Jag vill inte gnälla idag!! Däremot vill jag påminna om att låsa den gamla, för det ser inte ut att ha bliivit gjort ännu. Så att ingen bliri förvirrad av att de skrivs i två olika samtidigt 

Edit: Ops! Jag menar förstås att jag har haft en bra dag idag! Ska komma ihåg betydelsen av INTE 

Tack för påminnelsen, servern krånglade när jag skulle göra det förut och sen glömde jag bort det. 

har rejält tuffa dagar just nu, får inte tag i brakänslorna alls, är gråtfärdig och orolig och känner bara huuu inför allt, både bakåt o framåt o nuet, vet inte vilket ben jag ska stå på alls. Nacken skriker (brist på egenkärlek) och magen krånglar(rädsla). Självkänslan existerar inte ens, känner mig som sämsta mamman, sämsta frun och som att jag inte har nåt alls att tillföra.Det här med att sorg går i vågor är tydligt, det är ingen raksträcka precis och just nu hamnade jag i en himla nedförsbacke…Jag önskar bara lite goda tankar från er till mig, det skulle sitta himla skönt TACK!!!

Szirius - #pussar dig på pannan#

Gumman, jag känner att jag bara vill säga åt dig att gråta, skrika, gnälla, kasta saker och tillåta dig att må SKIT! Men det var kanske inte det du ville höra…

Shit du har tacklat hela er situation helt makalöst "vuxet" och sansat (om du fattar vad jag menar) men jag tänker att även om man förstår varför saker och ting sker så tar de styggt i alla fall. Vi är trots allt människor.

Visst är det tufft att tillåta sig att bryta ihop när man har livets måsten med barn osv som pockar på - men ibland måste man tror jag. Det innebär INTE att du är en dålig mamma, fru eller människa. Bara att du är.

Tillåt även de negativa känslorna att få ta sin tid att värka ut - annars kommer de att bli kvar där inne. Skit i att leta efter bättre känslor just nu, nu behöver du få lida en stund. När det är över så kan du hitta glädjen igen.

Lägg inte locket på, släpp ut dem. Därför att var sak har sin tid, det är en tid för glädje och en tid för sorg.

Andas och släpp taget, du kommer inte att gå sönder, även om det kanske känns så. Andas och tillåt dig att vara det som är.

Puss på dig gumman!

Som Kathja sa! 

Tänker på dig, szirius ♥

Kramar Szirius, kan bara instämma med Kathja! Det kan göra ont, men du kommer att hålla. Kraaaaaaaam

Håller helt med Kathja!
Stora kramar till dig vännen, vi finns här om du behöver gråta, skrika, förbanna eller bara behöver en kram ♥

Kramar i massor till dig Szirius.

Som Kathja, slapp ut allt. Och det ar BRA, JATTEBRA att det kommer ut!!! Annars ligger det ju anda och bubblar dar under.

Din son, han ar SAA medveten om den karlek du oversammar honom med,, sa inga fara. Och din man ocksa, och alla andra i din omgivning Vi kanner ju av den karlek du besitter har inne , sa dei din narmaste omgivning kanner den ju annu tydligar.

"Råkade" halka in på denna artikel, när jag inte kunde sova. http://www.sorg.se/press-material/pdfs/2011_10_22_osterbotten_priset_for_var_karlek_ar_sorgen.pdf

Tusen tack alla fina,fina - vad rörd jag blir. Jag vet ju själv att det är bra att släppa ut allt, men när man är mitt i det så är ju känslorna annorlunda än när man ser på det utifrån.  Det jobbiga är ju inte sorgen eller ilskan eller förvirringen i sig utan alla "följdkänslor" som skam, skuld, avund, jämförelse osv.- och framförallt att mitt mående går ut över andra.

#10 visst är det så. Sorg, saknad, längtan - alla dessa känslor visar ju att vi ÄLSKAR.

Szirius - stooooor stooor kram på dig! Och du får gråta på båda mina skuldror! Jag kan gråta lite med mig också. Kram kram kram!

Alltså jag måste bara säga att jag är så j@&/:;à less på att vara singel och i den här stan känns det som att jag aldrig kommer hitta nån. Är så less på min situation så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det värsta är att ikväll var jag ute och skulle roa mig men det enda kg kunde tänka på var mitt ex och jag blir så arg på mig själv för jag vet att han har gått vidare för länge sen och många ggr om medan jag väntar på att han ska komma och vilja ha mig tillbaka. Gaaaaah, frustration. Jag verkligen hatar situationen. Och det känns som att ju mer jag ber Gud el universum eller vad det heter om hjälp desto mindre får jag eller så får jag motsatsen till det jag önskatnocj det riktigt snabbt. Åh, är arg ledsen besviken och frustrerad. Jag hatar det här.

Min första spontana tanke var - FLYTTA! Vet att det inte alltid är så lätt att bryta upp men det känns som att du är trött på allt och oftast är det lättare att komma loss (i tanken alltså) om man gör något drastiskt.

Sedan fastnade jag i "det känns som att ju mer jag ber Gud el universum eller vad det heter om hjälp desto mindre får jag eller så får jag motsatsen till det jag önskatnocj det riktigt snabbt" - och till det vill jag säga att man får ALLTID det man ber om!

Men ofta är man inte medveten om vad man faktiskt ber om, glöm inte att det är dina KÄNSLOR och vad du FOKUSERAR på som är det viktiga. Rannsaka dig själv lite och du lär komma fram till att du faktiskt fokuserar på BRIST, SINGEL, FRUSTRERAD, LEDSEN osv osv - och då är det det du får.

Fördelen med det är ju att när du insett detta kan du fokusera om till det du verkligen vill ha och göra ett nytt försök.

Ska jag flytta från staden? Jag har ju precis fått jobb här och orkar inte pendla åt andra hållet… Gah, är fortf så arg och frustrerad, riktigt ilsken. Och allt känns hopplöst, vet inte vad jag fokuserar på innerst inne men på ytan känns det ju inte så iaf.

Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck.

Nu är det dags för en reboot Kameleonten, för nu har du bara fastnat i frustration…..

Hur menar du reboot?! Jag trodde jag hade släppt det här med relationer eller egentligen har jag det. För jag bryr nig inte om nån annan är den personen jag vill ha. Ok, jag inser att jag kanske inte har ändrat fokus när det gäller just en relation för han finns ju i mina tankar. Men för mig finns ingen annan och varje gång jag går ut tänker jag nog att jag kommer träffa på honom :S Är fortf frustrerad och arg. Men jag börjar fundera på om inte ABCn i kombination med alkohol ger starkare effekt eftersom man är mer öppen då och då kanske Kent går djupare?! Vad tror ni? För det är jättemycket som kommer upp men jag kan inte sortera och sen gråt jag med jämna mellanrum och så andra sekunden är jag superduper arg…

kameleonten, ut med skiten bara. Ut med frustration, ilska, sorg, hopplöshet och alla andra negativa dåliga känslor du känner. Ut med det, skriv ner det på en lapp och elda upp den. Allt negativt du känner i samband med förhållande eller brist på ett förhållande.

När du gjort det så tar du en dags paus (om du känner att du behöver det) och sedan lägger du dig ner, blundar, tar några djupa andetag och drömmer dig bort till det perfekta förhållandet med din perfekta man. Hur känner du, vilka känslor har du? Inte bara för honom utan för förhållandet i sig, och för vad han känner för dig, för hur han är som person och gentemot dig, för hur du är som person och gentemot dig. Hitta alla de positiva och bra känslorna du vill ha i ditt drömförhållande, med din drömman. Gör olika saker du vill göra med din partner, och känn efter hur det känns. Vakna på morgonen, alla vardagliga bestyr, lägga sig på kvällen, festliga bestyr. Hur känns det när ni gör allt det?

När du känner dig nöjd så tar du fram papper och penna, eller datorn, och så skriver du ner allt du känt coh upplevt. När det är gjort så lägger du undan det du skrivit och funderar inte mer på det. Lita på att han kommer när du är redo.

Nästa steg är ju att du ska vara redo, och det blir du när du släpper din önskan och är nöjd med dig själv, med att vara du, med eller utan karl. När du slutar kämpa och bara är här och nu. Här och nu, är där du är och där du ska ha ditt fokus och din glädje. Det är i nuet du skapar förutsättningarna för framtiden. Nuet är det absolut viktigaste du har. Nuet är där du ska vara hela tiden, och det är här du ska må bra. Där du är nu.

Jättestor kram

Tack crinalina! Håller just nu på med listan om allt icke-önskvärt och hoppas få ut så mycket som möjligt. Hoppas på att må bra imorgon!!! Kram på er

Kram till dig kameleonten!
Du har fått jättebra råd här ovan och jag har ingenting att tillägga just för tillfället. Men det är alltid värt att rannsaka sig själv då och då och titta på vad man faktiskt känner och tänker den mesta av tiden

GAAAAAH!! Nu måste jag skrika, vråla, gapa och föra oväsen! Jag har alldeles för mkt just nu! Jag får inte träna på tre veckor, jag får inte ha sex på tre veckor, jag får inte vara ifred i mitt eget hem när jag verkligen känner att jag behöver det, jag får inte städa mitt hem, jag måste prata, kramas, lyssna, le och vara trevlig när jag inte vill eller känner för det!

Det hade varit härligt att stå i en skog nu och vråla! Jag längtar till nästa vecka och jag vill att de där pengarna jag bett om så jävla många ggr ser till att komma nu! För fan!

Heja Målle, ut i skogen och skrik!!! Kram

Hade tänkt att hålla mig ifrån den här tråden men nu behöver jag den en stund.

Jag blir så trött på mig, på livet, på allt! Jag är trött på att inte passa in. På att känna mig utanför. Igår kände jag bara att nu skiter jag i det här. Det är ingen idé att försöka få ordning på allt för det funkar ju ändå inte. Spelar ingen roll hur mycket jag jobbar på positivt tänkande, pratar snällt med och om mig själv, hur jag försöker övertyga mig själv om att jag är en rätt trevlig tjej ändå. Det är nog inte omöjligt att gilla mig trots allt. Så räcker det med en kväll ute i stort gäng för att bara sänka det i botten. Folk grupperas automatiskt, pratar och har roligt och jag blir ensam. Visst jag kan gå dit jag också, ingen stänger ut mig, men ingen söker sig till mig heller. Jag är alltid i utkanten. Någon som liksom får hänga med på köpet. Just nu känner jag bara att jag aldrig mer ska gå med ut på något sånt här och i fortsättningen sätter jag mig i ett hörn med en bok när det är fotbollsträning eller sånt. Då kan jag ju inbilla mig att jag sitter ensam för att jag väljer det åtminstone.

Just nu känner jag mig bara så trött och hopplös. Jag vet faktiskt inte om jag orkar tro på förändring längre.

I morgon känns det kanske annorlunda och jag kommer igen. Men just nu tänker jag sitta här och tycka synd om mig själv en stund till.

En isolerad stuga i skogen skulle vara helt ok.

Ah Habe!!! Vad jag ONSKAR MED HELA MITT JAG att du ska inse hur helt fantastisk och underbar du ar!! Vi har inne ar ju SAAAtA bra pa  att lasa av energier och vi kanner ju din stralande vibration,, och du har ju hjalp oss alla sa oerhort mycket,,,, Du ar en fantastiskt mamma,, med MASSOR av ideer jag aldrig kan komma pa, du ar en fantastisk hustru  och framforallt DU AR en Fantastisk KVINNA!!!!

Folk dar ute i "vanliga varlden" ar ju inte lika vana att kanna av energi som vi ar, och manga ar sakert annu mera osaker pa sig sjalva an vad du ar, men de ar "battre" pa att  satta ett lock pa den osakerheten nar de ar ute bland folk.

Jag ar helt overtygad om att alla skullle upptacka din karlek och fantastiska energi om du bra tillat dig sjalv att visa den!!!

Just nu har jag precis kommit hem och antligen landat har i min stol sa jag har inte sa mycket klokheter att komme med just nu MEN jag skickar dig massor av kramar och ett stort TACK for att du finns har hos oss!

Ååh Håbe, precis som Shia säger så är du ju en helt fantastisk och underbar mamma, fru och kvinna och vi har det senaste halvåret kännt hur du har börjat blomma ut. Vi inspirerars hela tiden av dig och din vishet, även om du försöker så hårt som du bara kan att inte visa den medvetet.

Jag har varit där du är. Att inte känna sig som en del i gemenskapen, att känna sig utanför, att inte känna sig som om man hör till, eller att känna sig ensam i en stor grupp. Jag var expert på det. Omgiven av människor jag visste älskade mig, uppskattade mig, gillade mig och trivdes i mitt sällskap så satt jag ändå och kände mig utanför, ensam och övergiven.

Men det handlade ju inte om dem, det handlade ju bara om mig, och bara mig. Det var tankar och känslor som jag själv gav mig, inte som andra gav mig. Det var rollen som jag gav mig själv, inte som andra valde att ge mig. De du har runtomkring gör absolut ingenting för att du ska känna som du gör i deras sällskap. Det är du själv som gör det. Det handlar inte ett dugg om dem, det handlar om dig själv.

Veckans Övning 3 är en jättebra början för att träna bort detta beteende, det är första delen av en trestegsövning. Den kommer att komma till dig själv i steg tre.

Men för att kunna se sin egen storslagenhet och sina egna positiva sidor så behöver man först kunna se dem i andra.

När du gör denna övning så fokusera på vänskap och egenskaper du vill ha. När du ser någon som samtalar lättsamt med någon annan, tänk då att "vad duktig hon är på att samtala lättsamt" och le. När du ser vänner i en grupp som har roligt, så tänk "vilken underbar gruppvänskap de har", och le. osv.

Jag har förändrat mitt sociala beteende helt. Jag vet att jag själv väljer vilken plats jag vill ha i en grupp. Vill jag vara i utkanten så är jag i utkanten, vill jag vara i centrum så är jag i centrum. Jag hoppar gärna in och ut under en kväll. Det är ganska roligt att medvetet öva på det faktiskt. Jag tycker också det är roligt att vara i centrum och sedan medvetet lämna över cemtrumrollen till någon annan som jag känner behöver eller vill ha den. Jag har total kontroll nu. Men för bara ett par sedan så var jag precis där du är. Sluta se dig själv som en outsider, som ett offer, som någon som ingen vill umgås med. Du är fantastisk, om du bara själv vill vara det. 

Kram

Jag kan ju inte annat än hålla med de andra två håbe! Jag har oxå varit där du är, kännt att varför skulle någon vilja vara med mig, ingen vill prata med mig, alltid kännt mig feg och fel.

Tills jag bestämde mig för att det räckte! Jag ÄR trevlig och värd att vilja vara med. Och dem som inte fattar det får skylla sig själva att de missar mitt trevliga sällskap.

OCH DET SAMMA GÄLLER DIG! Du är en otroligt vältalig och inspirerande människa, om folk du omger dig med inte fattar det så synd för dem. Men just som det redan är sagt - det är DU som väljer att du inte ska höra till Det är du som väljer att stå för dig själv - genom hur du tänker kring dig själv.

Och vännen, det tar tid! Jag jobbat aktivt i 10 år med att bli sån som ajg vill vara, med att bli någon som jag tycker om och som jag uppskattar att vara med. Och jag faller fortfarande.

Men snälla du, GE INTE UPP. Det ger resultat, och du HAR växt så mycket bara sedan i somras. Steg för steg, bit för bit. Men visst blir man otålig och olycklig över att det inte går lättar och fortare - men det behöver få ta sin tid för att det ska bli en bestående förändring.

Fina Håbe, vill skriva nåt som kan värma dig. Du utstrålar sån värme och kärlek, inte minst till dina barn och även de barn du arbetar med - det känns som att DÄR kan du utstråla sann kärlek och får den också tillbaks, eller hur? Du är så modig som vågar möta dig själv och även i det arbete du gör med ditt äktenskap.

Jag kan riktigt känna din uppgivenhet i det du skriver,jag har så liknande "tvivel" emellanåt, men det kommer ju att svänga igen.Dyk ner, ifrågasätt de tankar som kommer upp, försök hitta flow och se om du kan få en annan vinkel på det hela därifrån.

Du är iaf inte utanför här inne - vi är alla i en cirkel, håller händer

Fina, underbara Håbe som är så fylld av värme och kärlek. Vänd den lite mot dig själv. Vi ser och känner hur fantastisk du är. Isoleringen och känslan av att vara utanför skulle inte kunna existera om du insåg hur underbar du är och älskade dig själv. Det låter kanske klyshigt och för enkelt, men om du älskade dej själv så skulle du aldrig känna dig ensam mer. Du gör såna framsteg och har gjort ett sånt fantastiskt jobb. Visst kommer det att komma upp känslor som dom här, men det är ju för att du nu har bestämt dig hur du vill må. För att komma dit så behöver vissa saker komma fram och tas itu med. Kram !!!!

Tack allihop!

Och nej, klart jag inte kommer att ge upp. Det går ju liksom inte. Och jag kommer väl sitta här och gnälla för mig själv någon dag eller två. Sen orkar jag inte med det längre.

Jag har väldigt svårt för att se den bilden av mig själv som ni beskriver, men jag tar till mig era ord och fokuserar på dem istället.

Och å ena sidan vet jag att det är jag själv som skapar det här utanförskapet å andra sidan börjar jag på allvar fundera om det faktiskt är något "fel" på mig, på riktigt alltså. Min son har adhd, med autistiska drag och det finns en hög ärftlighet på det. När jag drev igenom hans utredning så var jag ganska säker på att han skulle få en Aspergers diagnos. Den stämmer bättre på honom tycker jag. Även om adhd:n också stämmer. Jag tycker bara att autismdragen är tydligare än adhd-dragen. Jag börjar fundera på om även jag har samma diagnos som han. Eller så har jag bara superdåligt självförtroende helt enkelt.

Jag tycker att jag jobbar på bra. Och jag var så positiv hela dagen. Gjorde verkligen veckans övning hur många gånger som helst + att jag tog första veckans övning inne på damtoan ett par gånger också under kvällen. Jag förväntar mig inte att allt bara ska ramla på plats "och så levde de lyckliga i alla sina dar" så där pang bom,  men jag hade nog förväntat mig en skillnad. Att jag skulle uppleva att det var lite bättre men det var nästan tvärt om. Och det gör att jagkänner mig ganska uppgiven. Om jag inte lyckats förändra något alls under alla de här månaderna, hur ska jag då någonsin kunna göra det?

Håbe - Men det har du ju! Du har förändrat en massa vännen, när det kommer till det får du faktiskt tro på oss. Och hör sen!

Du tar mer plats, du resonerar annorlunda, du är "lättare" till sinnet, mer positiv, mer framåt osv nu än vad du var för några månader sedan. En annan fick "harva" bra mycket längre än så där innan det hände grejer. Nu ska du bara fatta att vi har rätt.

Såg du att jag föreslog dig för Kärleksbombning om två veckor? Då kan vi passa på att bomba med ärliga, lyftande, kärleksfulla ord oxå, om du vill.

Jag tror på er :-) Det är mig jag inte tror på ju.

Nej det har jag inte sett men jag tar gärna tacksamt emot det.

Jadu Håbe, jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Sådär har jag alltid känt och jag känner till och med så när jag är en del av sällskapet ibland. Som om jag lyfter mig själv ur sammanhanget och går totalt in i mig själv. De gånger jag kännt mig som ensammast i hela världen har varit på fester och släktkalas och liknande. Mitt resonemang har varit att det har med mig att göra och att det är jag som är annorlunda, och mycket talar för en blandbild av Asperger och ADHD men jag har ingen diagnos. Just nu känns det lite som skitsamma även om jag verkligen har velat få diagnos. Nu vill jag bara fokusera på att få upp min självkänsla och ändra min skeva självbild.

