LoA och relationer

Om vänskap och mig

2012-11-01 22:58 #0 av: MissInAction

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på vänskap. Vilka är mina vänner? Vilka vill jag vara vän med? Hur blir man vän med någon?

När jag växte upp var det här inget issue, men nu pratas det både här och där om internetvänner och riktiga vänner. Som att det automatiskt finns en skillnad i relationen bara för att man inte ses ofta, eller inte alls. 

Och det jag har tänkt på, är att om vi är del av samma energi - vad spelar det för rollom vi träffas IRL eller inte? Om vi umgås varje dag eller någon gång om året? Handlar det inte om det vi kallar personkemi? Vi "klaffar" och trivs ihop? Då kvittar det om det handlar om någon som vi umgås med ofta eller chattar med ofta på nätet. 
För mig har det här varit en naturlig del sedan vi fick internet hemma i mitten på 90-talet. Vissa är det lättare att prata med och det liksom klickar. Flört

Så för själva vänskapen ser jag inte något hinder att människor sitter vid en skärm och skriver till varandra. Känns det bra och givande så varför inte??

En helt annan sak är det om man har behov av att träffa människor, vänner IRL. För vem säger att man inte kan ha både och? 

Mina två närmaste vänner bor ungefär en timme ifrån Uppsala och jag träffar dem inte särskilt ofta.
Jag hade en bästis igenom hela grundskolan och hade även några nära vänner i gymnasiet, och en nära vän när jag flyttade till Göteborg. Men sedan dess har jag inte haft någon som jag umgås regelbundet med, och nu efter ungefär 8 år känner jag verkligen att jag vill ha det!!!
Saknar att kunna ringa någon och bara tjôta och hitta på saker spontant utan att behöva planera i timmar eller dagar innan.

Nu gör jag det där igen som jag vet att jag inte ska - placerar mig i ett fack. Jag är en typisk Asperger-tjej i den mån att jag har svårt att skapa nära vänskapsrelationer. Jag har inte en susning om hur folk gör??? Att gå ut och festa och skaffa vänner verkar vara vad folk gör. Sån är inte jag. Eller genom skola eller föreningar, träffar folk och vips så är man vänner. Förvånad Funkar inte för mig!! Jag tror det är för att jag ser en stor klyfta mellan mig och de flesta människor, åtminstone de i min ålder. Ända sedan tonåren har jag känt detta. Jag känner ofta samma sak även när jag umgås med släkten. Som om jag inte hör hemma eller känner dem. Och varit mer av en ensamvarg. Tycker att människor är underliga och ytliga och inskränkta och ofta rent av dumma i huvudet. Prata om vädret och någon dokusåpa på tv och vart man ska festa i helgen. Jag klarar inte det! Boring!!!

Så. Jag är mer vad man förr sa en "djup" människa. Vill gärna ha nördkompisar med liknande intressen och som kan prata om annat än dokusåpor och skvaller. Men som sagt, för mig tycks det aldrig komma längre än till bekant-stadiet. Jag har rätt många ytliga bekanta men ingen som jag faktiskt känner att jag vill eller kan ringa. Och jag är rätt dålig på att ringa över huvud taget, och höra av mig. Jag är väl inte sån, helt enkelt. Eller så är det "fel" relationer?För jag saknar att kunna ringa och umgås.

Vad har ni för tankar??


Maria, sajtvärd på Ryssland , medarbetare på Law of Attraction och Film
Kluring om Ryssland

Anmäl
2012-11-02 07:27 #1 av: [Kathja]1

Förr kunde jag tänka att jag hade väldigt få vänner, men nu ser jag det som att jag har så många som jag behöver! Vi var ett gäng som umgicks väldigt intensivt då jag var 16-22, sedan fick jag barn och det blev fullt upp med annat. Men sedan dess har jag inte haft så mycket IRL vänskap så tillvida att jag har några som jag vet att jag skulle kunna ringa mitt i natten, men vi pratas i princip aldrig.

Men prata gör jag ju här och på jobbet! Jag har alltid sett till så att jag har haft roligt på jobbet, jag har inget jobb-jag utan är mig själv och gillar att bjuda på mig, snacka skit och skratta. Sedan drygt 9 år har jag ju även min aldra bästa vän och samtalspartner där hemma i min Älskling.

Men visst skulle det ibland vara mysigt att sitta vid ett köksbord och ha "tjej-snack", dricka te och lösa värlsproblemen. Men jag tänker att OM jag hade behövt det och OM jag hade velat det tillräckligt mycket så hade jag haft det.

