under åren här skapat nya barriärer som har skapat ett stiltje men som har bidragit som mest till min expansion, känner jag nu när dessa barriärer är upplösta. Finns nog mer att upptäcka ännu dock:)

#18 Dysfunkionellt barndomshem? Hm jag skulle gissa det. Fast på nåt sätt känns det inte helt sant heller. Men ändå, om man kollar på vissa av fakta: Pappa ströp min lillasyster och hängde sig själv när jag var sexton.. Och jag var rädd för mitt eget liv, och mammas, på riktigt liksom i ett par år innan det. Kändes som jag var tvungen att hålla honom nöjd, annars..! Så jag vågade inte uttrycka mig själv, säga vad jag ville, kände mig tvungen att svälja en massa och göra massor av saker mot min vilja, typ hela tiden. De få gånger nåt var så viktigt för mig så jag SA emot, gick det inte så bra… Inte så jag åkte på stryk, typ bara en gång eller två, och inte mycket, fick ett blåmärke på armen typ. Nån gång slog han sönder köksstolar.. Men jag kunde se, känna att han kokade över och bara precis kunde behärska sig (eller det var iaf så jag upplevde det, kanske inte var sant, men min upplevelse är ju min upplevelse). Tog sönder mina glasögon, tvingade mig att klippa håret när jag inte ville, konfirmera mig HELT emot allt jag kände och trodde på och vem jag var. Och hotade att slå ihjäl min mamma, flera gånger, och jag trodde honom. Såna grejor.

# 19 känner också att jag frigjorde mig från mkt med flytten, men har skapat andra barriärer här…stiltje kanske ja på vissa fronter…men också mkt expansion på andra….vem vet vad som väntar…bara att det är en MASSA - det är spännande att leva hörrni! Tänk vad vi VÄXER😃

#20 tja…tror att det kan kallas lite dysfunktionellt hem😉…kära du❤️Tänk vad du expanderat💣✨…om vi nu ska hålla oss till source syn på det hela..och det gör vi ju härinne🎈

Yes!! Precis.. jag tror jag gillar äventyr och utmaningar.. :) Ibland lite för mycket kanske. Men är som ändå sjukt nöjd med allt!! Iaf efteråt, inte just när man sitter mitt inne i skiten och verkligen TROR att det är skit..

Väldigt bra och intressant fråga. Och bra och tänkvärd artikel, tack för den! Jag ska fundera på saken men spontant är svaren: Så vem identifierar du dig med? Det är olika, men oftast de utsatta vilket bara det är intressant. Varför ser jag mig som utsatt när jag själv styr mitt liv? Jo för jobbet, skräpkänsla! Att vara arbetslös gör mig så trött, så less på känslan av att inte nått ända fram, någon ovälkommen känsla av att inte duga till, finnas på riktigt. (Väldigt intressant. Ska rotas mer i!) Vem vill du inte såra, eller missta samhörigheten med? Min man, mina två vänner "c" och mig själv. Hur påverkar det dig i ditt liv idag? Jag är rädd, men stark i att de får förtjäna min vänskap så som jag får jobba för deras. Det är ett vi som är självklart utan att det tas med klackspark eller från min sida medvetet för givet. Alltså, jag vill inte ta för givet men kan ju ändå göra det omedvetet.

Ännu en otroligt intressant tråd! Har klurat lite på saken och kan nog konstatera att för min del har det alltid handlat om distans, jag frikopplade mig själv från andra redan som liten. I rädslan att bli bortvald har jag alltid valt bort. Så det har kanske funnits en underliggande önskan om att få höra till, men eftersom jag inte har haft några att göra det till har jag ju inte behövt att göra saker för att få vara med. Om ni förstår. Att jag sedan i många år var konflikträdd och en duktig flicka är för mig en annan sak.

Men nog är det tydligt hur vi formas av vår uppväxt alltid! 🤪

När jag läser era inlägg så kommer små vågor av igenkännande och känslor som jag glömt, sköljer in och bort, tack och lov!! 

Jag har nog känt mej utanför i min uppväxt och känt en längtan efter tillhörighet. Men inte alls haft någon dramatisk uppväxt #20 Linn,  du underbara människa ❤️ valde verkligen dramatik. Huvva.

Jag inser att jag skapade mitt eget utanförskap….och när jag till slut valt att frivilligt stå utanför, välja bort gemenskapen, så hittade jag er ❤️💋🌺 och hittade fram till min egen trygghet. Samt känner mer kärlek och har hittat samhörighet på ett annat plan.

Jag tror faktiskt att jag har slängt alla gamla identifikationer och ser mig faktiskt få ett nytt sätt. Det kanske inte är så men det KÄNNS så.

Wow Härlig tråd att få ta del av,, tänk så fort minnen och tankar rör sig i huvudet och kroppen. När "man" läser igenom era tankar runt detta. Då blir nu och Nu blir då.

Här finns en hel del att att titta på,, eller kanske bara se igenom.

Identifikation och tillhörighet, vem är jag? Vad vill jag? Vad driver mig?

Nu för tiden vet jag knappt hur jag ska definiera mig.

Tidigare så var identifikationen min yrkesroll. Min föräldrar roll, min dotter roll osv. Alla skapade de nån form av smärta, nån form av avsaknad.

Idag ingår jag naturligtvis i de yttre kategorierna de givna rollerna som vi ute i samhället rör oss inom. Men i mitt inre så är jag inte lika hårt ihop knuten  med dessa yttre behörighets punkter längre.

När jag upptäckte detta för några år sedan så blev jag rädd. För det kändes absolut inte normalt😮