Jag ville säga också att visst märker vi på dig att du utvecklas och förändras! Det är en annan känsla och mentalitet som kommer från dig nu, jämfört med i somras, och detta oavsett om du vill berätta om något positivt eller om något jobbigt! ♥
Tänk också på att förändringar kan ske på så många plan, och många kan vara stora och många kan också vara små. Och när man är mitt uppe i det kan det vara svårt att få distans och se det med egna ögon. Man märker inte "småsakerna" lika lätt och kanske inte heller de större förändringarna - men det kan ha med självkänslan att göra också.

Det kan absolut ta sin tid innan man märker det tydligt själv. Kanske mer än månader. Man får tänka på hur många år det har tagit en till nuvarande ställe också

Tack Miss I. Du har rätt så klart. Det får ta sin tid. Det är så himla tungt bara.

En sån där fånig grej egentligen, som jag borde rycka på axlarna åt, men som bara fyller på känslan- Både jag och min man lämnade våra användarnamn i Wordfued och quizkampen till en mamma i laget, som jag tycker att vi ändå har en hyfsat god kontakt med. Idag spelar de två, men mig har hon inte utmanat. Det är ingen stor grej i världen, men för mig blir det väldigt stort just nu.

Min spontana tanke på det Håbe är att hon tycker att du har en "intressant" man. Och det ska man ju vara tacksam över. Du har inte "bottenskrapet" om man så säger.

Åh det där kan jag mycket väl förstå att du reagerar på! Det hade jag med gjort, antagligen. Det kan finnas logiska förklaringar också - kanske har hon glömt ditt användarnamn? Eller så har hon för många spel igång så att hon bara "fick plats" med ett till? Jag vet inte om det finns någon gräns.

Jag tror iofs inte att hon har fullt i båda spelen… men egentligen är det oviktigt. Vill hon inte spela med mig så är det upp till henne.

Jag ska sluta gnälla för idag nu. Kom hem sent igår/ tidigt imorse och har sovit alldeles för få timmar. Imorgon är jag mer utvilad och då är kanske inte det här världens undergång längre. Idag blir det inget vettigt i alla fall.

Att hon bara spelar mot din man är ju naturligtvis för att du har manifesterat det, du befarade att något sådant skulle hända just för att du känner dig så utanför som du gör. Att hon gör det betyder absolut ingenting mer än det. Vill du spela mot henne så ska du ju naturligtvis manifestera det. Och eftersom din man nu iaf har hennes nick för spelen så är det väl bara att du själv skickar iväg en utmaning till henne. Vad hindrar dig? 

Ingenting egentligen. Mitt självförtroende antagligen. Hade hon velat spela med mig så hade hon gjort det, Nu valde hon bort det. Jag vill inte vara utanför men jag vill inte få vara med (på spel eller något annat heller) pga artighet heller. Det handlar ju inte om spelet egentligen.

Hon valde inte dig, men du valde inte henne…

Nej, det handlar inte om spelet, men det handlar om att du ska ta din plats. Visa dig själv och andra att DU har kontrolllen över DITT liv, andra har inte rätten att bestämma om du ska spela eller inte. Genom att du skickar en utmaning till henne så tar du tillbaka din makt över dig själv. Och det är något som du behöver börja göra. Det du gör nu är att du tillåter att andra har kontrollen över det. Om det är något du vill göra så kan du inte sitta och vänta på att andra ska bjuda in dig. Du måste bjuda in dig själv till det du vill göra.

Nej inte sen. Jag tampas hela tiden med den där känslan av att jag inte kan tränga mig på folk. Och där har vi väl gått runt i cirkeln och kan konstatera att jag också hamnar utanför just därför.

Du kanske ska sluta se det som att du tränger dig på folk?

Hur känner du när folk kommer fram till dig?

Se det från en annan vinkel. När du känner som att du tränger dig på någon, vad är det du gör då? Om någon annan skulle göra så "mot" dig, skulle du känna det som att hon tränger sig på?

Vad är det som gör att du känner som att du tränger dig på? Har någon sagt något i den stilen någon gång? Finns det en bakgrund till det, eller är det en känsla helt gripen ur tomma intet? Är det något du känner att andra gör när de tar kontakt med dig? Har du ett för tight skyddsfält omkring och isf varför?

Och runt i cirkel kan vi gå många gånger, och det kanske vi kommer göra ända tills du bestämmer dig för att öppna upp dig och räta ut cirkeln lite.  För vi ser en människa som det är väl värt att lära känna, och komma nära. En person som har massor att ge, och som har massor av erfarenheter och visdom att dela med sig av. En person som är en bra vän. Det är vad vi ser här inne. Undrar var den personen är när hon inte är här? 

Ute och spelar bowling med alldeles för mycket folk kanske?

Nej jag känner inte så när folk kommer fram till mig. Jag blir glad när någon söker mitt sällskap. Jag vet inte varifrån den känslan kommer. Att jag tränger mig på eftersom den/dom säkert inte vill ha mig med. Fram till jag slutade i fyran var jag nog en av de populära tjejerna i klassen. Sen flyttade vi och jag började i en ny skola. Och sen dess har nog den känslan funnits där och den är tusan så svår att bli av med. Det har blivit min sanning till slut.

Bort med den sanningen! Du är ju en tillgång! Du är en gåva till andra och i och med att du agerar så här så missar ju alla dig och dina fina gåvor. Du undanhåller din omgivningen något positivt och underbart!!!!

Så om du blir glad när någon söker ditt sällskap, varför skulle inte andra känna likadant när du söker deras sällskap?

Tänk inte på det som svårt att bli av med, och tänk inte på det som att det är din sanning. Det är bara de sakerna för att du tänker på dem som, och gör dem till, det. Tänk på dem som att det var du då, nu är du en person som drar folk till dig, även om du inte har gjort det irl än. Du har ju gjort det här inne, eller hur. Så det är sant. Tänk att din nya sanning är att du är en intressant och kärleksfull person, för det är sant, det är det vi ser.

Det är så skönt att gnälla här. För ni gör det omöjligt att stanna kvar i den känslan särskilt länge :-) Tack för att ni finns!

Läste igenom alla era svar från igår idag igen och kan inte låta bli att förundras över hur fantastiskt det här forumet är. Var någonstans annars möts man av så mycket kärlek och omtanke samtidigt som man väldigt bestämt knuffas i rätt riktning? Det går ju inte att sura särskilt länge när man har er. Jag är så glad att jag hittade hit.

Idag är läget lite bättre. Känns som att jag lyckas samla ihop mig och är redo att komma igen med nya, friskare, tag. Det känns fortfarande tufft men ändå positivt framåt. Det kommer att bli bra.

Jag funderade lite på om det kan ha varit abc-healingen som satte igång det här så det blev sånt totaldyk? Jag har sovit superdåligt hela veckan och kännt mig ganska låg. Inte ledsen och negativ eller så, bara lite mer tungsint. Det har hänt massor sen i somras men det är mycket jag inte är klar med ännu. Som jag inte bara kan fortsätta att bygga uppepå utan att det rasar förr eller senare. Jag bad ju om hjälp med att hitta bättre balans och harmoni i mitt liv och kanske var det här nödvändigt för att jag ska kunna uppnå det? Jag hoppas på det i alla fall.

Tack allihop igen för alla värmande ord.

Visst är det härligt Håbe! Vi är bra fantastiska och underbara här inne. Även du! 

Och visst är det ofta så. Att vi ibland behöver gå lite i bitar för att kunna bygga ihop oss på rätt sätt istället. Det fina med det är att det blir bättre och bättre för varje gång, och de tidigare varianterna är borta för alltid. Coolt, eller hur?!

Det kan mycket väl vara ABC-healingen om påverkade. Låt det göra det, det leder som sagt till något bättre framöver. Dippar behövs för att man ska kunna fortsätta klättra högre och högre upp. De är en del i hela processen, och processen kommer ju att pågå hela livet. Man blir aldrig klar, men det blir lättare och man uppskattar det på ett annat sätt när man har nått en viss höjd. Man lär sig och förstår vad det är och varför det sker, och man tar det för vad det är. En tillfällig dipp som leder upp ett steg till.

Ja Habe ,,, vi ar fantastiska alla harinne!!

Igar nar jag gick till dagis med min minsta, dok det upp massa saker som jag hade tankt att skriva till dig, jag hamnade i mitt "automatiska flode" men jag hann ju inte satta mig vid datorn da,,, sa alla dessa tankar flog ut i universum igen Men du har ju redan tagit ett stort skutt framat!!!  Sa du "behovde" val inte mina tankar just da eller sa fick du en slang av dem i somnen, eftersom det var sovtid for dig da

Idag har jag fått ett litet utbrott. Jag söker nytt jobb men jag lägger hinder för mig själv fastän jag rent logiskt fattar att det är dumt. Jag blev så snuvig så jag använde ltie näsolja, men det rann ner i ögat (jag låg på sängen) så nu är jag extra svullen i ögat…

Jag ska fräscha till mig och sedan på sångkör. Det lyfter mig säkert.

Men vad är det här? Nu dyker det upp tecken även här, har fått till mej från 4 olika ställen om skitsnack, förtal och skvaller. Att det ska drabba mej, nåväl, allt jag kan göra är att inte tala skit om någon annan. Tora ursäkta mej, men jag fnissade lite åt din näsdroppe fadäs. När nåt sånt händer mej brukar jag le, för jag tror att universum skämtar lite med mej eller vill väcka upp mej. Hoppas det inte gjorde alltför ont och art kören får dig på ett strålande humör!

Mm, lite kul med olja i ögat…

Det är bättre nu. Både med ögat och humöret. Nu är jag trött, gonatt!

Åh. Idag är det svårt för mig att vara i lugn och harmoni. En sida av mej vill slåss för min och företagets framtid, vi planerar att skicka listor och berätta hur illa vissa saker har skötts, jag vill ryta ifrån. Jag blir arg och anklagande. Samtidigt finns det en sida som säger släpp det, du står inte bakom det här nya företagets värderingar, våga något nytt, se det här som en öppning. Ibland känns det som att jag behöver bli j..ligt förbannad för att en förändring ska ske, det är då jag blir modig. Åååhhh jag är så splittrad nu…..jag vet ju inte ens vad jag VILL göra. Jo det vet jag, men faktiskt praktiskt omöjligt. Så vilken annan väg är det meningen att jag ska ta? Snälla skriv nåt så jag blir lite peppad i rätt riktning.

Sett några bilder på Facebook idag, med text som lyder:

Every time you are tempted to react in the same old way, ask if you want to be
a prisoner of the past or..
_a pioneer of the future 

I'm letting go of the thoughts that do not make me strong

We cannot become what we want to be by remaining what we are

You are responsible for how you feel no matter what someone does to you. Remember, you are always in control of your thoughts so choose to feel confident and adequate rather than angry and insecure
_

#55 pepp, pepp och TILLIT. Kan det hjälpa att kolla i backspegeln och se att allt som tidigare skett alltid har lett till bra saker? På det sättet kan iaf jag få bättre förmåga att släppa, för oavsett vad som sker nu med företaget, om du blir kvar eller inte osv osv så kommer det leda till nåt bra I ETT STÖRRE PERSPEKTIV. Det är alltid svårt att stå mitt i stormen, för själva "prövningen" är ju just att man inte kan se framåt hur allt kommer att bli, man har ingen kontrolloch det är läskigt. Själv brukar jag känna av det i magen= rädsla.Men det påminner mig också då om att göra " jag kan hantera det" övningen. Våga tänka de läskigaste tankarna du kan komma på - och konstatera att avsett hur det blir så kan du hantera det! För du har dig själv!

Om det känns helt upp åt väggarna fel med vad det nya företaget står för, så kanske det är meningen att du ska söka dig andra vägar?

Stor kram

Otroulig, du har fått jättebra råd ovan!!

En eller flera saker jag tänkte på var att acceptera situationen som den är. Har du nåt bra tillvägagånssätt själv för det? För min del har det i dessa dagar hjälpt mig att kolla på Burt Hardings videos (en del har jag även postat i tråden om älska mig själv). Jag inser nämligen att när jag dels vill ha kontroll över en situation (sen vart det kommer ifrån är en annan sak) och dels (antagligen) ogillar mig själv då blir jag den här arga människan som har lust att ringa polisen och alla möjliga och överklaga min parkeringsbot jag fick för nån vecka sen. Men då vet jag ju att det egentligen inte är "normalt" att bli så arg över en sån sak och då inser jag att det är ju andra saker osm ligger bakom, som i mitt fall att älska mig själv alternativt ett starkt kontrollbehov som försöker hålla sig fast och kontrollera det lilla som finns kvar. Då kan jag göra den övningen som fanns i videon och det brukar hjälpa. :)

Sen läser jag lite trevliga citat också och även på sidor som Kathja postade i en annan tråd (affirmationer) och även Eileen Caddys guidelines. Fast när man är mitt inne i sitt så är det ibland svårt att ta in det, men det bästa är nog att inte i brist på bättre ord "resista" känslan.

Kram på dig

Så himla bra citat Miss!

Tack snälla ni!!! Det känns fel att bara jamsa med och hålla tyst med vissa sanningar som jag tycker borde komma upp i ljuset. Ok det kanske är att slåss med väderkvarnar. Bara jag kan släppa känslorna sen och hitta mitt inre lugn och tilliten till att allt kommer att bli bra i ett större perspektiv. Det har jag ju känt hela tiden medans jag sett allt barka åt fanders och nu är vi där. Vid slutpunkten. Det finns fortfarande en chans att det skulle kunna bli nåt bra av allt, så det här är liksom sista chansen. Sen går en 100 årig era i graven av ren okunskap. Snacka om att släppa taget:) Men känner ni aldrig att man måste slåss lite? Bli lite förbannad? Är det bara att ge upp jämt? Undvika motståndet? Jag känner mej lite splittrad här…. Det är ungefär som att se någon slå ett barn och inte ingripa. Det är väl inte kärlek? Man måste ju få reagera mot dumheter.

Åh vad svårt! När jag läser ditt inlägg och försöker printa ner ett svar så dyker det upp en massa i huvet. Jag förstår dig ju helt klart och jag har varit en sån som alltid kämpat för sånt jag ansett vara felbehandlingar av andra, visat vad jag tyckt om vissa saker på företag men det enda jag fick var PTSD. Så med det i åtanke måste jag säga att man måste välja sina strider och även var/när/hur man ska uttrycka sig och få fram sin åsikt. Det finns så många vardagsexempel där jag blir ledsen av vad folk säger men jag låter det gå. Det är ingen ide att visa "känslor" inför kollegor eller få till osämja för jag vet att i dessa situationer drabbar det enbart mig även om många håller med mig i det jag säger. Men problemet är ju att ingen vågar stå för det medan jag är en person som försöker vara så transparent som möjligt men jag börjar gå åt andra hållet mer och mer. För samhället ser ut som det gör med all politik överallt och ja, livet är ett spel och det gäller att spela spelet. Men inte tappa bort sig själv.

Oj, nu blev det mycket svammel och jag kom bort lite och det kanske beror på att jag själv brinner för sånt här och inte har kommit tillräckligt långt heller för att veta hur man ska hantera den här typen av situation/er som uppstår i företag. Men hoppas fler kan ge input!

Du ger ett exempel, som att se någon slå ett barn och inte ingripa. Om du vänder på det, nu är det ju aldrig rätt att slå ett barn, men den föräldern i den stunden tror ju att hen gör rätt?! Eller hur? För ingen vill ju slå sitt barn om det inte är så att man tror att man gör det här barnet en tjänst och för att det är en del i uppfostran? Föräldern själv har väl fått aga och tyckt att jag blev ju inte en dålig person av det, så då gör hen samma sak mot sitt barn. Medan senare kanske man får ta konsekvenserna av den typen av handlande och det är då det dåliga beteendet upphör. Så det som händer er, tror du att beslutsfattarna bara gör det av ondo? Nu vet ju inte jag situationen men du kanske förstår mitt tänk och hur jag menar.

PS. Reserverar mig för ev felskrivningar eftersom jag har antagit vad som händer och inte vet ;)

Jag har nog inga kloka råd att komma med, är jag rädd, men jag förstår verkligen dilemmat. Det kan ju inte vara meningen, eller sunt, att alla gånger släppa taget och låta allt ske och hoppas på det bästa. Någon gång måste man ju få ta kontrollen och sätta ner foten eller säga stopp, eller vad det nu kan handla om - och slåss för sin sak. Jag har svårt att tro att det automatiskt är bättre att "flyta med" för sakens skull.

Jag har definitivt lärt mig att välja mina strider och var jag lägger min energi. Förr så kunde jag, och valde att, ta strid när något var "fel" enligt min uppfattning. I skola såväl som på jobb. Jag var i ständig strid under en period, med den ena eller den andra.

Sedan hamnade jag i en situation där jag gav mitt allt, inte i en situation som din, men ändock en situation där jag gjorde precis allt jag kunde för att det skulle bli så bra som möjligt. Det enda det gav mig var skit från chefen som valde att inte se allt bra jag gjorde. Här var jag och min kollega som slet och gjorde jobb som egentligen inte var våra för att hjälpa företaget (i detta fall en nattklubb/restaurang/bar där jag var barchef och kollegan kökschef). Det slutade med att jag bara tog mitt pick och pack och drog. Varför? För att om jag ska lägga ner min energi på någonting så ska det ge mig något tillbaka. Då menar jag inte pengar, men någon typ av vämående.

Sedan hamnade jag i liknande situationer ett par gånger till. Jag gick utanför vad som var mitt jobb för att hjälpa och göra bra, men fick bara skit eller kalla handen för det.

Det var där och då jag bestämde mig för en sak. Jag ska aldrig mer lägga ner energi på något som inte ger mig tillfredsställelse bara för att jag borde. Och jag jobbar bara åt chefer som uppskattar och respekterar mig och mitt jobb. Det var så jag manifesterade de chefer jag har nu som är fantastiska. Och dessutom så bestämde jag där och då att aldrig mer sätta mig i en ansvarsposition under någon annan. Jag är gärna vanlig anställd, men inte mer chef under någon annan högre chef.

Det jag menar är att man måste se till vad som får en att må bra i slutänden, vad som är värt vad.

För mig så är ett jobb, där jag jobbar åt någon annan, bara ett jobb. Något jag gör tills jag inte längre behöver. Detta betyder dock inte att det inte är viktigt. Det är för mig av yttersta betydelse att vilket jobb jag än har så har det en funktion. Att förhöja min livskvalitet. Inte bara med pengar utan det ska ge mig någonting i övrigt också.

Jag jobbar för att kunna ha ett bra liv, då är det viktigt att jobbet är bidrar till det livet. Pengar är bara en bonus.

Hehe, vi har nog likheter Kameleonten. I mitt fall så är vi ganska eniga. Vi är så att säga kanske 30 barn och 4 föräldrar som styr och sen en gaggig farmor som bor i ett annat land och bara tittar på mat kostnaden och som bara pratar med föräldrarna. Så jag känner mej absolut inte ensam i det här, tvärtom. Däremot så är det jag som kanske driver igenom en del saker rent handgripligen och inte bara tycker en massa. Revoltören hehe. Men jo du har väldigt sant att den här farmorn tror ju att det är rätt att göra det hon gör och det är hon som bestämmer. Så antingen så accepterar man eller så rymmer man eller så försöker man förklara. Men barn brukar man ju tyvärr inte lyssna på. Vad i all sin dar är PTSD? Grejen är att allt detta har gjort att jag verkligen börjat brinna mer och mer för det " humana" sättet att driva företag och grupper. Hur en chef ska vara, vilket företagsklimat som får människor att växa och ge allt i en gemenskap. Så redan nu kan jag ju se att det gett nåt.