Btw så önskade jag mig fler givande möten och vänskap förra hösten och då hittade jag hit till ifokus. Hade nog hängt här i en vecka så blev jag inbjuden till en doldsajt som har gett mig mycket och nu har jag er. Så jag är allt nöjd! Skrattande

HjärtaSajtvärd på Tro Hjärta

Medarbetare på LawOfAttraction 

Anmäl
2012-11-02 08:24 #2 av: SHIAWASE

Jag funderar inte sa mycket pa det dar. Jag har alltid varit valdigt utatriktad och social, men samtidigt aldrig haft behov av jattemyckt vanner,,, Jag har aldrig haft behov av att sitta och prata ut om saker och ting , tex som manga andra tjejer brukar ha.

Jag har STORT behov att vara ensam.

Jag umgas mycket med folk, just nu har jag manniskor runt omkring mig som ar fantastiska,, mycket intressant diskussioner etc.

Jag har ett fatal nara vanner har , och vi befinner oss pa precis samma frekvens,, men vi traffas inte sarsklit ofta. Sedan som Kathja, sa har jag ju min man,,, vi ar de basta vanner ocksa,, sa jag har inte sa stort behov.

Och nu nar man har upptackt hur fantastisk vanskap man kan skapa sig sa har, har inne!! sa inser man ju att man inte ska begransa sig sjalv.

Sedan ar det ju sa, att ju narmare man kommer sig sjalv (genom meditation etc) Sa far man sa mycket karlek etc. inifran sig sjalv, som man har inte ett behov att skaffa sig en mangd utifran.

Jag har kontakt med ett antal vanner i Sverige,, vi hors inte av sarskilt ofta, men skulle nagot handa,, sa vet jag att de alltid finns dar.
Jag ar FULLKOMLIGT nojd!!!!Glad

You are the Creator of YOU, not of things...If you Create the YOU that you want to be everything else will fall in place.

Shiawase

Anmäl
2012-11-02 11:40 #3 av: crinalina

Jag är min egen bästa vän. Det insåg jag för ganska länge sedan nu, men det tog ett bra tag tills jag ärligt både kände och förstod det. Jag vet att vad som än händer så kan jag alltid lita på mig själv. Jag stortrivs i mitt eget sällskap, det har jag nog alltid gjort även om jag i perioder var tvungen att även ha böcker eller film med i gemenskapen också.

När jag bodde i Sverige så var jag en telefonoman. Jag älskade, och var beroende av, att prata i telefon. Jag och en av mina bästa vänner pratade en dag i telefon i sammanlagt 7 timmar, uppdelat på 3-4 tillfällen. Detta trots att vi bara bodde ca 5 minuters gångväg från varandra. Här i Spanien pratar med inte i telefon utan anledning. Det var en av de största förändringarna för mig.

Att skaffa nya vänner är egentligen inte svårt, att skaffa nya, nära och goda vänner tar däremot tid.

För mig finns det olika typer av vänskap. Jag delar upp mina vänner i olika grupper, fast inte medvetet och de sitter inte för alltid fast i en grupp.

En grupp är vänner som jag inte umgås med, för att jag egengligen inte har så mycket gemensamt med dem. Men jag känner dem fortfarande. Och springer vi på varandra så kan vi ta en fika.

En grupp är vänner som jag känner och trivs med, som jag vet älskar mig och finns där om jag behöver dem, men som jag inte träffar särskilt ofta för att vi lever våra egna liv. Vi går ut och äter middag ibland och vi fiirar våra födelsdagar tillsammans.

En annan grupp är mina bästa vänner. Det är några få väl utvalda som jag vet alltid finns där oavsett om det var flera år sedan vi hade kontakt. Jag har flera sådana vänner hemma i Sverige. Det är vänskaper som har vuxit sig djup och stark genom år av svårigheter och glädje på bådas håll. Vi saknar varandra, älskar varandra och ställer upp för varandra, men vi finner det inte nödvändigt att ständigt vara i kontakt med varandra.

Nästa grupp är just bara en enda person, och jag är nöjd med att ha det så. Det är min just nu närmaste vän, vi dricker vin tills vi inte orkar vara vakna längre eller inser att klockan är 5-6 på morgonen. Hon är den enda som under de senaste åren lyckats på med mig ut på nattsudd. Hon bor i huset bredvid, är halvsvenska, jobbar tillsammans med min sambo (hennes sambo också), vi firade jul ihop förra året och kommer fira jul ihop i år. Vi pratar om nästan allt, men håller oss båda till positiva saker för att vi båda är positiva personer. Vi träffas kanske en gång i månaden. Våra sambos däremot träffas flera gånger i veckan.

