Loa-Konkret(Metoder & Tekniker)

barn, rädslor och vägledning

2012-10-06 11:47 #0 av: målle

För två veckor sedan var jag och min sambo på bio med lillmannen och såg Paranorman, en animerad fil från 11 år (från 7 år med förälders sällskap) filmen handlar om Norman som är synsk och kan se spöken, bla hans egna döda farmor. Vi hann ju bara se knappt 30 minuter av filmen innan lillmannen tyckte den var alldles för läskig och vi lämnade salongen. Filmen handlar även om zombies och vi lämnade filmen precis när det "läskiga" började. Jag kan förstå att det kan vara en lite kuslig film för en 7-åring men det gick lite för långt i mitt tycke. Pojken är rädd här hemma nu, han vågar inte längre sitta själv på sitt rum på ovanvåningen och spela Wii eller titta på hans barnprogram som han gjorde varje dag sedan han fick egen TV på rummet för ngn månad sedan. Han vågar inte gå på toaletten själv mitt på ljusa dagen, han vill ha ngn med sig och han tänder varenda lampa i huset, även om kl knappt är 12 på dagen. Nyss bad han mig följa med till ytterdörren så han kunde gå ut till sin pappa i garaget. Jag sade bestämt nej, att han har gått själv förr utan problem och att han vet vart pappa är någonstans. Han stod och hängde på mig ett tag men jag gav mig inte (hans pappa hade gett sig efter typ 3 förfrågningar från pojken) och jag tror och tycker att vi inte ska ge med oss så lätt. Han har ju tidigare gjort allt detta ovan nämnda själv och ensam.

Det slutade med att han gick själv, men alla lampor i köket och hallen stod i full belysning.

Hur kan jag på bästa sätt få pojken att känna sig trygg och orädd igen? Det är ju ändå 2 hela veckor sedan vi såg filmen och han har haft en vecka hos sin mamma (nu vet jag inte hur det gått där) men jag vill iaf att han ska komma över den rädsla han känner nu.

Jag tror att det får bli jag som lägger fokus på pojkens rädslor nu eftersom min sambo inte riktigt förstår mitt sätt att leva (dvs enligt LoA) Skrattande

Har ni några tips, idéer, erfarenheter att dela med er av? Jag tror ju ändå att detta bara är ngt tillfälligt men jag tycker ju att han bör sluta med detta nu efter 2 veckor.. Obestämd

Anmäl
2012-10-06 12:10 #1 av: LoAEmma

Spontant tänker jag, att du skriver att du får bli den som lägger fokus på pojkens rädslor... Det känns ju inte särskilt Loa att foka på dom?
Foka på att det är tryggt och ofarligt hemma istället :)

Anmäl
2012-10-06 13:10 #2 av: Otroulig

Jag tror ( som inte ens har barn) att det är viktigt att vi vuxna ser och bekräftar att vi ser barnens olika känslor.
Själv har jag diskuterat med min systerdotter om rädslor, hon utnyttjar och spelar lite på rädslor och feghet och jag kan känna att det är ett mönster som hon kan ta med sig.
Det vore fint om du kunde få lilleman att överkomma sin rädsla lite i taget.

Om han nu tänder alla lampor mitt på dagen. Prata om det. Fråga honom om det känns bra att vara rädd eller om han hellre skulle vilja vara att det var som förut? Lägg upp en plan och låt honom tända en lampa mindre för varje dag.
Men nu är det superamatören som råder proffset.
Sen tror jag även att OM du kan hjälpa honom och fokusera på nåt roligt så hjälper det. Det går ju inte att vara glad och rädd samtidigt.... Eller det kanske det gör, skräckblandad förtjusning.. Hmmmm.
Jag ska nog plantera om pelargoner istället;) DET är jag bra på!!

Medarbetare, Law Of Attraction iFokus

Anmäl
2012-10-06 15:15 #3 av: målle

LoAEmma - det blev kanske lite luddigt i min text där men jag menar såklart at det får bli jag som lägger fokus på att pojken ska BLI AV med sina rädslor. Jag förstår att jag måste fokusera på hur trygg och tuff han var innan och inte fokusera på själva rädslan han upplever.

Otroulig - alla tips och idéer är välkomna Skrattande Jag ska försöka prata med pojken så mkt jag kan och när just den situationen uppstår. Jag tror han kommer över det så småningom, jag hade bara hoppats att han "glömt" det under sin vecka hos mamman..men han gör väl som han gör när han liksom blir påmind om vad han blivit rädd av. Det är väl en liten fas, de har ju många sådana i denna åldern Flört

Anmäl
2012-10-06 15:41 #4 av: SHIAWASE

Malle, En fas tror jag de ar,,:)

Och ett satt for honom att fa mera uppmarksam. VILKET INTE betyder att han inte har fatt tillrackligt med uppmarksamhet hitttills.