Post Traumatic Stress Disorder. Posttraumatisk stress.

Aha! Oj då.

Såg ditt svar nu Crinalina. Grejen är ju att jag gillar mitt jobb, men jag har nog varit där du är. Att man gör " för mycket" och får inget för det. Men det har jag lämnat. Vi är många som engagerat oss men nu börjar vi lacka ur. Mycket för att vi blir motarbetade. Men det ska bli intressant att se vad detta leder till. Jag vill ha roligt på jobbet och det ska vara meningsfullt. Man är ju där 8 timmar per dag. Och precis som säger Jag ser inte heller bara jobbet som ett sätt att få in pengar, det är ju bara bonus. För mej har mitt arbete betytt väldigt mycket i och med att jag varit singel utan barn.

Bra, då så, då tycker jag att du ska följa ditt hjärta angående hur mycket du ska engagera dig och säga ifrån. Så länge du klarar av att fortsätta ha ditt fokus på det som är det viktiga, att du mår både på och utanför jobbet. 

Fan fan fan fan 
Idag skulle det iväg och handlas takfärg och sedan putsas i taklisterna i lägenheten. Och vad tror ni händer??
Karln slår i tinningen när han jobbar och får ont i huvet, mår lite illa och är snurrig och trött. Och vägrar ringa sjukvårdsrådgivningen också - jag tycker han ska det! Suck!!!!!!

Skrik lite MissI och sedan fokus på det positiva - det har gått framåt en massa med den där lägenheten. Och nu kan du gotta dig med en film istället. Vill han inte till läkaren så är det ju upp till honom, det ligger inte på ditt ansvar eller samvete.

Jag är måttligt irriterad på honom och frågade honom om han inte ser mönstret själv! 
Så himla frustrerad och vill bara skaka om honom så att han ska fatta att jag menar allvar - det måste till en förändring NU för jag mår så dåligt av att bo och sova trångt och alltid vistas i samma rum. Usch!!!

Jag har precis städat kylskåpet, för det behövdes verkligen. Men jag känner att jag håller på att krypa ur skinnet. Vill ut härifrån - och ändå är det ju mitt hem.

Japp, det kommer bli film ikväll, och kanske lite läsning, med start NU!

Kanske hjärnskakning…

Men som sagt, foka på dig och ditt nu! Och börja absolut städa och rensa nu inför flytten! Det är nog en av få saker som kan få dig att må bra nu, rent boendemässigt. Rensa, släng, packa :)

You´re on your way!!!

Haha, jag läste beroendemässigt och undrade vad tusan du kunde mena med det! Skulle jag vara städberoende eller?? 

Har precis tittat på en film med lite ögongodis i… hihi 
Blev tvingad nu att titta på några youtube-klipp som sambon skickade till mig. Mest tråkigt men det var ju inte fel att se Zlatan i bar överkropp.. hahahaa…. jisses är det hormoner på gång eller? 

Nu tänkte jag iaf kolla in Under Toscanas sol.

Nu forstar jag vad som har hant Miss!! Det tog tid innan den har traden dok uppMen du har ju klattrat upp blixtsnabbt pa kansloskalan fran ARG och Frusterad upp till tacksamheten igen:)  Ett litet slag mot huvudet ar det ingen fara med,,, sa ingen fara med sambon:)

Ja Shiawase, det har varit rätt mycket aktivitet i många trådar idag så det förstår jag  haha!

Jo visst har jag klättrat mycket uppåt. Och det har hänt saker här, ju. Men jag blir så frustrerad över bakslagen!! Samma sak igen liksom. Grrr!

Jag hatar a-kassan!!!!
I september så glömde jag skicka in kassakort (jag har elektroniska) för två veckor och fick jättelite ersättning och fick låna av sambo och föräldrar. Föräldrarnas lån fick jag som present men sambons lån har jag fortfarande 1200 kvar på, eftersom jag varit skyldig honom ända sedan i somras….

Och nu har jag glömt 2 veckor igen!!!!! Jag får alltså 4580 kr i slutet av november. Hurra. Fan vad arg jag blir på mig själv att jag glömmer, och på hela grejen med a-kassan. Det är så stört på grund av alla som tidigare har utnyttjat systemet.
Från och med nu ska jag skriva in i mobilkalendern att jag ska fylla i de där kassakorten, så att jag kommer ihåg. Fan!!

A-kassan är inte rolig :( Håller fullständigt med dig i det du skriver. Har också glömt…

Just nu skriker hela kroppen "det är syyyynd om miiiig". Arbetslös, knäopererad och hopplös… Saknar mitt positiva jag - vem stal det?

# 76 Ingen stal det, du slarvade bara bort det, men det finns kvar bara att leta. Ändra fokus, gör sådan som får dig att le, var vardagstacksam - då kommer du att hittat tillbaka igen.

Haller  med Kathja!!! hitta bara tillbaka till det positiva.

Nar det galler A-kassa, sa tycker ju jag da, som inte har NAGOT sadant,, inte ett endast lite ore,, skulla jag kunna fa om jag var sjuk eller brot benet, ryggen eller vad som helst (haha) att ni har det kanonbra!!!

Gaaaaah, jag blir gaaaaalen på min mage som gör så knäppa ljud (ska inte gå närmare in på det) men var bara tvungen att beklaga mig. Skriva det här och på så sätt få ut det i universum till maggudarna eller dom energierna som kan ta hand om det. Jätte jobbigt i öppet kontorslandskap (som jag btw hatar) och på möten. Alltså jag mår så dåligt över mon mage att när den går igång kan jag inte foka på mår annat. Hjälp!!!

Hm kameleonten,
det påminner mig om när min mage gjorde vääääldigt konstiga ljud när jag var ungefär 16 år gammal. Jag var till doktorn också, som bara drog slutsatsen att jag var kär Vafasen? Haha!
Till slut så drog pappa med mig till en kille som håller på med reiki healing och så fick jag testa det och wow vilken upplevelse! Kände hur energierna flödade genom mig och han rörde mig ju inte ens. Det blev lite bättre faktiskt.
Inte jättelång tid efter så åkte vi till en bekant ungefär en timme bort, som också pysslar med reiki healing, och läser av bostäder osv om man har andar hemma. När det var min tur så sa hon att hon såg som en mask inne i min mage - inte typ binnikemask eller såna fysiska maskar, men som en mask som liksom äter sig igenom ett äpple. Hon lyckades plocka ut den, och det kände jag också. Efter det blev magen lugn igen och höll sig lugn.
Kanske värt att prova?

Är SÅ irriterad på sambon nu!! Och frustrerad. Och besviken. Argh!!!! 

Ska titta igenom Under Toscanas sol igen nu….

Kan jag få namnet på dina reiki-kontakter? Jag är desperat, problemet är att jag vet ju att det har med obalans i mina 3 lägsta chakran att göra och jag vet ju eller tror mig veta beteendet kopplat till det. Säger hela tiden snälla saker till min kropp och till magen ffa och älskar mig sj. Har gått på gastroskopi, tagit mediciner i omgångar, varit sjuk, inte kunnat träna, måste äta enligt en viss diet. You name it, jag orkar inte mer. Sitter på jobbtoan, undra faan inte om jag har varit mer på toa idag än vid datorn och nu vill jag bara skriiiiikaaaaa. Ska försöka träna ikväll och få ut all ilska och aggression. Vad är det nu med sambon? Hänger inte med? Hjälper det med en promenad och förhoppningsvis distans till det hela?

Var ute och handlade mat och hittade en liten positiv känsla (jag hade ju råd med det) så nu tar jag dem med mig och sover en stund. Hoppas vakna på bättre humör :)

#82
Hm de bodde då i slutet på 90-talet i Dalarna, och den ena tror jag bor kvar och den andra flyttade nog men jag minns inte vart, om det var Västerås eller Göteborg? Så det kanske är lite opraktiskt. Finns nog folk närmare men jag känner ingen förutom hon som har reiki massage, som jag nämnde. Du kan ju ringa henne och berätta vad du skulle vilja ha hjälp med och fråga om hon kan göra det med sin massage? Heléne heter hon. Eller så går du in och pratar med henne, stället ligger inne på Sivia Torg.  Spa Club

Vad gäller sambon… tja.. jag är trött på saker. Exempelvis så när vi ser på film här hemma är det i 9 fall av 10 (om inte mer) filmer som han väljer. Mina förslag går alltid bort!!! Och det är jag så himla less på. Nu ville jag se Under Toscanas sol med honom idag, för det är en så härlig feelgood-film. Men näe, den tänker han inte se. Alltid hans förslag, annars får jag titta själv.

Och jag vill göra saker! Visst tycker jag om att vara hemma, men jag känner det som att jag är i ett fängelse här hemma och jag vill ut och göra något - promenad, tur till stan, bio, käka ute… vad som helst, men han bara ligger i den där soffan. Och då känner jag ännu mer att jag måste ut!

#83
Sova låter skönt!! Hoppas att det fick önskad effekt?

Ok, tack! Jag hade mig velat gå till den du fick störst effekt hos, är annars lite skeptisk till utövare. Jadu, ang killen, känns ju som att HAN måste vilja ha en förändring och inte att du ska tvinga honom eller på andra sätt leda honom hela tiden. För det verkar ju ligga hos honom och det blir för din del att avgöra om du vill vara kvar eller inte. Kram på dig

#78 jag håller med! Här finns inte heller nån a-kassa eller sjukpenning, så jag ser en fantastisk möjlighet för er att vara TACKSAMMA för att det existerar

Nä det är klart. Å andra sidan så är antagligen skatterna lägre i era länder också? Här försvinner 30% av lönen och lika mycket av a-kassan. Och jag vete fasen om det är värt allt de lägger det på 

Så den blir svår, szirius!!!  Däremot kan jag känna mig tacksam över att jag vet att det alltid ordnar sig, och att det alltid blir bra.

#87 får svara nej på den, skattesystemet här är faktiskt taget från Sverige

Precis! DET FIXAR SIG ALLTID!

Men vi får allt en hel del för de där skattepengarna, även om det i mina ögon "var bättre förr".

Ja det far ni minnsan!!! Har betalar vi nog ocksa sammanlagt 30% ,,,,,i slutanden,,, :) Men jag ar nojd och glad.

Det jag tycker bast om har ar sjukvarden, den ar inte gratis, men ett bra forsakringssystem, och det finns MASSOR av sma kliniker,,,, INGA VANTETIDER,,

Nu har ju var familj nastan aldrig varit i kontakt med den, men om man behover, sa sticker man bara upp och blir kollad pa en gang..

Finns ju ingn mammaledighet ,,sa jag har haft med mig mobilen i rummet, direkt efter forlossningarna:),,, eller A-kassa inte for egen foretagere,(en liten A-kassa finss for anstallda, hogst 6 man, 50% eller sa av lonen) Sjukskrivning existerar inte,,,

Men nar man vet vad systemet har att erbjuda inrattar man sig efter det , och det ar helt ok!! Sa jag ar tacksam for att jag bor i ett land dar det finns MASSOR AV MOJLIGHETER FOR JUST MIG!!!! ATT skapa precis det jag vill,, och skapara jag det jag vill, sa far jag ju kanna av det jag skapar i olika former, (guld tex.hihi)  whoops….tittade upp pa taggen, och detta ar visst inte tacksamhetstraden,, men vi kan behova lite tacksamhet  har ocksa:)

Hehe Shia! Du är för härlig!!

Jag har förbaskat ont i vänster sida av midjan. Jag lyfte fel i fredags och jag måste först ha sträckt en muskel och nu har det blivit muskelinflammation…

Jag är rätt van vid värk, så det är bara bita ihop, men skönt att klaga lite! Kan knappt sitta och gå, det bränner, värker och smärtar.

Hoppas det går över snaaaaart!

Här ligger skatten på ca 15% och då finns det en viss a-kassa, sjukpenning och mammaledighet, men det är ju minimalt jämfört med Sverige. Däremot har vi fri sjukvård, om man är skattebetalare. Annars kan man skapa privat sjukförsäkring och använda sig av privata sjukhus och läkare.

En av de första och härligaste sakerna jag insåg när jag flyttade från Sverige och hit var en känsla av frihet. Det tog mig ett tag innan jag insåg var exakt den kom från för det var inte bara miljöombytet och allt som hör det till. Det var en känsla av att inse att från och med nu (då) så hänger precis allt som har med mig och mitt liv att göra på MIG. Det finns inga skyddsnät, ingenting att luta sig mot och falla tillbaka på, inga försäkringar som och sociala rättigheter som plockar upp mig eller stoppar mitt fall. Det är bara jag, och ingen annan. Bara jag, jag, jag!

Det är en av de viktigaste stunderna i mitt liv, då jag insåg det och insåg hur fri jag kände mig.

När jag bodde i Sverige så gömde jag mig bakom hela det sociala skyddsnätet, för det är det man gör i Sverige. De flesta människor förstår inte hur mycket bojor det sätter på en att alltid ha något att skyddas av. Det stoppar och hindrar från att man tar ärliga, och riktiga risker, och det stoppar och hindrar från att ta sitt yttersta ansvar för sitt eget liv.

Jag har diskussioner med vänner i Sverige om detta emellanåt, och jag märker hur lata folk är, slöa, när det kommer till just det. Att vara 100 procent ansvarig för sitt liv.

Norpan88, vore ju bättre om du var van vid att vara smärtfri…! 

#93 Var bor du nu?

Vad härligt och starkt av dig att ta dom kliven. Moget och starkt av dig  och det känns ju härligt när man har kontroll över sitt liv, sin ekonomi, hälsa och allt omkring en. ALLT kan man ju inte ha kontroll över, men bara att ha kontroll över det viktigaste i ens liv kan göra så att man blommar som person.

kram

#93 Ja, vore skönt att vara van att vara smärtfri.. men har nerver och allt möjligt i kläm i ryggraden också. Svårt att bli helt bra och det blir inte bättre med åldern heller.

Norpan88, jag bor i Spanien, på solkusten. Det hade inget med styrka att göra utan det var helt och hållet på grund av överlevnad och livsvilja som jag flyttade hit.

Och jo, man kan ha kontroll över allt i sitt liv. Kanske inte kontroll över alla yttre omständigheter, men man har full kontroll över vad man har i sitt liv, och man har full kontroll över vad man känner och tänker, och hur man reagerar och agerar på allt i sitt liv. 

#96 Det blir ju till styrka i slutändan  Jag skulle också vilja göra nån drastisk förändring i mitt liv, men jag är så feeeeg 

Allt blir till styrka i slutänden om man bara väljer att se det så. Styrka kommer inte bara sådär utan är ett val man gör.

Ja, feghet är det som hindrar de flesta av oss genom livet. Frågan man ska ställa sig är egentligen vilket som är värst? Att ha vågat och misslyckats eller att inte ha vågat alls? Jag vet vad jag svarar på den frågan iaf. 

#98 Ja sant. Jag jobbar väldigt mycket nu på att våga göra saker och ting själv, att lita på mig själv och vara avslappnad i mig själv när jag är själv ute bland folk.

Har lidit av panikångest och social fobi, men det blir bättre å bättre varje dag. Snart kanske jag är där.

Härligt Norpan88, då har du förstått mycket av det handlar om. Vad du behöver för att skapa dig det liv du vill ha. Att lita på och vara avslappnad i dig själv! Underbart! Grattis! Bra jobbat!  Så länge man litar på sig själv så spelar det absolut ingen roll vad som händer i det yttre.

Jag kände mig för några minuter sedan nästan arg. Jag har känslor i mig just nu som jag inte haft på väldigt, väldigt länge. Egentligen är det ingenting som direkt oroar mig eftersom jag vet att jag har de här känslorna, däremot tar de över för mycket, för jag vet mycket väl hur jag ska göra för att vända allt men på något sätt orkar jag inte..de äter liksom upp mig, de är som en mobbare och jag är den som blir mobbad..jag "vågar" inte stå upp för mig själv och bryta igenom..men å andra sidan så finns det ingen annan som kan göra det åt mig!

Jag har iaf bestämt mig för att vara extra kärleksfull mot min sambo i eftermiddag/kväll. Där kan jag nog få vänt på en hel del känslor och det blir lite av en win-win-wituation.

Förr när jag hade den här typen av känslor kunde jag analysera mig till galenskap, jag var tvungen att veta och förstå varför, numer känner jag inte så lika starkt, visst funderar jag på just varför jag har de här känslorna nu, som jag inte haft på så länge, men vill jag ha ett svar på den frågan måste jag ju lugna ner mig, slappna av och se inom mig vilket svaret är, eller så accepterar man bara att si är så och släpper det och fokuserar på det bättre.

Det är lätt att veta hur man ska göra, det är inte alltid lika lätt att göra det.

Det fina är att när man blivit medveten om hur det är, hur man fungerar och varför, så blir det lättare och lättare att bara låta det vara så och sluta kämpa emot. Och när man slutar kämpa emot så lättar det och man får mindre av det. Bra va?

Haha Målle, jag har utsatts för så mycket vad jag tycker " korkat" och felaktigt på mitt jobb. Förut skulle jag jagat upp mej och lagt ner massor med energi. Men jag blir bättre och bättre på att lugnt säga min mening och när det kommer mothugg så har jag helt enkelt istället för att gå in i argumentering bara släppt det. Och det funkar!! TROTS att jag vet att jag har rätt, ( hrmm, skrev hon ödmjukt) så släpper jag det. Sen löser problemet sig av sig självt på ett eller annat sätt. Fantastiskt!

Tänkte bara gnälla en snabbis, fast vill egentligen inte kalla det gnäll heller för det är helt ok :). Men idag har jag gjort allt jag INTE ska göra, jag har tänkt att nu ska jag INTE säga sådär för jag vet ju att det inte är bra men likt förbaskat kommer det ut… :S. Men iom det har jag insett en del saker också så det får gå för idag. Imorgon är jag på banan igen :)

#93 TACK för att du sätter ord på känslor jag inte kunnat sätta ord på. Jag känner precis samma! Att många lever med såna skygglappar i Sverige, de "knarkar trygghet" , såå många sitter fast i ekorrhjul att behöva jobba 100% för att kunna betala alla sina försäkringar, de SER inte att man kan välja annorlunda! Det enorma trygghetsbehovet gör att männsikor inte kan utvecklas fullt ut…

"Sann trygghet är insikten att man inte behöver någonting för att känna sig trygg och sann rikedom är insikten att man inte behöver någonting för att känna sig rik."

Trygghetsbehov kan verkligen vara bojor. Jag har en ung släkting som har över 200 000 sparade på banken och hon är ständigt orolig för pengar, hon känner sig OTRYGG. Allt handlar om att hon ska kunna få ett bättre betalt jobb så att hon ska kunna SPARA mer. Hon har inget mål med pengarna, hon vill inte göra nåt med dem, bara HA dem " ifall allt skiter sig". Hon trodde mig inte när jag sa att båda våra konton är tomma, men att jag vet att det alltid ordnar sigHon sa att hon skulle DÖ av rädsla då (Så, ok, jag HAR nog ok tillit ändå)

Jag håller också med om det där ansvarslösa, svenskar tar skyhöga lån hit och dit för att leva livet, med ett ryck på axlarna  "jaja om det skiter sig så finns det soc". Kanske vi låter hemska men jag förstår vad du menar Crinni

Men jag känner inte igen mig, eller jo dte är ju precis det jag gör på ett sätt…dessa känslor jag har nu har jag inte haft på läääänge så varför i hela friden ploppade de upp NU? Är det pga mensen? Är det ngt annat? Varför kan jag inte bara släppa det?!?!? Släpp, släpp, släpp!!!