Sen har jag ju er, mina fina vänner här inne, som jag alltid kan vända mig till för att få rätsida på mina tankar och känslor. Ni som hjälper mig att växa och som alltid finns där och stöttar och tröstar, hurrar och berömmer, talar till rätta osv osv. Fast vi inte har träffats så ser jag er som nära vänner, och jag är säker på att vi en dag kommer att träffas. Jag hittade till det här forumet under en period när flera av mina nära vänner här flyttade härifrån och jag inte hade någon att prata med om livet. Jag önskade mig nya vänner att prata LoA, och annat, med, och helt plötsligt så var jag här.

Och, sist men absolut inte minst, så har jag ju min sambo.

Så det där med vänskap är vad man gör det till. Och när man har hittat sin bästa vän i sig själv så blir det mindre stress att ha ett helt entourage av vänner. Skrattande

Anmäl
2012-11-02 17:31 #4 av: szirius

Det är så givande att läsa om allas olika upplevelser och tankar kring detta, för mina egna funderingar faller liksom på plats.

Jag har bekanta som ringer till varandra 10 ggr om dagen, och när jag bara sett det på avstånd så har jag kunnat känna ett visst avund, tänkt " oj, vilken nära relation de har..." Nån har så med en vän, en annan med sin make, en tredje med sin mamma. Men när jag umgåtts mer intensivt med en sån person har jag  upplevt att det finns nåt osunt i det hela. De verkar inte kunna ta beslut, tänka eller tycka saker utan att ständigt dela det. De behöver ett ständigt behov att få BEKRÄFTELSE i vad de gör,tänker och känner. Ofta anser dessa personer att de är väldigt sociala, men baksidan kan vara att de faktiskt är RÄDDA för att vara ensamma...

Det finns ju rätt starka åsikter kring detta, många som anser att det är så en nära relation ser ut. När jag är i Sverige så pratar jag med maken i telefon en liten stund på kvällen,eller inte ens alltid varje dag, vilket OFTA leder till frågan om vi har problemSkrattande.Men vi har helt enkelt inga behov av att babbla om varenda liten grej och vad man har ätit den dagen osv.Flört

Vänskap kan vara så mkt. Jag försöker just nu hitta tillbaks till att känna att jag är MIN EGEN BÄSTA VÄN, för när jag är trygg i det så brukar jag sluta grubbla och allt flyter på.

Jag saknar dock fler vänner här att tex fira födelsedagar med, som Crinolina skriver. Flera år har jag firat i Sverige med mina vänner där, men de gånger jag varit kvar här hemma så har jag firat med släkten eller ensam med maken ute på restaurang.Absolut också väldigt trevligt, men jag känner nu för att ha en tjejmiddag HÄR nästa gång...får se om jag lyckas manifestera det på nåt sätt...

 

Anmäl
2012-11-02 17:37 #5 av: crinalina

Jag hade en period till förra året då jag kände mig ensam och som att jag inte hade några vänner kvar här, och jag sände medvetet ut en tanke att det skulle vara trevligt att ha några vänner. På två dagar så sprang jag på tre olika vänner som jag "glömt bort" att jag hade. Det fick mig att inse att jag hade faktiskt folk i min omgivning om jag själv bara ville. Men jag insåg också att jag var faktiskt ganska nöjd som jag hade det. Skrattande

Ibland behöver vi helt enkelt bara öppna ögonen och se vad vi faktiskt har. Och ta saker i egna händer och utan att förvänta oss något tillbaka helt enkelt bara ge av oss själva.

Anmäl
2012-11-03 08:18 #6 av: Håbe

Jag har en nära vän som jag träffar bara några gånger per år. Någon gång har det gått 7-8 månader. Men då och då går vi ut och äter och sitter och pratar halva natten och då är det som att vi precis nyss träffats. Förr umgicks vi jämt. Vi jobbade tillsammans och umgicks på fritiden och till slut blev det alldeles för mycket. Vi gled ifrån varandra och träffades inte på flera år. Sen hittade vi tillbaks till varandra igen men på ett annat sätt än tidigare.

Däremot kan jag sakna att ha ett lite större umgänge. Typ någon som man spontant kan bjuda över att grilla på sommaren. Eller bara komma över på en fika. Utan att ha förväntningar om att man ska vara varandra särskilt nära utan bara folk som man har trevligt med någon gång ibland.

Vet inte om den känslan har förstärkts av att vi är lite äldre föräldrar än, framför allt, sonens kompisar har. Jag uppfattar att det är mera träffas i tjejgäng, dricka drinkar och fixa naglar och shoppa kläder bland många där. Jag saknar kanske inte just det. Det är inte jag riktigt. Men jag kan sakna att höra till. Vi träffas ganska mycket via innebandyn och fotbollen och jag hör till laget men inte kompisgänget.

Anmäl