Det ar ju nu bara de i narmaste omgivningen som kan "avlasa" honom. MEN jag vet av erfarenhet, att barn verkligen kan "dra med hela omgivningen " i nagot som inte egentligen ar nagot:) Det ar inget konstigt, inget fel, det ar barn.

MEN vuxna maste ocksa se igenom det, och vara vagvisare.
Tycker att det ar bra att du sa att han skulle ga ut sjalv osv.

En film, skapar inget trauma.

Absolut INTE( i de absolut flesta fall, jag ska nog inte saga absolut INTE kanske,,).

Och du som har blivit sa duktig pa att kanna. KANN efter ,, varje gang, ar detta nagot som han verkligen kanner, eller nagot som hellre har mef uppmarksamhet att gora (formodligen mer eller mindre omedvetet fran hans sida)

Det ar OK att stalla krav, satta hart  mot hart,, etc. Nar det gors MED KARLEK sa kanner barn av det pa engang, och det fungerar utmarkt,,,, fascinerande t o m. Gors det UTAN karlek, sa kanner de av det ocksa.. Aven de mildaste och utat satt mest karleksfulla handlingar,,, om dessa INte utforst med karlek sa kanner barn av dessa ocksa:)

 

 

You are the Creator of YOU, not of things...If you Create the YOU that you want to be everything else will fall in place.

Shiawase

Anmäl
2012-10-06 16:04 #5 av: [Kathja]1

Jag tror att ni skulle vinna på att se det för vad det är, ett sätt att få uppmärksamhet och extra kärlek. Klart att han är rädd och klart att han själv inte fattar varför - men jag har svårt att tro att det finns något där hemma helt plötsligt som han är rädd för.

Men prata med honom! Fråga honom vad han är rädd för, varför och vad han tror ska hända - hitta strategier tillsammans med honom som minskar rädslan. Hitta på en sång som skyddar emot mörkret, eller vad som nu kan funka. Men se till så att det inte blir värre.

HjärtaSajtvärd på Tro Hjärta

Medarbetare på LawOfAttraction 

Anmäl
2012-10-06 16:15 #6 av: [Evigheten]

En av mina barn hade en period där de var lite mörkrädd och så där lite nojig. Men för oss så funkade det bäst att jag inte förstorade saken genom att prata om det och analysera varför, för då tänker hon bara mer på det och förstorar det. Jag lät det vara så och gjorde ingen grej av det accepterade att hon ville ha lampan tänd och ville att man skulle följa med. Men sen släppte det eftersom och nu är ingen av barnen mörkrädd eller så.

Men alla barn är ju olika och alla familjer med, så ni får nog känna er fram vad som kan fungera för er. Hoppas det löser sig!

 

Anmäl
2012-10-06 16:43 #7 av: Håbe

Ska jag titta lite på det med förskollärarögon då? Skrattande. LoA- biten får andra ta.

En sjuåring börjar precis förstå världen och sig själv ur ett lite vidare perspektiv. Man är inte längre så självcentrerad som tidigare. Man börjar alltmer få en förståelse för det här med döden. Att människor dör. Att man själv ska dö, och mamma och pappa...

Man börjar också förstå att det finns saker som man inte förstår. När man var yngre funderade man inte så mycket på hur saker och ting ligger till. Det bara är som det är. I fyraårsåldern är det vanligt att barn börjar få mardrömmar, bli mörkrädda, tänker på spöken och häxor. Det är fantasin som börjar utvecklas och man skrämmer upp sig själv. 7-åringen är mer realist. Det är nu man börjar ifrågasätta sånt som tomten och påskharen -"Äh tomten är ju bara fejk!" som min käre son sa till sin gapande , då 4½-åriga, lillasyster Förvånad.

Men mördare, inbrottstjuvar och andra skurkar- de finns på riktigt och de kan mycket väl dyka upp där i mörkret när man ska upp och kissa på natten.

Häxor och tomten- bah! Det vet ju varenda kotte att det bara är utklädda vuxna, men spöken..och zombies...vampyrer...? De är ju på riktigt. Eller? De flesta 7-åringar (särskilt grabbar) skulle antagligen hellre offra sin högra arm än att högt erkänna att de tror på spöken, men ensam i mörkret....en helt annan sak.

Jag skulle tro att det egentligen inte är själva filmer som eran kille går och tänker på. För han vet att det är en film och att den är tecknad. Men den satte igång tankar hos honom som han inte hade innan. Det dära "tänk om..."

Min kille, som nu är 8 år, oroar sig jättemycket för inbrottstjuvar och bränder. Det är sånt han hör talas om. Det är på nyheterna och i tidningarna titt som tätt. Det är sånt som faktiskt händer på riktigt. Ibland precis i områden nära oss.

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.