Målle, den här är till dig

http://personligutveckling.ifokus.se/discussions/503f0f7a88f4725afb004255-att-vilja-och-att-vara-villig?discussions-1

Andas och släpp det för just nu kämpar du mot dig själv. Jag känner igen det där så väl.

kameleonten - tack för länken, ska genast kolla in den och jag ska verkligen försöka släppa taget. Jag är väl medveten om att jag kämpar mot mig själv.

Målle - jag tror du får känslorna (som kommer av tankar) för att du ska lära dig släppa dom. Du är redan SÅÅÅ medveten om att de är spöken. Det här är liksom sista rycket.

SKIT i tankarna, gå inte igång, sluta hitta på att du är "hotad". Visst är det himla lätt att säga…. fasiken så svårt att hitta nyckeln.

Prova " Jag är beskyddad" " Jag har tillit" eller nåt.

Kramis

Målle - Varför inte prova att bara SLÄPPA dem, sätt STOPP och skit i dem sedan. Finns en lite rolig STOPP-övning du kan prova. Sätt en gummisnodd runt handleden och då tankar du vet du borde undvika att tänka, de där som aldrig leder till något gott, dyker upp så smätter du till med snodden och säger STOPP till dig själv. Det ÄR svårt att fortsätta på samma tanke efter det.

Det här med gummisnodd körde faktiskt hopp landslaget med. Det funkade !!!! Har själv testat ett tag, men var nog inte så konsekvent och ihärdig.

Jag gillar inte att gnälla… men behöver lite pepp här. Ska försöka förklara utan att lämna ut någon allt för mycket.

I min närhet finns en person som vill ha mig som den som fyller på hennes liv, på något sätt. Min roll blir att jag ska vara pigg, glad, göra skoj saker och gärna ringa och berätta och bubbla över av dem till henne. Jag har också gjort det. Det är så vår kontakt sett ut. Men under några år hade jag en jättejobbig situation med sjukdom, arbetslöshet, ekonomiska bekymmer och jag hade varken ork eller råd att ha ett kul liv. Alltså blev våra samtal inte lika "kul" längre för henne. 
Jag hade behövt stöttning under de där åren men det fick jag inte. De gånger som det krisat rejält har hon dessutom försvunnit helt och inte hört av sig alls.

Jag har varit enormt besviken över detta men ändå kommit att acceptera att det är så det ser ut. Jag orkar dock inte vara den där glädjespridaren längre, både för att jag inte har så våldsamt mycket energi att dela med mig av till andra, utan jag behöver hålla den för mig själv och fokusera på det som får mig att må bra, inte vad andra vill ha av mig. Jag har heller ingen lust att få rollen som underhållare klistrad på mig. Jag vill kunna vara hela jag när jag umgås med människor, inte bara pigg, glad och lyckad, utan också ledsen, nedstämd, tankfull, flamsig… ja, ni fattar.

Den här personen har extremt svårt att acceptera det här vilket har lett till att jag dragit mig undan. Vi har kontakt men en ganska ytlig sådan och jag vill heller inte dela med mig av mina privata tankar till henne.

Resultatet är att hon är jättearg på mig och hon verkar måla upp stora skräckscenarion i sitt huvud, saker som inte alls stämmer i verkligheten, och så kastar hon de här bilderna på mig och så ska jag försvara mig mot dem. Det får mig att känna mig både kränkt och missförstådd och jag har heller ingen lust att stå och försvara mitt liv inför någon annan.
Tänk något i stil med att personen har legat och tänkt ut och skenat iväg och målat upp en bild där jag är jätteolycklig och jättesjuk och väldigt olycklig i mitt förhållande. Jag har inte antytt något i den stilen eftersom det inte är så. Jag mår bra, är frisk och har ett bra förhållande. Men jag har inget behov av att övertyga andra om att det är så. Om det går att förstå? Jag är inte hon som skriver massor med uppdateringar om hur braaaaaa jag har det på FB om ni fattar?

Nästa gång vi ses eller hörs så brukar då den här personen helt plötsligt bombardera mig med påståenden i stil med "ja, jag VET ju att du inte mår BRA och det tycker jag är JÄTTEJOBBIGT att gå runt och bära på och veta att där sitter du och mår dåligt" /brister ut i gråt/.
Jag: ? Va? Men jag mår bra?
Hon: Men nä, jag VET ju att du inte gör det!
Jag: Jo?
Hon: Men GÖR du verkligen det? /gråter lite till/
Där är det då meningen att jag ska starta stora säljsnacket där jag ska berätta hur oerhört bra jag mår, hur oerhört lycklig jag är och hur fruktansvärt kul liv jag har för att lugna personen.

Jag har jättesvårt att freda mig mot hennes, som jag upplever det, påhoppp och jag tycker heller inte att jag ska behöva stå och försvara mig inför hennes järnspöken. Jag har i perioder enormt svårt att förhålla mig till det här och resultatet har blivit att jag har dragit mig undan istället för jag orkar inte med konflikter. Och jag vill inte återigen kliva in i rollen där jag ska vara den där bubbliga, glada, berättande personen som liksom bara sprutar positivitet och energi åt alla håll igen. Eller jo, klart att jag är det också, om jag känner så. Men inte alltid.

Oj, vad långt det här blev. Men jag behöver få ventilera lite.

Mina frågor är: hur ska jag förhålla mig till det här? Hur ska jag tänka? Och framför allt: hur ska jag skydda mig mot det?

Som ni väl redan förstått är personen någon i min familj så jag kan inte bara bryta med henne utan att det påverkar umgänget med övrig familj. Jag har försökt prata med henne många gånger men når inte fram. Jag tror själv att det här handlar om hennes egen ångest och hennes eget bagage som hon skulle behöva bearbeta. Men det är ju lättare att projicera på mig.

Vad gör jag? Vi hade en clash igår och jag känner mig rätt orättvist behandlad och ur balans här. Försöker vara snäll mot mig själv: har tänt massor med levande ljus, eldar bra eterisk olja för att grunda mig och ska ut och köpa blommor sedan för att pigga upp mig.

#112 Säg som det är till henne tycker jag. Be att få tala med henne och att hon lyssnar på dig. Då slipper du alla påhopp och hon vet hur det ligger till .

Jag har gjort det Norpan88. Så många gånger. Jag har ägnat flera år att Få Henne Att Försöka Förstå. Det hjälper inte. Jag kom för ett par år sedan fram till att jag inte orkar eller vill lägga mer energi på det.
Jag vill bara… få leva mitt liv på ett sätt som passar mig och så att jag mår bra. Inte för att göra andra lyckliga.

#114 ja, förstår om du försökt flera gånger. Det ska inte behövas.. då förstår hon nog helt enkelt inte. Förstår att du tar avstånd, för man vill ju inte dräneras på sin energi. kram

Det blir ju alltid lite mer komplicerat när det handlar om en familjemedlem, om det vore en vanlig utomstående så hade svaret varit mycket enkelt: Ta bort personen från ditt umgänge.

Detta alternativ är faktiskt något som man kan göra även fast det är en familjemedlem. Vi är faktiskt flera här inne som har gjort det. Detta är dock ingenting jag rekommenderar som första åtgärd.

Har du provat att vara helt rak och ärlig med den här personen? Att rakt ut säga vad du tycker och tänker om det hela?

I min erfarenhet så är de flesta människor inte medvetna om sina olika beteenden, och särskilt inte i situationer som detta då det verkar vara rätt så uppenbart att det är en projicering av dennes egna problem och känslor. Om man då tar upp saken på ett rakt, ärligt, välmenande och utan anklagande sätt så får personen sig en tankeställare. Det är ju inte förrän man blir medveten om ett beteende som man kan förändra det.

Att inte säga någonting är att göra både dig och personen i fråga en otjänst. Kärleksfull, rak ärlighet vinner alltid i längden. Det du dessutom gör då är att lägga tillbaka ansvaret för personens egna välmående på personen själv.

Säg gärna, om du känner att du vill och kan, att du finns där för att stötta och hjälpa om personen behöver prata om sina problem, på samma vis som du förväntar dig att personen finns där för att stötta dig om du behöver det. Återigen så lägger du ett ansvar på personen och talar om att man måste både kunna ge och ta, och att du inte är intresserad av något mindre än så.

Försök sedan att alltid hålla en hög och positiv vibration när du pratar med personen och om du känner att energi sänks så går du därifrån eller avslutar samtalet.

Vad gäller dig så vill jag fråga dig varför det är viktigt för dig att kunna må "dåligt" när du umgås med andra?

Som jag ser det så bör man vilja hålla en så hög energi och vibration som möjligt i alla lägen, och umgängen (det betyder inte att man måste prata och skratta hela tiden, man kan sitta tyst och hålla en hög energi och vibration också), inte för andras skull utan för sin egen skull.

Att kunna vara nedstämd och låg är inte något att sträva efter helt enkelt, så varför är det viktigt för dig att kunna vara sådan som person?

Kram 

Jag hinner inte skriva ett längre svar just nu men vill bara snabbt svara på det här:

Vad gäller dig så vill jag fråga dig varför det är viktigt för dig att kunna må "dåligt" när du umgås med andra?

För att livet inte är på topp jämt och att må dåligt ingår i de flestas liv, i kortare eller längre perioder.
Det är inget jag strävar efter att må, men om jag har en tuff period, mår dåligt, är sjuk, drabbas av en klinisk depression eller bara har en lägre energinivå så vill jag kunna få ha det och bli mött i det, inte behöva fejka påklistrad gladhet för att personen inte klarar av annat än den glada jag.

Jag har inget behov av att må dåligt, det är inget jag strävar efter, tvärtom. Men jag försöker heller inte krampaktigt göra allt i min kraft för att jaga bort, förtränga eller klistra över den svarta sidan som jag gjort förut.
Jag har på något sätt accepterat att livet även består av mörka skuggor och för mig så fungerar det mest effektivt att faktiskt bejaka det och acceptera att de finns och klara av att vara i dem för att kunna gå vidare. Jag har märkt att ju mindre jag kämpar emot och bara accepterar, desto snabbare kommer jag ur det.

Ibland är man ju också med om saker som påverkar livet i negativ riktning och då tycker jag att det ingår i vänskap att kunna prata om det, få bekräftelse på vad jag är med om och kunna bolla saken för att hitta lösningar eller nya förhållningssätt. Som här till exempel. 
För mig ingår att kunna visa alla sidor av sig själv i en vänskap. Självklart har jag ytligare bekanta som jag träffar på nivån "dricker en kaffe och pratar lite skit med" och där båda är nöjda med att hålla sig på den nivån. Men så är inte min kontakt med den här människan.

Om vi då åter igen tittar på din släktings beteende så ser vi att hon då hanterar sina sämre perioder på det sätt som för henne är en självklarhet, precis som du då begär att få visa dina på det sätt som för dig är en självklarhet. Den enda skillnaden mellan era båda beteenden är att hon med ord lägger över sina känslor på dig, medan du genom din energi sprider den istället.

Ni gör samma sak men på olika sätt. Om du behöver kunna må skit och sprida den till andra (för den energi du sänder ut påverkar andra vare sig du vill eller inte), varför har då inte din släkting rätt att göra samma sak?

I min erfarenhet så kommer det absolut ingenting gott av att kunna må dåligt när som helst, var som helst och med andra människor, och jag har mycket erfarenhet av det. Ibland är man ledsen och ibland är man arg, och visst kan det vara både bra och skönt att kunna berätta det för någon, men det är en annan sak än att tvinga på andra människor sitt illamående.

Som dagen då min styvfar dog förra månaden. Jag hade planer att träffa en väninna och dricka vin och prata skit och ha roligt. Innan jag gick dit den kvällen så skickade jag ett meddelande till henne och berättade vad som hänt och frågade henne om det fortfarande var okej att jag kom över eftersom jag var lite låg och ledsen och säkerligen skulle gråta en del. Hon svarade att det var absolut ok. Bra, då tvingade jag inte på henne någonting. Jag gick dit och vi skrattade 99% av kvällen. Jag grät lite emellanåt men mesta delen av tiden så skrattade vi. En bra vän tillåter en inte att älta och prata en massa om sina problem. Att prata om problem hjälper inte. Man identifierar problemen, accepterar dem och de känslor de kommer med, sedan fokuserar man det bra man har och hittar en lösning på problemen. Detta har jag lärt mig av erfarenhet då jag var en storältare och då jag också tidigare ansåg att jag hade rätt att må hur jag ville i mitt umgänge med andra.

Det har man dock inte. Alla har rätt att välja vilka energier man omger sig med.

Och absolut så kan det vara bra att bolla saker för att hitta lösningar och nya förhållningssätt, men det är inte en skyldighet/rättighet som man ska ta för givet gäller vid varje tidpunkt. Ibland finns stunder då vänner inte är beredda att göra det. Som här inne tex, vi väljer vad vi läser och vad vi svarar på. Vi har valet vad vi vill engagera oss i.

Absolut rätt har du i att man mår bättre av att inte kämpa emot och bara acceptera en situation och en känsla, och man kommer ur det snabbare. Det är dock inte samma sak som att när man har accepterat det väljer att stanna kvar i det. Även om man mår dåligt, är ledsen eller arg så behöver man inte vara i den känslan hela tiden utan det är oftast betydligt bättre att under en kort tid få ur sig det. Skrika, gråta, slå i en halvtimme eller timme, och sedan vända fokus till saker som mår en att må bra istället.

Alltså nu känner jag mig helt sjukt missförstådd här och just idag så faller det alldeles fruktansvärt fel känner jag.

Jag vill inte bli för personlig på ett offentligt forum. Men jag drabbades för fem år sedan av en sjukdom som jag inte visste om jag skulle överleva eller bli frisk ifrån. Jag mådde uruselt under tiden, både fysiskt och även rent mentalt med dödsångest perioder. Jag försökte att inte vältra över min ångest på min omgivning för jag tror inte att det hjälper varken mig eller dem, utan var väl mest tyst och inåtvänd under mina tuffa perioder. Det var väl då jag släppte kravet på mig att vara så himla bubblande hela tiden.

Jag tycker inte att det är okej att sprida negativa vibbar runt mig. Det är ju just därför som jag helst ligger ifred och slickar mina sår när det händer.

Men jag klarar inte av att hantera mitt liv helt ensam, i ett vacuum. Jag behöver omge mig med människor som jag vet älskar mig även när jag inte klarar av att sprida positiva energier runt mig, lyfter mig under armarna när det behövs och hjälper mig att se vägar ur det. Jag klarar inte av att ligga ensam och försöka överleva utan behöver stöd och input.

Det känns ärligt talat som att du lägger över din egen situation och hur du har hanterat ditt liv på hur jag reagerar och jag känner inte riktigt igen mig i det och gillar heller inte att få den bilden lagd på mig. Vilket vad var jag frågade om från början.
Hur slipper jag få andras projektioner kastade på mig?

Och så undrar jag en sak till: Hur hög energinivå ska man ha för att det ska vara okej att umgås med andra människor utan att förstöra för dem? Måste man vara Agneta Sjödin-glad eller är det okej att ha kontakt med sina vänner och sin familj även om man bara befinner sig på skalan "lika trevlig som Ica-expediten"?

Åh, jag lägger inte alls över någonting från mig på dig. Jag har nämligen ingenting att lägga över på någon annan. Däremot så delar jag med mig av mina erfarenheter. Det är det enda vi kan göra här inne, utgå från våra egna situationer och erfarenheter när vi råder andra. Det är det enda någon annan kan göra för att hjälpa någon annan. Att utgå ifrån andra liknande situationer som man på ett eller annat vis erfarit. Att du känner att jag projicerar, och att andra projicerar, är grundat i dig själv. Fråga dig själv varför du känner som att andra projicerar sina saker på dig. För jag kan lova dig att jag verkligen inte gör något sådant. Anledningen till att jag vet det är för att jag inte har några problem, inte ens ett endaste pyttelitet sådant, så det finns ingenting jag kan projicera.

Jag erkänner gärna att jag svävade ut för mycket i mina svar, men det är detta jag försöker få sagt.

Du får det du sänder ut. Om du själv projicerar och sprider en energi så är det också det du får tillbaka från andra. Det du alltså behöver göra är att titta på dig själv och hur du själv beter dig kring andra. Svaret på alla frågor ligger alltid hos dig själv. De personer du har omkring speglar dig.

Naturligtivs behöver alla stöd och input vid olika tillfällen i livet, jag säger absolut ingenting annat. Det enda jag försöker säga är att man får tillbaka det man själv sänder ut.

Fast hur sänder jag ut något alls om jag drar mig undan när jag mår dåligt, av hänsyn till andra?
Jag är inte på den energinivån i livet där jag ständigt ligger på topp och jag kan helller inte styra den till 100% än. Jag orkar heller inte låtsas att jag ligger på 100% för att andra ska må bra. Just nu är jag nöjd och tacksam om min energinivå ligger på, säg 70% och uppåt. Vilket det nästan alltid gör. Kanske eftersom jag varit så sjuk att normaltillståndet var 5-20%.

Senaste året har jag legat på kanske 70-96% av min energinivå. Jag mår ganska bra hela tiden och är nöjd och tacksam över det. Det som dippar mig är perioder av stress, då tappar jag energi och jag försöker undvika det. Jag försöker att aktivt ta ansvar för mitt mående och göra det jag kan för att må så bra jag kan, varje dag. Mer än så kan jag inte göra. Och jag vill inte behöva gå runt och ha en jätteglad mask på mig om jag bara känner mig okej.

Så hur hanterar jag människor i min omgivning som inte tycker att det är okej att prata med mig när jag bara ligger på 75% sådär och mår rätt bra och är nöjd med livet i det stora hela, men inte sprudlar över som en gnistrande fontän utan att dra igång stora ångestdebaklet?

Jag vill ärligt talat inte ha människor i min omgivning som påverkar mig så här och de som gör det har jag plockat bort och bara mått bra av det. Men den här personen kan jag inte bryta med utan att det blir stora vågor på vattnet och påverkar många personer. 

Vad gör jag nu? Hur ska jag tänka och agera enligt LoA?

Jag vet att det blir stora vågor på vattnet när man bryter med en familjemedlem. Jag och en av mina bröder bröt för några år sedan och det var jobbigt för många andra. I mitt fall så hjälpte det dock till att samma bror också hade brytit med vår andra bror sedan flera år, och även med vår syster vid ett par olika tillfällen. Under många år höll jag kvar vid honom enbart för att han är min bror och jag trots allt älskar honom, men till slut så kom det till en punkt då det helt enkelt blev för mycket av det och det enda alternativet för oss båda var att bryta. Så nog vet jag hur det kan påverka omgivningen. Däremot så är jag väldigt glad idag att jag bröt med honom eftersom han drog ner mig enormt mycket och var en stor del av att jag var deprimerad och långt nere i energinivå som jag var. Naturligtvis så menade han inte att det skulle vara så, men det var trots allt så det var.

Som jag ser det när det gäller din släktning så har du vissa alternativ. Du kan låta det vara som det är och försöka minimera kontakten med personen, och bara ha kontakt när du känner att du klarar det, och bara under den tid som du klarar det.

Eller så kan du bryta, det är dock som jag ser det en absolut sista utväg och lösning.

Du kan vara totalt öppen och ärlig med personen, kanske fråga personen rakt ut om denne är medveten om hur det är, Inte anklaga, att anklaga ger aldrig någonting, och tillsammans komma fram till ett läge som fungerar för er båda två.

Ur ett rent LoA-perspektiv så speglar din omgivning dig, du får det du sänder ut. Detta behöver dock inte vara för att du själv är så utan kan lika mycket vara för att du förväntar dig/är rädd/orolig för att det ska vara så. Detta kan ha börjat med att du en gång i tiden var så och att det beteendet sedan sitter fast i det du sänder ut. Väldigt ofta är det på just det viset. Har du något minne av om du har varit liknande själv någon period förr?

Att bli medveten om hur andra är, gör att man kan bli medveten om hur man själv är eller omedvetet tänker. Detta eftersom det speglar en själv. Så försök att bli medveten om du har underliggande rädslor/förväntningar att personen ska fortsätta göra på samma vis, och försök att ändra på ditt sätt att tänka på det. Börja förvänta dig en förändring, ett annat typ av beteende. Försök att under en period ändra din vibration och innan ett möte eller samtal med den personen tacka för ett positivt möte/samtal. Förvänta dig att du ska komma därifrån/avsluta samtalet och känna dig nöjd och tillfreds.

Har du tittat någonting på veckans övningar? Jag skulle också rekommendera dig att göra framförallt den senaste övningen (övning 4), eller allra helst alla övningarna, för att skifta ditt fokus när du tänker på din släkting.

Man kan aldrig förändra andra utan det man får försöka göra är att förändra sitt eget förhållningssätt och inspirera andra till en förändring.

Försök också att skapa en klar bild för dig själv hur du vill att en riktigt bra vänskap ska vara, och varför du vill att det ska vara så. Kom dock ihåg när du gör det att de egenskaper du lägger på dina vänner är de egenskaper du själv vill ha, och du får dem bara i dina vänner om du själv har dem.

Blev du något klokare?

Kathja - jag vill säga STOPP, jag vill SLÄPPA de, men det är precis som att jag inte ORKAR släppa eller säga stopp och det får mig att fundera på om det är ngt annat "någon" vill säga mig med dessa känslor..förmodligen därför jag kämpar för att komma på VARFÖR jag känner såhär igen, som jag ju inte känt på så länge. Kanske är det ngt undermedvetet, det är snart exakt ett år sedan jag upplevde den där hemska dagen då allt bara föll ihop som ledde till att jag blev sjukskriven..men jag har redan talat om för mig själv att om det är orsaken så är detta året, detta datumet ett annat segment, förra året var ju förra året och nu är jag frisk, stark och kry.

Jag skulle vilja be om ett svar och att svaret kommer till mig så pass tydligt att jag inte tvekar för en sekund!

Tack för era fina råd! Ni vet att jag uppskattar de! ♥

crinalina: jo, det gav mig en hel del att tänka på. Jag har tidigare umgåtts mycket med den här personen och vi har haft en viss jargong, ett visst sätt att tänka och resonera. Sedan blev jag sjuk och omvärderade mycket i mitt liv och anamadde ett annat förhållningssätt som jag själv tycker är sundare och får mig att må bättre och gå framåt. Vilket den här personen inte alls accepterat utan istället verkar hon hitta en massa förklaringar till varför jag inte är som förut. I hennes värld beror det på att jag "mår dåligt", medan det i min värld beror på att jag nu tycker att jag vet bättre och inte vill sitta och peta i gammal skit utan släppa och gå framåt och må bra.

Jag tycker att hon drar ner mig väldigt mycket, eller försöker i alla fall, ibland lyckas hon mer, ibland mindre. Jag har försökt minimera mitt umgänge med henne och har medvetet sett till att bara ha kontakt med henne när min energinivå är på topp för då har jag både energi att hantera henne och dela med mig av.
Men ibland hör hon ju av sig när jag inte är på topp. Som nu när jag haft fruktansvärt mycket att göra en period och dessutom åkt på en rejäl infektion som har golvat mig. Jag är inte deprimerad, men helt klart lägre i energi och ganska trött.

Vilket hon förstås hör på min röst när vi pratar och då blir det en stor sak av det och så heter det att jag "mår så dåligt" och så ska jag försvara mig mot det, bli anklagad för att jag får "andra att må dåligt" (för att jag själv inte är på topp) och så är cirkusen igång.

Suck. Det känns som en evighetsspiral ibland. Om man nu ska tro på att jag själv skapar den här situationen så beror det nog på att jag är livrädd för att just det här ska  hända för jag orkar inte lägga mer energi på det här tjafset som inte blir bättre och inte har gått att lösa hittills i alla fall. Fördelen är att mina dippar efter en konfrontation blir kortare och kortare för jag vägrar faktiskt låta andra spela flipper med mitt humör. Jag vill må bra och försöker ta ansvar för att göra det. Jag önskar (häpp!) verkligen att den här personen ska ta samma ansvar för sig själv.

Målle jag förstår att du vill men att viljan inte riktigt räcker till, därav mitt gummisnodds-tips.

Det ÄR svårt att inte börja analysera och vilja veta svaret på varför man helt plötsligt mår som man mår, och det är då man vidmakthåller känslan. Att bara titta på den och konstatera att "titta där var den, ja där ser man, tack för besöken men håll dig gärna borta"-typ är ju det man VET att man ska göra. Men vad man vet och vad man gör är ju inte alltid det samma. Jag kan oxå halka in i VARFÖR frågor då jag dipper.

Nu då jag var med på den där ABC-healingen så dippade jag i två omgångar, så pass att jag tog kontakt med Kent och frågade vad som hände och vad jag skulle göra. Nu vet jag inte om du var med i det där, men om du har varit, eller är, det så kan jag säga dig att det är HELT NORMALT att halka tillbaka i gamla ångestspår. Och när jag väl fick reda på det så släppte ångesten!

Så prova att tänk att det är bara något som har triggat igång gamla känslor, men känslorna hänger ihop med det som var, inte det som är. Och det är det som är som är det viktiga. Och det som är det är bra. Puss på dig gumman - andas och det kommer att släppa. Knöka i dig allt för mycket glass eller gå på gymmet. Och det kommer att ge sig.

Stella_Polaris - Jag får börja att erkänna att jag inte har läst alla svar du har fått, men jag utgår ifrån att de är uttömande. Jag vill bara säga att OM du inte fixar att hålla en bra energinivå när du pratar med personen ifråga, håll dig ifrån henne! Det tillför nämligen inget gott vare sig i ditt eller hennes liv att gegga runt i det där.

How how Hold your horses Målle. " och det får mig att fundera på om det är ngt annat "någon" vill säga mej med dessa känslor….." Snälla!!!! gå inte på den luringen att tro att dina rädslor är någon sanning bara för att de är så starka. Känn efter, är det rädsla av något slag? Då är det inget att lyssna på. Jag har gått på den " det här känns så starkt så det måste ligga någon sanning i det" svar NEJ! Är det känslor baserade på rädsla - fokusera andas och ta dig till ditt trygga inre jag.

Bra skrivet Otroulig! Jag skulle våga mig på att säga att den där "rösten" som säger att det är ngn som vill säga mig nåt viktigt och du måste verkligen lyssna, det är EGOT som kämpar och kämpar och kämpar…

Exakt kameleonten, Amen till det;)

Nu måste jag gnälla av mig lite idag. Drömde en sån härlig dröm om en fin vän till mig, där han sa att jag började bli mer än en vän. Jag blev både glad och rädd och frågade honom om han ville att jag skulle "backa" lite och sluta ta kontakt med honom, men jag fick inget svar. Grejen är att jag mycket lätt skulle kunna bli hur galet kär som helst i honom, men det vill jag inte. Han är exakt det jag vill ha, precis en sån människa som jag gillar. Men det finns några saker som gör att han inte kommer att bli kär i mig.

Min magkänsla säger att det här är så otroligt rätt, att om jag har tålamod så kanske det blir mer än det vi har nu, men det finns också den där starka rädslan… Jag vill absolut inte förlora honom som vän, det är det värsta som kan hända. Och jag är helt nöjd med att ha honom som vän, men känner samtidigt att det kan gå för långt… och jag vet inte om jag vill det. 
Lite snurrigt, men hoppas någon förstår ungefär vad jag menar.

Kort sagt så behöver jag lite guidning och peppning. Hur behåller jag en vän och lär känna honom utan att bli för mycket vän? Ska jag bara lita på min magkänsla och låta tiden gå?

Gaah hatar dagar då jag tänker för mycket 

Otroulig - Tack! Jag fick tårar i ögonen när jag läste ditt svar #127.

Kathja - Tack för ditt svar! Jag ska träffa min kära mor idag för en lunch och dag på ett nytt stort köpcenter här i närheten och jag känner att jag behöver träffa min familj nu. Träna får jag inte göra, annars hade jag varit på gymmet och mått toppen! Tack för er! ♥

Målle, du skriver att det var denna tid för ett år sedan som du gick ner dig.

Jag tänker då på att hösten och november är en symbolisk tid för att gå inåt. Det kommer av farten - det är därför så många blir höstdeppiga - november är tid för att möta draken (St Göran och draken), dvs de rädslor man bär inom sig.

Jag har med intresse sett hur detta visat sig i det yttre. Så kaotisk november i nyheterna, så mkt hat och beskyllningar, fb har svämmats över av ilska över SD.Hat, mobbing och hot mot SD är ju bara andra sidan av samma mynt, att peka på andra. För att man inte orkar gå in i sig själv och möta sina egna drakar.Fokusera på det goda i stället för att projicera ut frustration.

Vad jag vill säga är iaf: Var inte rädd. Du VET hur mkt du har lärt dig under detta år.Du är inte samma person som du var då, du har förändrats.

Jag skulle vilja be om ett svar och att svaret kommer till mig så pass tydligt att jag inte tvekar för en sekund!

Att du känner just så är ett tecken på att du behöver finna ro i dig själv igen.Livet funkar sällan så att man får ett rungande svar på alla sina livsfrågor. Det är snarare den lugna, tysta rösten du ska lyssna efter. Som man bara hör när man lugnat sig först. TRO mig när jag säger att jag vet hur svårt det kan vara att ta sig dit när man är otålig och bara vill få må bra igen.

Du får det att låta lite som att du tror att du ska få svaret från en annan instans, givet av någon utanför. Men det är ju DU som har svaren! Du behöver lyssna på ditt kloka JAG. Få kontakt INÅT. Nu minns jag inte om du tror på änglar, men om du gör det, kan du be dem vänligt och med kärleksfullt hjärta om guidning och hjälp att lyssna inåt.

#130 Du skriver några saker som jag undrar över.

Varför var din automatiska fråga om du skulle BACKA lite, när du själv också vill att det ska bli något mer? Har du nåt gammalt mönster att om du kommer för nära så försvinner dem? Eller är det bara en rädsla? Eller en tro att det är så man gör, man backar, tar hänsyn, låter den andra bestämma?

Själv har jag aldrig förstått mig på "kärleksleken" att man ska vänta några dar innan man ringer, verka sval i början osv. Jag har dykt rakt in i mina relationer, sagt rakt ut vad jag känner, att jag är rädd men tokkär och jag vill vara med dig hela tiden - och det har funkat för mig

En annan sak jag reagerar på är meningen Men det finns några saker som gör att han inte kommer att bli kär i mig.

Hur SJUTTON vet du det?

#133 Jag tror att jag är rädd för att bli för jobbig. Det har aldrig hänt att någon sagt åt mig att jag är det, men med personer som är viktiga för mig (och som jag inte känner så väl ännu) har jag alltid de där tankarna.

Näe jag gillar inte heller hela "spelet", det är lättare och bättre att bara vara sig sjäv och hoppas på det bästa

Jag veeeet inte, egentligen är det väl bara ett hinder… han har en flickvän

Han kom in i mitt liv när jag önskade mig någon som gör mig lycklig (och som jag blir lyckligt kär i). Jag vet inte riktigt hur jag känner idag, men jag kan lugnt säga att om han kom och sa att han ville vara mer än vän så skulle jag inte protestera Men jag är nöjd med relationen vi har idag, bara jag får vara en liten del av hans liv så är jag glad!

Jag var olyckligt kär i en kompis (som visste om det) i mer än tre år, och efter att jag hade avslöjat mina känslor för honom så blev vår relation helt förstörd. Det är det jag är rädd för, jag vill absolut inte förlora den här killen som vän.

Szirius - ♥ I love you! Tack! Tack, tack, tack!

Sniff, du önskar dig någon söm gör dig lycklig. Det finns bara en person som kan göra dej lycklig och det är ………DU!!!!! Om det kommer in en härlig kille i ditt liv som du blir kär i, så är det bonus. Som någon sa, tänk dej ditt liv som en tre rätters middag. Kärleken till någon är desserten, grädden på moset! Glöm aldrig det ❤

Åh! Jag är frusen! Och min förkylning jag trodde var över är snäppet värre nu, är täppt i näsan och det kittlas i näsan precis som om man ska nysa men ingen nys kommer, bara mer snor, och ögonen tåras och jag blir mer täppt och till råga på allt är min mage helt uppochner! Full med luft och inget kommer ut! (ursäkta infon)

Sniffa lite på peppar, om du kan. Då börjar du garanterat att nysa!! Ett trick jag lärde mig när jag hade mycket problem med bihålorna! Funkar för stunden.

Krya på dig! 

Ja målle, peppar är bra att sniffa på. Eller ät starkt kryddad mat om du kan, för det brukar få fart på systemet också så att man får ur sig snor och grejer. Även om du tycker att det rinner, så kan det behövas mer 

Min favorit-förkyldmat är kycklingsoppa. Jag kokar den i buljong, ibland fräser jag curry i smör först och häller sedan på vatten och kokar upp.. och ibland kryddar jag när den kokat upp. Okristliga mängder curry!!
Reder med creme fraiche. Lite schalottenlök är gott till, och nudlar om man så vill! 

Gör ett te. Koka upp vatten och riv ner färsk ingefära, ungefär 1 tsk kanske, och droppa sedan i lite citron om du vill, och lite honung.

Okej, jag borde skriva i den här tråden istället. 17 minuter över 14 gick jag ut idag, för jag var bara tvungen att komma härifrån och jag höll på att bli galen. Och jag skällde ut sambon rejält och som vanligt så svarar han inte mer än ja eller nej, vilket irriterar mig ännu mer. Då sa han att han var påväg (till lägenheten) och började klä på sig. Nu när jag kom tillbaka såg jag att han stod vid busshållplatsen, en hel timme senare!!!!! Så han lär ju vara i lägenheten tidigast kl 15. Jäkligt effektiv kille, det där. 

Och jag är så less. Jag var så förbannad när jag gick ut, att jag var nära att börja gråta av ilska, frustration och irritation. Det tog nog närmare en halvtimme innan jag lugnade mig. Såg en ekorre och vackra vyer med snön och solen, så jag stannade till några gånger Men fan vad jag kokade inombords.

Jag känner att jag kan inte lita på honom. Han säger sedan snart tre år tillbaka att han ska fixa lägenheten (och vägrar hyra in hjälp, eller ännu bättre - be föräldrarna sälja den) och varenda gång jag påtalat hur dåligt jag mår av att bo och sova så trångt, så resulterar det i att han SÄGER att han bryr sig om vad jag känner och hur jag mår. Men likt förbannat ser jag inget tecken på det!!! Ligger på den jäkla soffan varenda ledig minut han har..

Nä. Det enda positiva jag har att säga om den killen just nu… är något av det bästa med honom.. och det är att hur arg och irriterad jag än har varit så brukar han ändå hålla om mig eller ta min arm så att jag håller om honom när vi lägger oss, eller smeker mitt hår… utan att säga något, förstås.

Vi får väl se hur det utvecklar sig nu. Jag är på vippen att ge upp.

Och jag kände när jag gick ut, att spontant ville jag ringa någon och prata av mig.. men insåg att jag har ingen att ringa. Hela telefonboken är full och inte en enda känner jag att jag vill och kan prata med om sånt här. Funderade ett tag på att ringa mamma, men jag vill inte belasta henne med det här. Suck. Så då skriver jag av mig här istället!!

Miss, jag förstår att du blir galen. Vi är ju alla olika men jag hade kastat ut honom för länge sen. Men nu till dig, du vet ju vad du INTE tycker om och uppskattar hos din sambo. Men vad är det som du uppskattar och tycker om? När du lugnat dig lite så kanske du helt enkelt ska skriva + och - lista, är plussen värda så mycket mer än det som är negativt. Hur är balansen? Man behöver ju inte älska alla sidor hos den man lever med, en del saker kan man bara acceptera. Hur växer du i det här förhållandet? Vad lär du dig och vad får du? Vad vill du ha i ditt liv? Kram

Tack Otroulig, för ditt svar! ♥

Jag blir så frustrerad.
Nu ringde han och frågade om jag hade lust att komma dit (på andra sidan stan) för han hade glömt nycklarna….! Och det är inte första gången. Vi kom iaf fram till att han åker hem istället, för det skulle nog ta mig närmare en timme att komma dit med buss. Så… återigen en bortkastad dag. Han skulle handla lite på Willys och frågade vad jag ville ha… han lät obesvärad. 
När han pratade om att han var kall om fingrarna kände jag mig ledsen och ilskan försvann en aning.

Jadu, jag får kanske göra en lista. Jag har ännu inte skrivit den där listan som ingick i övningen får någon vecka sedan, utan bara tänkt den lite i huvudet.
Som det känns ju så växer jag inte i förhållandet. Måste man göra det? Hela tiden?

När jag var i tonåren och innan jag hade mitt första förhållande, så var jag naiv nog att tro att bara man var riktigt kär, eller bara man hittade "den rätte", så kunde man bo ihop i en skrubb!!!!!! Jisses. Jag har ett stort behov av andrum och att få vara själv och jag vet att alla är olika… och lösningen på det är i min värld INTE att bo två i en etta, utan att bo i åtminstone en tvåa, så att man kan vara i olika rum, och kunna leva utan att påverka den andra hur man än gör.. och kunna ligga som man vill i sängen, utan att båda måste vända sig samtidigt och ligga med ihoptryckta armar…

Jag känner mig nästan som singel. Och ändå älskar jag honom. Känner mig minst sagt splittrad, och olycklig. Men det blir skönt att åka iväg över julen… jag åker ju upp till Dalarna då, och han stannar här.

Det blir nog bra med en paus, så du får lite distans. Du har ju berättat för honom hur du vill ha det eller hur? Älskar du honom och vill ha honom kvar i ditt liv så finns det ju sätt att lösa det praktiska på.

Och apropå att växa i förhållanden, det tror jag att man gör, på ett eller annat sätt. Att vara nära någon och leva med någon innebär ju att du får en tydlig spegel av hur du är. Man kommer liksom inte undan;) Där kan jag känna att jag nog smiter lite. För mig är det lättare att rymma från sanningar om mig själv eftersom jag är så mycket ensam. Men tids nog kommer min spegel och det är dags att jobba lite mer intensivt igen :) Samtidigt tror jag att ett förhållande kan vara destruktivt, då gäller det att inse det och ta sig ur - men även ett destruktivt förhållande har ju gett en stor mängd självinsikt OM man tar sig ur och ser efter hur man hamnade där.

Ja jag har berättat. Så många gånger….

Jag förstår hur du menar, tror jag
Ibland kan jag känna, eller har gjort på sistone, att sambon verkligen plockar fram satmaran i mig. Jag blir den som tjatar över att disken blir liggande i en hel dag eller två, över att han säger att han ska göra saker men sedan inte gör dem eller skjuter upp… och snäser åt honom och surar för att han inte bryr sig trots att detta nu pågått i 2.5 och närmare 3 år. Det är som att jag lika gärna hade kunnat vara en hushållerska eller nåt…få lagad mat och en säng av. Så känner jag i mina bittraste stunder. 
Samtidigt så är han ju väldigt kramig också och älskar att "tafsa" som jag kallar det…. säger ofta att han tycker jag är söt osv, i de mest osexiga situationer…

Nåja. Det blev ju inget med lägenheten idag heller, då han glömde nyckeln. Han handlade på vägen hem… godis till både mig och honom. Och sedan ville han kramas och pussas när han kom hem. Jag surade (ja, jag är långsint!).
När vi skulle äta var jag irriterad och satte på TV'n för jag visste att de skulle visa två Harry Potter-filmer ikväll, och de visade mitten av första filmen. Då föreslog sambon att vi kan ju se första filmen på blu-ray! Jag fick filmboxen i julklapp förra året, och har aldrig tittat på just de filmerna eftersom vi inte hade någon blu-rayspelare förrän i höst. Vi har ju båda sett den många gånger men det var länge sedan för honom… och det är jag som är det stora HP-fanet här. Så det var uppenbart att han gjorde det för att vara snäll! ♥

På det du berättar är det, för mig, tydligt att han älskar dig och det är ju någon stans det viktigaste. Frågan är varför han inte får gjort det där han säger att han ska göra  - det kanske inte så enkelt som att han är lat eller glömmer eller är bortskämd, därför att han beter sig i övrigt inte som de flesta andra bortskämda, lata männen här i världen.

Han låter dock som att han är en keeper din kille. Och du vet ju hur det funkar, så länge som du ser alla hans brister och tillkortakommanden så kommer de att bli kvar…

Ja Kathja, jag vet att jag verkligen behöver fokusera på det som är gott och det som jag tycker om. Det är bara så svårt nu och tiden bara går och jag känner mig kvävd . 

Jag har frågat honom några gånger vad det är som håller honom tillbaka, eller varför han inte kan förmå sig att ta tag i saker. Och har inte fått något svar.

Heh… det tog ju nästan ett helt år från det att jag berättade att jag var intresserad av honom tills vi blev ihop! så han är väl lite långsam.

Förstår din frustration vännen men du kan bara känna dig kvävd om du väljer att känna dig kvävd. Allting bara ÄR och det är du som sätter känslor på det som är, utan dina val är allt bara neutralt - allt är både upp och ner, bra och dåligt, stort och litet.

Du väljer om det som är ska vara bra….eller ej. Jag vet att du vet, men ibland så glömmer man.

Oavsett om ni bor i en 1a eller i ett slott så kan du känna dig kvävd, därför att det är en känsla, han kväver dig inte per se. Eller hur? Behöver du luft kan du skapa luft i det som ÄR, om du vill.

Eller så skapar du detta som en förevändning så att du kan klaga på honom, eller kanske t.o.m göra dig av med honom. Vad tror du själv? Det handlar ju inte om honom och vad han gör - det handlar om dig och vad du känner. Och en känsla är en känsla är en känsla - den kan man styra.

Kathja har rätt. Att du känner dig kvävd är en känsla och den känslan skapar du ju själv. Frågan är varför? Vad är din anledning för att du känner dig kvävd? Det handlar om dig.

Men även när det gäller situationen som helhet så handlar det ju om dig. Vad är det hos dig som gör att du inte vill flytta till den andra lägenhet?

Något som jag lärde mig redan långt innan jag kom i kontakt med LoA är att män, i mångt och mycket, blir vad vi gör dem till. De är väldigt formbara, även fast vare sig dem eller vi ofta är medvetna om det. Vi som kvinnor har en tendens att curla för våra män. I början när allt är nytt och vi vill visa våra bästa sidor så gör vi det ofta genom att passa upp dem, vi låter dem sitta tillbakalutade och pilla naveln eftersom vi gärna vill skämma bort dem, laga maten, ta hand om disken osv. (Det finns ju naturligtvis män som inte tillåter detta utan tar för sig också). Men i min personliga erfarenhet så blir just dem sakerna till vad vi gör dem.

Jag kunde i tidigare förhållanden verkligen reta upp mig på att männen bara satt där i soffan och pillade luddet i naveln, eller vad de nu gjorde, medan jag fick laga mat, städa, diska, tvätta osv osv. Tills det slog mig att det är ju så jag har uppfostrat honom genom att jag valde att göra det från första början.

I mitt nuvarande förhållande gör jag också de sakerna, men nu gör det med öppna ögon för att jag har förtsått att det är en del av mig att få skämma bort min karl. Speciellt eftersom han står för 2 tredjedelar av utgifterna här hemma och jobbar dubbelt så mycket som mig. Men jag har också talat om för honom att om jag någonsin börjar jobba heltid så innebär det också att arbetsuppgifterna här hemma blir omfördela så det blir balans. Bara så att han vet, trots att det inte kommer att ske.

Så titta inåt, på dig själv. Vad har du gjort för att din kille ska vara som han är. Har du själv uppfostrat honom till att bli så, varför?

Varför känner du dig kvävd, titta inåt på dig själv? Är det på grund av den lilla lägenheten eller är det förhållandet?

När det handlar om att växa i ett förhållande så är ju det väldigt individuellt hur man är och man vill ha det. Personligen så är jag av den åsikten att man ska växa inom alla områden i sitt liv. Men om du känner att du inte växer och utvecklas i ert förhållande, så är det återigen dig själv du ska titta på.

Något annat jag har lärt mig är ju att vi skapar våra egna liv. Våra liv och allt som är i dem är våra alldeles egna och personliga manifesteringar. Varför har du manifesterat en kille som är som din kille är? Var det medvetet eller omedvetet? Det bästa med detta är att du faktiskt kan manifestera om det. Till viss del iaf. Om du vill stanna med din kille i djupet av ditt hjärta och med varje por av din kropp, så kan du ändra din manifestation om honom till en viss grad.

Jag vill tacka för era svar! Sitter på bussen påväg in till stan just nu, så jag svarar senare :-) Kram på er!!

NU är jag hemma. Det var föreningsmöte idag på eftermiddagen, och under tiden har sambon varit i lägenheten och målat tak i vardagsrummet. Innan jag åkte hemifrån så frågade han om jag ville käka något i stan senare idag  Jag misstänker att han är på smör-humör eller nåt efter min utskällning igår. Det var iaf väldigt trevligt att äta ute och vi hade roligt när vi väntade på bussen 

Ja. Det är iaf som så, att jag VILL vara med honom. Det är bara det att villkoren måste ändras rätt så mycket. Jag behöver mer fysiskt utrymme att vara, för som det är nu så är jag låst till att sitta vid skribordet och min dator. Finns liksom inte utrymme att vara någon annanstans… soffan är upptagen, sängen kan jag inte vara i då det är dålig belysning där. Läslampan står vid soffan, där han ligger. Jag vill ha tillbaka utrymmet jag hade innan han flyttade in. Eller utrymmet som vi får när vi flyttar till 2:an. 

Skillnaden om jag skulle bo i ett slott, eller i en fyra, så skulle jag ju kunna röra mig i hemmet, stänga in mig, bjuda hem folk… ja helt enkelt leva lite mer och ha olika vrår.. ett lugnare rum för vila kanske och ett för tv/dator och sånt. Nu är allt i samma. Datorer och TV där vi sover, det är ingen höjdare. Så jag vet vad ni pratar om såklart, men vad jag än känner så ändrar de fysiska förutsättningarna hur jag kan röra mig och hur man kan inreda rum.. skapa ro eller energi osv. 

Det som jag kan komma på att kan "hindra" mig från att flytta dit är att det är såpass nergånget. Byggt på 60-talet tror jag och standarden i köket är gammal, och det ska vi troligen behålla och bara måla om luckorna. Det bor ju en perfektionist i mig och jag ser en jäkla massa saker i den där lägenheten som kan bli hur snyggt som helst om man gör det ordentligt!! Men också saker som kan bli riktigt fult om man bara förnyar vissa saker, eller gör halvdant. Tänk nymålade väggar och tak, nytt golv och så gulnade lister…. typ såna saker. Eller dåligt förarbete till tapetseringen i sovrummet. Det går att täcka över med draperi, det kommer vi nog göra, eller kanske göra fondvägg, eller måla över. Men jag ser liksom mer det som BORDE göras..

Innan A flyttade in hos mig här så bodde han hemma hos sina föräldrar, vilket han alltid gjort med undantag för någon termin då han pluggade och sov hos sin farmor på veckorna. Han var alltså närmare 30 när han flyttade hit. Jag vet inte hur mycket han var tvungen att göra där hemma… själv flyttade jag hemifrån för drygt 14 år sedan. Tycker det är lite skillnad med tanke på att det skiljer precis ett år mellan oss  vi har väl olika förväntningar och olika rutiner, helt enkelt. Han kan gärna låta diskan ligga över natten och över nästa dag, medan jag blir galen och måste alltid diska direkt efter en måltid.. först DÅ kan jag få ro inombords och göra annat som jag tycker är roligt. Och med tanke på att det i 9.9 gånger av 10 är jag som lagar maten så…. då är det han som diskar.

Så jag vet inte om jag har format honom, så som jag kan se, han är rätt oformbar.. rätt trygg och bestämd i sig själv.

Hehe, du skulle inte kunna bo med mej då, disken kan ligga i flera dagar, jag har ett kök från 1948, hunden har gnagt av målningen på socklar och karmar i hallen ;) Men om du nu kommit på att du behöver utrymme, kan han inte flytta dit då? Om du nu inte står ut med " sunket" är han beredd att fräscha upp för din skull? Allvarligt talat varför gör du det inte själv?? Att riva tapeter, spackla och tapetsera kan vem som helst göra om man ger sig F… på det. Om man är lite noga och tillräckligt envis går det mesta. Du är ju arbetssökande om jag förstår det rätt? Är jag elak nu? Men om du vill ändra ditt boende och bo ihop med honom och ser potentialen i lägenheten, gör nåt! Action;)

#153
Hmm, man ska aldrig säga aldrig! Faktum är att jag visst kan tycka om det inbodda (i brist på bättre ord) och slitna, om det ger mig en hemtrevlig och varm känsla!! Det är väl det som är det viktiga. Och för mig är det då viktigt med harmoni 

Ja varför gör jag det inte själv? Jag antar att jag ser orsaker till att jag inte ska. Han har nyckeln (eftersom lägenheten tillhör hans familj) och jag har aldrig gjort nåt sånt förr, så jag får googla och försöka gissa mig till vad jag ska göra. Och jag vill inte ta några beslut för det gör han, om färger och tapet/målning och så. Någon måste ju fatta besluten först. Material som ska köpas in behövs för det mesta bil till, och då behöver vi hjälp av hans pappa som bor några mil bort. 

Jag tycker det är omständigt.. de gör det omständigt, och är ineffektiva och gör kanske en sak som tar en timme, och sen har det dröjt veckor eller månader till nästa tillfälle. Det är sånt som gör mig galen, medan jag vantrivs allt mer här hemma. Och ju längre tiden har gått, ju mer har jag känt att varför säljer de inte skiten istället? Den har stått tom i närmare fem år, och hans föräldrar betalar hyran!! Vansinne. Tänk om de lagt de pengarna på att anställa någon som kan och gör jobbet istället. Ja, det är jäkligt lätt för MIG att säga. Men jag har ju redan min lägenhet…..

Vet ärligt talat inte hur jag ska förhålla mig till det. Ja, jag är ansvarig för mina känslor och tankar, och ja, jag vill också lära mig att fixa väggar och tak och sånt. Men HAN är ansvarig för vad HAN gör. Precis som jag är ansvarig för vad jag gör. Man är två i en relation.

FUUUUUUUUUUUCK!!!

Jag har pluggat, jag har FÖRSÖKT och jag har verkligen ANSTRÄNGT mig! Och så imorgon har jag matteprovet, och nu känns det som att allt mitt mattetänk är borta… SKIT!

#155
Andas, Sniff! Det är en hel natt emellan Hjärnan kanske är mättad, helt enkelt? Allt finns där inne redan och behöver "sätta sig" nu.

#156 Ja, kanske är det så. Hoppas det! Jag är inte så glad just nu…  Nu ska jag aaaandas 

Miss; Det bara dryyyyper frustration av dina inlägg, känner igen det såå väl!
Hoppas att det löser sig snart, och, action är bättre än bara reaction faktiskt. Man mår mycket bättre av att konkret göra saker än av att bara vänta att andra ska lösa, göra, åt en.
Jag förstår, har hela bilden klar för mig men, du måste GÖRA nåt för att ta dig ur det där. Du mår ju inte bra!

Miss!- Kanske ser han, precis som du, bara en massa JOBB, och TJAT, och TRÅKIGHETER då han tänker på den där lägenheten. Kanske är han rädd att om den blir fixad så ska han behöva bo där SJÄLV, UTAN DIG och det vill ha inte. Kanske har den där lägenheten bara blivit ett stort NEGATIVT orosmoln… Kanske… Det kan finnas många andra anledningar än att han är "lat".

#158
Ja, visst gör det

#159
Men, va? Varför skulle han behöva bo där utan mig, om lägenheten blir bobar? Jag kan tänka mig att flytta in relativt snart, eller flytta in delvis, eftersom vi ju behöver göra mycket i köket och jag vill inte dra dit alla prylar än. Men sovrummet är klart iaf!!

Jo jag tror att det nog är något med lägenheten.. vad vet jag inte, men något! Det var våren för snart tre år sedan som vi började fixa i den, och han frågade om jag skulle vilja bo där med honom. Så jag har ju känt det som att det är ditåt vi strävar. Och därför VILL jag att det ska gå framåt!!

Om jag frågar honom om vad han känner och tänker om lägenheten, så säger han bara att han vill och ska fixa. Och igår sa han att han inte vill flytta dit själv, utan med mig. På nåt sätt måste vi fixa det. Det måste gå!

Jag spånade bara på vad det kan vara som gör att han agerar som han gör.

#161
Ja det har jag frågat mig rätt många gånger också Och jag har ibland visat min frustration och ibland frågat om och hur jag kan hjälpa till. Han är inte så mycket för att prata!

Gah, måste bara gnälla av mig lite. Var hos frissan idag och de hade ett intervallpris och såklart får jag betala det högsta beloppet i det intervallet. När jag frågar varför så säger hon: det beror på längden jag klippte, klipper man längre bit så blir det dyrare. Can't argue with that logic, huh??

Blev lite småirriterad, är så fult att göra så, varför har man intervallpriser?

Det som var mest irriterande var ändå en annan grej som jag ska hitta tid till att skriva ner i en "egen" tråd. Ska bara klura lite på det själv först.

Jag är just nu.. lite besviken på mänskligheten!  Jag sitter och gråter och vågar inte berätta varför  inte ens för någon här 

Men jag gör det ändå!

Ambulansen hämtade nyss exets pappa, som vi haft hos oss idag. För han (pappan) är självmordsbenägen. Han har tydligen missbrukat tradolan i 5 månader som han fått utskrivet för att han hade ont i axeln. Sedan när han inte fick fler tabletter utskrivna fick han ju avtändning, som han inte pallade med så han började dricka för att försöka ta livet av sig, vilket han försökt med i en månad nu! När exet kom dit så satt karln o drack spolarvätska ur en dunk, hans hem var fullt av spritflaskor, ölburkar, kiss & bajs, spya & blod överallt.. Och detta är en f.d nykter alkoholist o knarkare, som nu har trillat dit o vill bara få ett slut på sitt lidande :( Han verkade vara riktigt illa däran, både fysiskt och psykiskt :( Jag kunde inte hålla mig ifrån att gråta när jag såg honom, och nu när han åkt så gråter jag fortfarande.

Jag blir förtvivlad för att jag inte har ett trollspö som jag kan vifta lite med och vips, så mår alla bra igen!

Axia, jag hoppas han får hjälp att ta sig ur det där, han har ju lyckats en gång. Så med lite hjälp går det säkert igen. Hoppas han får komma in på något behandlingshem. Det är ju inte konstigt om han är besviken på sig själv, hoppas han kan förlåta sig själv och kommer vidare. Kram

Ja Axia ,, det ar val ofta dar det sitter att inte kunna forlata sig sjalv,, att  du grater och kanner med ar forstaeligt, men kann ingen fortvivlan for att du inte kan gora nagot,, inte ens for att du inte har ett trollspo..

Hur det an ar,,,sa ar ju detta nagot som bara han kan ta sig igenom,, men fint att han har manniskor i sin omgivning som stoder:)

Hmmm det är ngt negativt som bor i mig just nu och jag ogillar det STARKT! Jag känner att ngt håller på att fyllas så det snart rinner över…dock vet jag att jag brukar bli konstig runt/under mens och där är jag just nu så egentligen bör jag släppa det men det är svårt…dock kom jag just på någonting…jag "vågar" lättare ta upp saker och ting (nåväl ibland) när jag har detta humöret, jag vågar ju oftast annars inte ta upp ev. problem eller annat jag känner jag behöver ventilera, men som igår tex då bara flög vissa ord ur munnen på mig, en sak jag velat säga länge och igår bara ploppa de ur när tillfället dök upp så egentligen kanske jag borde ta vara på denna känsla som dyker upp ca en vecka varje månad…jag har ju inte upplevt dessa känslor under mens tidigare, det började för några månader sedan vad jag kan minnas och det kanske är så för att jag ska få chansen att lättare ventilera saker och ting så jag inte går och håller på det…..hmm kan det kanske vara så..?

Sen kan jag inte förstå vad jag är så jävla rädd för, med att ta upp saker och ting! Jag har väl all rätt i världen att undra över saker och få fråga de! Tror jag att världen kommer gå under för att jag tar upp saken/frågan? Blir jag lämnad? Dör jag? Alltså…nej! Svaret är ju nej på alla de frågorna så vad i hela friden fegar jag för då?? Jag måste få mer skinn på näsan! Stå upp mer för mig själv! VÅGA TA! Inte bara ge, ge, ge! Som jag alltid gjort! Jag bara ger, ger, ger och sedan proppsar jag inte på att få tillbaka det jag vill eller behöver!

Någon som har bra tips på hur man kan stärka denna biten av sig själv? Någon av er som är/har varit i samma sits som jag? Jag vet att jag håller på att arbeta med det på lite omedvetet plan, enlig Kent (ABC-healing) har jag ett arbete på 6-7 månader kvar och jag vet att en stor bit av mitt arbete ägnas åt just detta, men problemet flyter upp till ytan ibland och jag tror definitivt att det gör så just för att jag ska fokusera mer aktivt på det och bearbeta det mer konkret då det kommer upp.

Men..jag blir lite osäker på HUR jag ska luckra upp det, så att säga..

Gumman, det är så härligt att se hur medveten du är om dina tankar. Det är strålande!! Naturligtvis ska du ta upp saker och fråga om dom, allra bäst är att göra det direkt innan de blivit tanke monster, du ska helst vara i bra balans, så när du ställer frågan så är du enbart oskyldigt frågande - om du förstår. Så nu kommer lite jobbiga sanningar: Du ska aldrig ge med en tanke att du ska få något tillbaka! Du ska ge för att du vill GE. Om du behöver något - be om det istället. Om det känns jobbigt att ge- sluta genast. Eftersom du vet att du blir så här påverkad hormonellt, andas och försök att inte flyta iväg i en känslo storm, det är ju superbra att det dyker upp frågor och behov, skriv ned dom. Och ta upp dom - men hellre när du är i ett stabilt läge. Du kanske behöver öva på att be om saker? Att berätta om dina behov. Vet du vad du har för behov??? Själv är detta något som gick upp för mej för nåt halvår sen. Jag hade aldrig grävt i vad jag har för grundläggande behov. Varje känsla vi har grundar sig i att fylla ett behov. Jag fick en stark jaha upplevelse av detta. Insåg bl.a hur stort mitt behov av att bli lyssnad på var och att det var därför jag hade/ har en sån stor frustration på mitt jobb. Kramisar!!❤

Otroulig - Tack! Jag är medveten om mina tankar och det känns betydligt lättare att vara det i en situation som denna. Jag förstår absolut vad du menar med att fråga saker när man är "oskyldigt frågande", dock är jag sån att jag då känner att allt är bra och då inte behöver ta upp saken, så sopar jag den under mattan tills nästa gång…måste komma ihåg att städa undan när allt är lugnt, så finns det ju tillslut inte mkt att sopa under mattan längre!

De där jobbiga sanningarna är så sanna och det är ingenting jag inte redan känner! Jag ger inte för att få ngt tillbaka, jag ger för att jag vill ge, jag älskar att ge. Dock känner jag att jag skulle vilja ha lika mkt tillbaka, alltså det jag ger vill jag också uppleva, men jag ger inte för att få det, jag ger inte heller mot min vilja. Men jag ska be mer om det jag vill ha! Jag har ju gjort det förr och jag vet ju att det funkar men någonstans på vägen någon gång kommer jag av mig…jag glömmer bort hur det funkar och jag glömmer bort att leva i mitt NU. Jag är flera år framåt och det KAN jag inte vara!!

Jag kan absolut berätta om mitt behov, att tex få höra ibland att jag är älskad av min sambo, han behöver absolut inte säga det en gång i månaden, utan ett par ggr om året skulle räcka, men jag känner att jag behöver få höra det ibland, även om jag vet att han älskar mig. Jag behöver ha goskramar, och pussar. Se så lätt jag kan säga det här, till er! Men till min egen sambo kan jag inte säga det! Detta är ngt jag verkligen verkligen önskar arbeta mer på, att våga kommunicera!

Tack för ditt svar! Kram ♥

Super bra Målle, du vet ju redan! Ett litet tips, när du väl får dom här gosepussarna som du tycker så mycket om, BERÄTTA det då, hur glad du blir av dom, hur mysigt du tycker att det är, hur varm du blir i magen. Haha, kom just på att jag ska applicera min hundträning i alla mina relationer. BELÖNA DET SOM ÄR ÖNSKVÄRT!

Oj, en gång i månaden. hahaha Jag och min sambon säger att vi älskar varandra flera gånger om dagen, och vi menar det varenda gång vi säger det. Men det är ju min manifestation, som jag har skapat för att jag vill ha det så efter att tidigare ständigt ha känt att jag fått "jaga", eller saknat just den biten hos mina pojkvänner. Tidigare så sa jag att jag älskade någon för att jag själv ville höra det, nästan mer än jag menade det till dem. Och det blir ju inte rätt. Nu säger jag det för att jag menar det, och bryr mig inte om jag får det tillbaka, och då får jag det.

Men till resten. Otroulig har absolut rätt i att de saker du behöver prata om, som du berhöver ta upp, måste du nog lära dig att ta upp när du är stabil. Eller så får du helt enkelt lära dig att se att de saker som du känner att du behöver prata om när du är hormonell kanske bara är för att du är hormonell och att det egentligen inte har någon betydelse i diit liv. För mig kan det vara så, och det har jag förklarat för min sambo när jag varit stabil. Att när jag är trött, stressad eller precis innan mens kan bli väldigt instabil och spruta eld eller vara väldigt uppmärksamhetssökande. Och jag har berättat för honom att det bästa han kan göra är att bara visa sin kärlek ännu mer och låta mig vara så. Då går det över. För det som jag känner och tänker när jag är i dem stunderna är ingenting som jag känner och tänker egentligen. Jag har lärt mig att skilja på det som är verkligt och riktigt och det som är konstruerat i min hjärna och fantasi pga av hormoner av olika slag.

När det gäller det där med att ge och att du ger för att du älskar att ge och inget annat, men att du vill ha lika mycket tillbaka, så vill jag nog ändå påstå att du omedvetet ger för att få. För annars skulle du inte bry dig om du fick någonting alls tillbaka. Att ge för att man älskar att ge är totalt osjälviskt, eller för att man mår bra av att ge, och det spelar absolut ingen roll om man får någonting tillbaka eller inte. Eller om man får en bråkdel tillbaka, eller tusenfallt tillbaka. Om man däremot får det så blir man ju naturlgtvis glad, men det är oavsett, och bortsett från, vad man själv har gett. Det finns ingen jämförelse i hur mycket man ger och får om man ger för att man älskar det. Förstår du skillnaden?

Kram ♥

crinalina - absolut, jag ser och förstår skillnaden och fick mej en rejäl tankeställare i ditt inlägg! Jag tror att jag först och främst behöver reda ut mig själv! Vad är jag ute efter egentligen och vad vill jag ha utav det?

Jag vill ha en man som älskar mig och som tycker att jag är vackrast i världen och som vill ge mig allt. Men när jag skriver detta så blir jag samtidigt lite osäker…hur vet jag att jag verkligen vill ha detta? HUR?

Egentligen tror jag att jag vill ha en man som älskar mig lika mycket som jag älskar honom, men hur vet jag att min sambo inte redan gör det? Han älskar kanske mig så mycket redan? Han kanske inte visar det på samma sätt som jag gör? Vi är ju alla olika och har olika behov..och hur kan jag fråga honom det? "älskling, älskar du mig lika mycket som jag älskar dig?" Haha. Hur ska HAN veta det?

Men jag har ju fått min sambo efter min manifestation efter en mysig man som gosar etc men under de snart 2 år vi varit ihop har saker ändrat sig…det är inte alls som det var i början, då var allt för bra för att vara sant! Hur kan det ändra sig så mkt, har jag manifesterat det? Kan jag manifestera tillbaka det vi hade i början? För det är ju exakt så jag vill ha det! Jag vill ha söta sms från honom ibland som jag kan läsa på lunchrasten, jag vill höra att han älskar mig utan att behöva fråga honom och jag vill att han ska vara så pigg och glad som han var varenda dag då! Nu har det tom gått så långt att jag knappt vågar mysa i hans nacke, pussa honom på kinderna när han sitter i fåtöljen framför teven för jag har fått för mig att han inte gillar det/vill det!! Katastrof!

Det är enbart dig själv du behöver reda ut!

Jag tror absolut att man kan manifestera tillbaka det man har i början, fast på ett djupare plan.

Börja med att fundera på vad det är för känslor som du hade i början men som du saknar nu. Alltså vad DU hade för KÄNSLOR! Inte vad han eller du gjorde annorlunda. Fokus på känslorna.

När du sedan kommit fram till vad det var för känslor så samlar du ihop ett gäng minnen från i början som gav dig dem känslorna och så sätter du dig in i dem igen. Det är dock mycket viktigt att du kan göra detta utan en känsla av avsaknad av dem nu. Istället behöver du bara känna dem som att det är lika verkligt idag som det var då.

Att saker förändras beror på flera olika saker, men mest beror det på att vi själva förändras. Att det inte är nyförälskelse är nästan självklart eftersom det faktiskt inte längre är en ny förälskelse, det bör nu vara på ett djupare plan. Det betyder dock inte att det inte ska finnas förälskelse och kärlek idag också.

Jag har sagt till min sambo att jag förväntar mig kärleksförklaringar, pussar och kramar i massor varje dag för annars kan vi lika gärna bara vara vänner. Att vara i ett romantiskt, kärleksfullt förhållande innebär för mig att man faktiskt lever så också. Men det är för mig, det är mina förväntningar. Min sambo håller dock med, såklart eftersom han är min manifestation, och skärper till sig. Vi pussar alltid varandra när vi kommer och går hemifrån, även om det är hundra gånger på en dag. Vi säger att vi älskar varandra flera gånger varje dag och menar det. Vi kramas ofta. För att det är så jag vill ha det.

Ibland så går jag tillbaka till härliga minnen som får mig känna det jag vill känna och så badar jag i dem känslominnena så mycket jag kan utan att lägga någon tanke på brist av det idag. För jag vet att när jag gör det så kommer det till mig idag också. Och det funkar.

Känslan att du inte kan mysa i hans nacke osv kommer från dig. Inte från honom. Det är din känsla. Äg den! Och förändra den! Hitta den känsla du vill känna och känn den som att det är verkligt.

Och ge inte upp om det inte funkar på en gång. Fortsätt bara utan att känna missmod. Träning ger färdighet.

målle, jag tänkte nästan samma sak som Otroulig och crinalina. Att du nog ändå någonstans har känslan att du vill ha tillbaka det som du ger. Även omdu tänker att du ger villkorslöst så kan du ha kvar känslan….

Jag brukar jämföra med exempelvis djur och barn. Med dem så ger jag ju för att jag vill, för att jag tycker om dem och vill rå om dem. Där går det inte att kräva något tillbaka Men man får så mycket tillbaka änd i form av gos och tillit och samarbete etc. 

Det är nog jättebra att sätta sig och skriva ner sina drömmar och önskningar och det som är viktigt i ens liv. Jag vet inte men jag kan tänka mig att det är en vanesak… jag har ofta haft svårt att VETA vad jag vill ha för det blir bara ett virrvarr i huvet när jag försöker tänka efter. Men det är nog viktigt att tänka efter emellanåt, eller känna efter, vad man vill. Det blir ju mycket enklare att ta sig fram när man vet vart man är påväg

Och sedan är det självkänslan. Det är också en såndär sak som kan vara bra att underhålla ibland, precis som kondition! Du har precis lika stor rätt som någon annan att fråga och undra och ställa krav. Du är värd allt det goda! Och detta utan att behöva prestera.

Bläh! Jag fick just ett psykbryt när lillan vägrade äta upp 1/4-dels köttbulle. Hon är förkyld och äter dåligt idag. Vilket inte är konstigt när man är sjuk. Jag vet ju att när hon inte äter så mår hon inte bra. I vanliga fall äter hon jättebra.

Usch för att jag får utbrott av ilska för en struntsak. Är det för att hon inte gör som jag säger eller vad är det jag reagerar på?!?

Nu väljer jag någon annan känsla. Irriterad. Det är i alla fall bättre.

Torahzen-
är det särskilt maten du reagerar på? Många av oss är ju uppväxta med att man ska äta upp allt på tallriken. Det tar emot att kasta mat. Om det kan vara nåt sånt
Eller så kanske du känner att du inte får lika mycket kärlek från henne om hon är sjuk, utan är mer grinig och trött kanske…. Bara funderingar!

Jag har ju alltid haft kort stubin och lätt att reta mig på saker, men jag brukar fråga mig själv vad som är det värsta som kan hända… om det är ett världsproblem eller något livsavgörande.. vilket det ju allra oftast inte är

Är inte mycket för att gnälla men tänkte att skriver jag det här så kan alla som vill hålla sig ifrån "gnäll" låta bli att läsa.

Tog in posten idag, gör inte det varje dag då det sällan är något roligt, vi hade fått brev från CSN angående sonens överklagan på sitt studielån… Det har gått vidare till Överklagansnämnden, eller vad den nu hette, men jag hade så hoppats på att det skulle vara löst utan det. Tappade helt rätt känsla!

Vet att det kommer att ordna sig så att han kan fortsätta att läsa, MEN just i detta nu tappade jag känslan, var tvungen att "trösta" mig med lite glögg,hi hi.

Vet att jag inte ska göra något med det där förrän jag är på banan igen och jag vet, egentligen, att det på något sätt kommer att ordna sig. Vem vet, vi kanske har blivit miljonärer innan hans skola börjar igen i februari. HUR vi löser det är ju inte det viktiga, det vet jag ju. Men lite aaaaaaaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrghhh - blev det allt.

#177 vet du vilken tanke som ploppade upp när jag läste detta?

Jo:KATHJAvännen, hur känns det att inte bestämma hur det ska gå? Hur känns det att ha TILLIT, och då menar jag inte tillit som att " han kommer att fortsätta läsa, det blir som vi vill" utan tillit i " allt som sker är för det högsta bästa"?

Känner du vilken skillnad? Det blir ett aaaaah. Det kan inte bli fel!

OM meningen är att han ska läsa vidare, då löser det sig. Nice. Om inte, så är hans väg en annan, och den kommer också att vara rätt. Nice.

Ta nu fram din sanna gudatro när du behöver den som bäst

Det blir inte alltid som vi tänkt oss men det blir ändå bra.

#175 jag tror att det är din oro som spökar. Man vill sina barn det bästa, och man "vet" att de behöver äta för att få ny kraft och bli friska igen, så då blir man orolig när de inte äter. Oro kommer lätt ut som vrede

Det är en stor skillnad. Känslan är att han kommer att fortsätta att vara i Australien - hur det vet jag inte. Men visst är det så, att även här handlar det om att vara lugn i att allt blir som det ska bli för det högsta bästa. Allt sker av en anledning och Gud vet vad han behöver och klara just nu. Och när jag tänker det så blir jag lugn. Jag kan ju i alla fall bara göra mitt bästa,hjälpa honom att skriva sin överklagan.

Men jag tror att innerst inne finns det även en liten rädsla för att han skulle bli besviken om vi inte lyckas, besviken på mig alltså. Fast jag vet att det ärr dumt!

Men du har rätt Szirius  - fram med tron så kommer det att bli så bra så, oavsett vad det blir. Tack!

MissI, jag tror inte det är maten, även om jag själv är lärd att äta upp allt. Jag matade henne från min tallrik eftersom hon är sjuk och det viktigaste är att hon har druckit tillräckligt, vilket hon har gjort.

Jag hade stoppat i henne 1/4-dels köttbulle som en sista bit och hon börjar gallskrika om att hon vill inte ha den, fast hon redan har den i munnen. Hon kanske blev överrumplad av den sista biten. Jag fick trixa lite med henne för att få i henne 5-6 bitar, dvs knappet 1,5 köttbulle.

Vet inte om jag blev arg för att hon inte "lyder" som jag blev tvungen att göra. Jag har inga "(köttbulle-)mat-minnen" som jag vet.

Jag läser nu det jag skrev, att jag var tvungen att lyda. Undra om det är där skon klämmer… Jag får be om ett svar, kanske i en dröm.

Kahjta,,, din son,, han ar 20 ?

Mina barn ar ju inte i den aldern annu, sa jag vet inte hur mycket jag kan slappa dem da. Men Jag vet att min mamma alltid har hallit pa och oroat sig, och fixat med min syster och hennes ekonomi, och annat,,  etc .etc. Hon har nog oroat sig mer an fixat dock:( Min syster ar helt kababel att fixa sitt liv sjalv(hihi)

Nar det galler mig har mamma alltid haft kanslan att det loser sig (haha) , och det gor det ju,,,, hon har liksom inte haft anledning att oroa sig for mig,,, utan hon det har racktmed att BRY SIG OM mig,, stor skillnad i dessa ord! Men nar det galler min syster sa har hon aldrig kunnat slappa oron helt, jag har sagt till henne i MANGA ar att SLAPP!  M ar vuxen, och maste lara sig sjalv,,leva sitt liv etc. etc.

Mamma har alltid sagt att hon vet, och att hon har slappt det etc. Men jag marker ju att hon inte har gjort det. NU nastan helt ,men fortfarande inte. Men dessa oros kanslor gynnar ju varken mamma och inte heller min syster..

Sa,, jag vet inte,, som en mamma sa ar det naturligt att BRY SIG, vilja sina barn det basta, sarskilt om de har haft en jobbig period,, Men de maste ocksa hitta sin vag sjalv,,, och man gor dem en tjanst genom att lata dem hitta den sjalv snabbt istallet for att vanta massa ar,,,

Varat ansvar som foraldrar ar att ge barnen det vi kan av kunskap, visdom, etc tills de nar vuxen alder. Sedan ar det dags for dem,,att skapa sitt liv. Vi kan finnas dar i bakgrunden,,, Och stracka ut en hand (som du nu har gjort) nar det behovs, men det ar ocksa viktigt att inte gora ett for stort "intrang",i en annan vuxen persons liv….

Nu menar jag inte att du ska ge upp din son,,,han har haft en jobbig period, och han ar lycklig som har sa manga som staller upp for honom.  Det var mera att mina gamla kanslor dok upp nar jag laste dina inlagg

Visst är det så! Och han är snart 22…

Men det är svårt och med honom har det aldrig varit något speciellt, han har aldrig krävt något - utan hans systrar har tagit all plats. Så nu känner jag att jag får en chans att ge honom något, att visa honom att vi hade åkt världen över för att "rädda" honom oxå precis som vi fick göra med hans systrar då de var yngre.

Men visst vet jag att han vet det i alla fall…

Ja, Kahtja,, det kan jag ju forsta, verkligen,,

Lycklig han ar som har dig till mamma i alla fall….

Njut nu av hela tiden du far ha honom hos dig!

Kram

Njuter för fullt! Och det att allt är som det är och det är BRA.

Tack fina Shia för att du fick mig att erkänna att min oro bara handlar om mig inte om honom, eller om hur det ska gå - bara om att jag vill att han ska veta att jag skulle kunna göra allt för honom. Och att detta blev ett sätt att visa det. Andas och släpp.

Min son hade problem för ett par år sedan, med ekonomi och CSN och boende osv, och jag var ju här i Spanien. Långt borta från honom i Sverige. Där om inte tidigare fick jag lära mig att lita på att han tar rätt beslut, att han klarar sig och att allt är som det ska vara. Jag ringde till honom hela tiden för att kolla hur det var och till slut sa han till mig att han såg fram emot den dagen då allt var okej igen för då skulle han inte behöva prata med mig varje dag. Hahaha

Men han lärde sig saker av det, för det har jag alltid försökt att påpeka för honom. Vikten av att lära sig utav allt man är med om. Så nu i höstas när han satt fast utan skola, jobb, inkomst eller riktigt och stabilt boende och han tog beslutet att flytta ner hit så blev jag glad, för jag visste att det kom ifrån honom och inte från mig (även fast jag hade manifesterat mer tid och att vara nära honom).

Det är inte lätt att släppa och låta dem flyga vind för våg, man får råda dem på vägen. Jag har valt att inte aktivt göra någonting för att hjälpa min son, mer om det är absolut jättekris såklart, utan att istället ge honom vägar att tänka på så han själv kan ta sig ur sina situationer. Det känns bra och han vet att det är det bästa sättet och är tacksam för det.

Bra att du nu har förstått varför du känner som du gör, Kathja! Det är en stor insikt som kommer att hjälpa er båda i framtiden!

Kram 

Jag läste något mkt klokt en gång som fastnade i mig.

Att ens oro för barnen inte handlar om att vi tvivlar på att de ska klara sig, utan att det handlar om att vi tvivlar på att VI ska klara av ifall nåt händer dem…STOR skillnad.

Att vara vaken inför detta kan hjälpa oss att inte styra barnen för mkt…så att de inte undviker saker för att inte göra sina föräldrar oroliga…det är liksom inte den vägen vi vill skapa, eller hur?

Oro kan ju också sätta käppar i hjulet på olika sätt…jag har tex aldrig nojat att sonen skulle ramla i trappan som liten…däremot svärmor EXTREMT mkt."akta, akta, försiktigt!!!" Sonen har ramlat EN enda gång i trappen. Gissa vem han var med då?

Jaja, det är så himla lätt att säga…hälsningar från en periodvis orolig mamma

Visst är det så szirius! Jag vet att min son alltid klarar sig, och jag behöver bara tänka tillbaka till min egen ungdom och sätta mig in i min mammas situation och förstå att jag har det riktigt bra i jämförelse med hur hon hade det med mig. Inte för att jag var vild och inte skötte mig, utan för att det inte gick att nå mig. Det kunde gå en månad mellan gångerna jag hörde av mig, hon visste ofta inte ens var jag bodde eftersom jag flyttade hela tiden. Hon fick verkligen lära sig att ha tillit. Och jag brukar lära mig av det. Om hon kunde så kan jag. Jag kan ju iaf nå min son även när han inte är i rummet bredvid som han är just nu.

Men hur klarar jag mig om något händer honom? Jo, jag kommer att överleva det vet jag. Så det är väl därför jag kunnat släppa min oro en del också. 

Så sammanfattat Szirius! Och Crinalina visst överlever man även när ens ungar mår dåligt.

Jag är och har aldrig varit en nojig mamma, och så har det heller typ aldrig hänt mina ungar något. De har aldrig brutit benen, haft hjärnskakning, blivit brutalt dumpade, utslängda, mobbade - eller något annat som kan hända. Däremot har ju mina flickor själva skapat kaos kring sig i perioder på det psykiska planet, med ångest, rymmningar, skolfobi, nojor osv osv. Det är inte heller något jag har oroat mig för, men ibland så funderar jag ju såklart över varför jag fick två ungar som valde att hantera livet på det sättet. Men jag tänker att det väl är för att jag klarade av det. Och de blev tidigt väldigt "vuxna" båda två.

Men det jag däremot har manifesterat är barn som jag har en nära relation med, för det hade jag inte med min mamma. Och allt som har skett har ju lett till det. Så tack för alla knöligheter.

Jag är hemma hos mina föräldrar och de är bortbjudna på släkttillställning klockan tre. Jag har tackat nej eftersom jag faktiskt inte är det minsta intresserad av att umgås med människor som badar i negativitet, har som favoritämne att älta gamla oförrätter eller tycker att det är "kul" att strö förolämpningar omkring sig. Mamma är sur för att jag inte ska med och jag märker att det inte rör mig i ryggen. Om jag hade tackat ja till att följa med hade jag varit sur istället och förmodligen känt mig på dåligt humör efteråt också. Nu tackade jag nej och mår bra. (Yay me!)

Mina föräldrar behöver åka allra senast klockan 14 om de ska hinna i tid. Planen var att vi ska äta lunch före, fast pappa behövde åka till stan och handla först. Maten behövde in i ugnen allra senast klockan ett om vi skulle ha en rimlig chans att äta.

Nu är klockan tio över ett och pappa syns inte till och maten är inte påbörjad. Mamma är irriterad och går runt och fräser för att de ska bli försenade och kommunikationen vad gäller tider har kraftigt fallerat. Så här var det varje gång vi skulle iväg någonstans i min familj när jag bodde hemma. Pappa var tidsoptimist, mamma noga med tider, ingen kommunikation, dålig stämning, irritation och vi kom alltid för sent och fick stå och ursäkta oss i hallen hos de vi kom hem till.

När jag bodde hemma så drogs jag alltid med i den dåliga stämningen och var arg och irriterad och fräste åt alla håll och var på dåligt humör och hade ont i magen och exploderade av frustration över att det ALDRIG blev bättre. Det har varit exakt samma situation i 20 år, minst. Hur svårt är det att prata med varandra och passa tider?

I år märker jag att jag bara noterar "jaha, det är ju synd om mina föräldrar att de inte väljer att kommunicera och planera tider bättre för det är ju så onödigt att det ska bli så  här varenda gång". 

Och nu ringde pappa och hans gamla risiga bil som han bara vägrar att byta till något bättre krånglade så nu vet de inte om de kommer iväg alls. Eller när. Förmodligen inte i tid i alla fall.

Jag skulle kunna explodera av frustration och hunger, men nu väljer jag att ta en skinkmacka och en julöl istället och sedan ta ett varmt bad och lämna föräldrarna åt sitt öde. Vi väljer ju trots allt själva hur vi vill leva och eftersom de kört samma race i alla år så trivs de väl med att vara försenade, irriterade och arga på varandra. Jag väljer att hålla mig utanför allt.

Och imorgon åker jag hem till mig! :)

Bravo Stella!

Dina föräldrar har väl något slags behov som de skapat och inte ser vad de håller på med. Lite komiskt faktiskt när man ser det så här vid sidan om.

haha,, Stella,, hela situationen later ju faktiskt draplig,, Men vad du ar fantastisk!!! Heja dig verkligen,, Visst ar det skont att kunna bara vara askader ,, Skinkamacka, ol och varmt bad!!! Underbart!

:) Tack hörrni!

Torahzen: visst är det så! De verkar inte alls reflektera över att det blir kaos varenda gång de är bortbjudna. Själv mådde jag riktigt dåligt över det och nu som vuxen så ligger jag alltid tre steg före och kollar så att jag har något att ha på mig en vecka i förväg, att det är rent, hänger fram det på galge så det bara är att ta på mig och är supernoga med att stämma av tider med min sambo så att vi inte ska behöva stressa eller bli irriterade på varandra.

Pappa rusade just förbi med en röd tröja som han rotat fram och tänkt ha på sig. Fast nu upptäckte han just att den var alldeles för liten så nu måste han nog stryka en skjorta istället och mamma står och kejderöker på altanen och har stressflammor på halsen. Herregud. :)

Shia: jo, när man tar ett steg tillbaka och betraktar eländet så är det lite som upptakten till "Ensam hemma" inser jag. :)

Sitter och ler då jag läser ditt inlägg Stella, ett underbart och vettigt sätt att hantera situationen.

Det är underbart att inse hur bra det funkar att ta ett steg bakåt, andas och flytta fokus en liten bit bara.

Hehe, ja hela situationen blir ju komisk från min synvinkel, Stella! Jag förstår vilket elände det måste ha varit för dig i alla år och blir så glad att höra att du hittat ett bra sätt att hantera det! Eller snarare superbra sätt  Helt sunt inställning också att de där är deras grej, de som får lösa det. Det är säkert så att de "trivs" med att ha det sådär, annars skulle de nog få till en förändring.

Nu är jag riktigt hungrig själv, känner jag!! Ska steka ägg!

:) Kathja! Det var en helt ny upplevelse att liksom vägra delta i den där dynamiken och bara betrakta utifrån. Men jag gillade den känslan!

MiA: :D Jo, de såg rätt kul ut. Och det är så förutsägbart vad som ska hända härnäst när de drar igång. Kan för mitt liv inte förstå hur man "trivs" med stress, oro, snäsighet, dålig koll och att vara osams så fort de ska iväg. Det är min värsta-situation, hatar det innerligt. Jag vill vara i god tid, väl förberedd och på gott humör när jag ska ut på något! Roligare för mig och roligare för de som ska umgås med mig!

Ja jag håller verkligen med dig där  jag är likadan.

Kanske det ligger en trygghet i det? Precis som vissa menar att det blir en trygghet för en del att må dåligt. Att t.ex. vara i depressioner i flera år, kan faktiskt vara läskigt att ta sig upp ur. För man vet inte hur det är och hur det känns när man väl kommer ut därifrån! Det är okänt och skrämmande och man vet inte om man klarar det. Då är det tryggare att fortsätta vara i sitt svarta ångestmoln och må dåligt…. huua inget jag rekommenderar, men jag har själv varit där och kan relatera till det.

MiA: jo, det kan säkert vara en viss trygghet i  förutsägbarheten. Samtidigt förstår jag inte vad man tycker att man vinner på att göra sin fru sur varje gång man ska ut.

Jag tror att jag håller på att förvandlas till en betonggris här. Liten och omöjlig att rubba när den väl ställts på plats. Först vägrade jag följa med till släkten och gjorde mamma sur vilket inte rörde mig i ryggen.

Nu vägrar jag laga mat på nyår och har gjort min sambo sur. Men jag är trött på att "helg / festligheter" betyder att jag ska stå fem timmar i ett kokhett kök och laga mat, när jag gör det i en timme om dagen, minst alla andra dagar på året. Vad är så "festligt" med det?

Jag meddelade att jag tänker äta ostron (hämtade från fiskbutiken) och dricka champagne idag och mer än så tänker jag inte laga. Han får äta precis det han vill. Först blev han skitsur, vilket var väntat. Sedan föreslog han att han kan laga maten istället. *kors i taket*

Så nu blir det ostron och champagne för mig medan han står i köket och sedan blir det räkbakelser från fiskaffären, hängmörad ryggbiff med hasselbackspotatis och rödvinssås till huvudrätt och inkokta päron med glass till efterrätt. Han lagar allt. *kors i taket* Det här har aldrig inträffat förut.

Intressant att man kan få så annorlunda resultat bara genom att ändra på sitt eget beteende. Jag ska fortsätta med detta under 2013!

Förra året stod jag i köket och lagade mat i fem timmar fastän jag inte hade minsta lust och var både sur och martyraktig och tröstdrack alldeles för mycket vin under tiden. I år sa jag nej bara. :)

Haha! Stella underbart!  FOrstar kanslan, darfor valde jag mest enkla men GODA matratt i ar.. vill inte helle sta i koket

OSTRON Underbart!!! Min favorit:)

Njut av middagen och kvallen!!!

#197
Härligt!! Vad bra att du tar för dig och ger dig själv tillfälle att njuta
Inte fasen är någon skapt för att passa upp på en annan heller!

Menyn låter supergod också!! Elelr ja, ostron har jag aldrig ätit, men resten ♥

Jag tycker ju om att laga mat och vi kör på samma rätt i år som förra året, oxfilé med Madeirasås och potatisgratäng! Såå gott
Tidigare år har jag gjort älgfilé (oftast det jag har hemma) på potatisbädd med vitlökssmör på.. också vansinnigt gott! ♥

Nu har jag satt på ugnen och ska strax köra in gratängen. Har köpt färdig i år, tycker att de är lika goda! Sedan ska jag fixa köttet och det klarar sig själv i ugnen större delen av tiden
Sedan blir det klassikern chokladpudding, kex och ost och druvor till kvällen… får se hur mycket man orkar!
Har nu tagit mig en drink, Passoa med apelsinjuice, och sambon dricker Sheridan.

I år känner jag verkligen för att FIRA det gångna året och skåla och välkomna det nya! ♥

Inser nu att vi skriver i gnälltråden. Jag har inget att gnälla på!! Hihi…

Heja Stella! Jag tror visst att du har hittat ditt NEJ.

Shia: yes! Har just ätit mina ostron medan min man hackar för fullt i köket. Perfekt! Jag vill ju ha mer glamour i mitt liv och att laga mat en halv dag är inte särskilt glamouröst i min värld. Nu har jag målat naglarna, lockat håret och ätit ostron och druckit Bollinger istället för att stå och svettas i köket. Jag gilllar min nya roll måste jag säga. 
Din mat på nyår lät förfärligt god - ska läsa lite mer om hur man lagar till den!

MiA: Precis så! Jag tycker att man växeldrar om man bor ihop… och i så fall så är det väl min tur att inte gå in i köket de närmaste åren sådär om det här ska bli rättvist. ;) Jag är fruktansvärt less på det.
Din meny lät fantastisk, hoppas att den smakade bra!

Kathja-R: :D Jo jag har nog det! De senaste åren har jag ställt upp på väldigt mycket som jag inte alls varit sugen på själv utan gjort för "någon annans skull". Det är okej om båda har den inställningen och det blir uppskattat. Men nu har jag blivit tagen för given alldeles för länge och jag går inte med på det längre. Dags att sätta mig själv först och än så länge verkar det ju fungera rätt bra. :) Vem trodde att min man skullle stå i blommigt förkläde och reducera en rödvinssås hux flux? Vet inte om han också drabbades av förändringens tid den 21 december för jag vet inte riktigt vad som hänt.

Han har drabbats av din förändring vännen! Var tacksam.

Jag ÄR tacksam! Och dricker champagne. Herregud vad livet är mycket behagligare när man är lätt påverkad av franska bubblor. :)

ARGH!
En av årets viktigaste traditioner, för mig… Ivanhoe! Och MITT i striden på slutet, mellan Ivanhoe och Brian, så ringer en väninna… så jag missar resten av filmen!!!

Jag kommer aldrig mer låta nåt sånt hända. Hon sa när jag svarade att jag låter nere, då sa jag att nej men jag är inne i en film, Ivanhoe… ser du inte den? Nej hon hade inte den kanalen. Och så började hon prata… missade som sagt den viktigaste delen och slutet av filmen. Och nästa gång någon ringer mitt i en viktig film så ska jag INTE låta dem prata vidare! Då ber jag dem ringa igen, eller att jag ringer upp. Usch. Är skitirriterad på henne nu, tycker sånt är okänsligt. När någon säger att de tittar på en film eller käkar mat t.ex….då respekterar man väl det och pratar senare istället!

Det kan jag köpa, men du borde nog vara mer irriterad på dig själv. Hon kan inte veta hur viktigt det därär för dig om du inte berättar det. Eller hur?

Bättre att inte svara alls, eller säga "tyvärr kan vi inte prata nu".

Absolut ska man respektera om någon säger att han/hon är upptagen, men precis som Kathja säger så ligger trots ansvaret på oss själva. Om man svarar i telefonen när man är upptagen så har man sänt ut signaler att man kan och vill prata. Om man sedan inte säger att man inte kan prata, jag ringer dig sen eller ring tillbaka om en timme så är det också på ens eget ansvar.

Det är okej att inte svara i telefonen om man inte vill prata. Det är okej att inte vilja prata bara för att någon annan känner för att göra det. Ta eget ansvar för vad du själv vill och stå för det.

Var inte arg på din väninna, även om jag personligen kan tycka att det är dålig stil att fortsätta prata om någon säger att de är upptagen. Men jag ska också villigt erkänna att det händer att jag själv gör det. Man är helt enkelt så fokuserad på det man vill säga och prata om att det inte riktigt går in och fastnar.

Så nästa gång du inte vill bli störd, svara inte när det ringer. Är det viktigt så ringer de tillbaka. 

Säger som de ovan: svara inte! Jag sållar just nu rätt hårt mellan mina samtal eftersom jag föredrar att maila: man får samma information men på kortare tid och jag slipper höra onödigt gnäll som är lätt att slänga ur sig på telefon men som man kanske inte skriver på mail. Jag tycker att jag fått mer positiv energi sedan jag började med det här. :)

Är jag upptagen så låter jag det ringa och låter helt enkelt bli att svara. Jag ringer upp senare. Ibland säger jag som det är att vi badade lillan eller var på promenad. Ibland säger jag inte varför jag svarade. Den som ringer får väl lista ut att jag inte kunde ta telefonen just då.

Förut blev jag jättestressad av att det fortsatte att ringa. Men jag höll fast vid mitt "nej"  som det är och nu bryr jag mig inte. Jag känner efter om jag vill prata i telefon just då.

Några fåtal tillfällen, nr jag har varit riktigt nere så har jag låtit bli att svara nr jag sett vem det är som ringer… Det hade inte blivit något bra samtal då. Jag prioriterade MIG då.

Jag struntar alltid att svara i telefonen om jag inte har lust att prata eller om jag är upptagen.

Kände mig manad att ringa eftersom jag inte kände igen numret. Hon använder sin mans telefon nu när hon ligger på sjukhus. 

Att låta bli att svara har nog aldrig varit min stil faktiskt. Jag svarar, och sedan är jag så pass trevlig som jag känner mig, helt enkelt. Det lär märkas i andra änden!

Nej, hade jag sett att det var hon som ringt så hade jag inte svarat, just för att det var nära slutet av filmen. Som sagt en av de viktigaste av mina traditioner under året, och det var väl just därför detta hände…………………..

Men som sagt. Jag gör inte om det igen. Aldrig mer att jag låter någon prata på och störa mig i något som jag sett fram emot och tycker om.

Ska prova om det händer igen att jag inte vill prata, att bara låta bli att svara. Det är inte som att de vet att jag struntar i det ändå.

Jag svarar inte heller om jag inte kanner for det….Aldrig,,, Nu vet man ju oftast vem det ar genom numret, och da svarar jag bara om jag befinner mig i "ratt" sinnestillstand..

Ar det ett okant nummer, sa kan det for mig ofta vara jobb-relaterat,,, men svarar aven bara om jag vill! RInger upp senare.

Prova det Miss!!!   Och om du rakar svara ,sa sag att du inte kan prata nu, utan ringer upp senare.

2013 handlar om att vara snall och ta hand om sig sjalv!  Gor inte nagot emot din kansla!!! Kram

Idag blev jag dumpad..

Enligt Loa är ju allt i sin ordning, men jag har verkligen svårt att tro det i detta skede. Jag tyckte verkligen om honom. Det var förövrigt ett beslut han tog själv.

Allt kändes så rätt, sen försvann kontakten och nu detta…

Luneri, det är förmodligen omöjligt att se att detta har någon mening nu. Det är ok. Du kan inte se det nu. Du kommer att göra det, men nu kanske det är tid att gråta och sörja. Det är ok. Ju snabbare du kan acceptera att saker och ting är som det är, ju bättre. Det kommer att bli bättre och du kommer att må bra och kunna se tillbaka på detta på ett helt annat sätt. Men nu är du här, och jag skickar stora varma kramar till dej❤❤❤

Men gumman! #ogilla#

Grina, svär och ät glass  - en dag kommer du att se på vilket sätt det är som det ska vara. En annan dag. Allt har sin tid, och nu är det naturligt att det är tid för sorg och besvikelse.

Men en annan dag är det tid för annat. 

Det är aldrig kul att bli dumpad även om det finns en mening med det som du inte ser nu…

Kram på dig!

Kram pa dig Luneri!!!

Här kommer ännu fler kramar till dig luneri! ♥
Du vet själv vad som känns bäst att göra. Sysselsätta dig med något praktiskt, kolla sorgliga filmer, kolla glada filmer, umgås med folk eller vara själv… bara du vet och ALLT är okej! Så länge du gör det för ditt eget bästa förstås

Tack för era snälla ord! Det är jättejobbigt allting just nu, men er omtänksamhet värmer verkligen.

Jag kommer förmodligen se annorlunda på situationen senare, men just nu känns det bara som att jag förlorat något väldigt bra för mig. Allting kändes så rätt i början och vi hade mycket gemensamt men kanske är det så att vi har för olika personligheter. Enligt honom så var jag för snäll för honom. Allting gick så snabbt så jag hann egentligen inte ens fundera över det utom att jag visste att jag ville vara med honom.

Jag tror det bästa är att umgås med folk just nu så att jag inte grubblar på det här, och det är väl nu man får äta en ben och jerrys också antar jag.

Luneri…kramar om

Luneri - först och främst stor varm kram på dej!! Och precs som de andra skriver så kommer en dag då du ser tillbaka på detta och förstår. Du får äta hur mkt ben&jerry du vill!! Det får jag med, för jag är jättesjuk ;)

Å jag är hemma med lillan som kräktes inatt. Hon hann vara på dagis en dag den här veckan iaf.

Kram till dig luneri och hoppas det lättar snart!!

Har själv kärleksbekymmer eller avsaknad av det kanske, vet inte längre. Vet bara att jag ställer till det för mig och sen reagerar jag oprofessionellt pga min osäkerhet. Gah, osäkerhet lämna mig ifred. Jag sa saker jag inte borde ha gjort, det har jag gjort hela veckan iofs. Känns som att jag är mitt gamla jag igen och jag vill ju vara mig själv. Kamp…