Kan väl känna att oftast har jag inte möjlighet att ventilera mina tankar och funderingar kring det andliga med min sambo. Han tycker att det mesta är trams och flum, ungefär. Jag kan till viss del förstå det. Samtidigt så har vi varit tillsammans i tre år och han borde ha märkt att det är viktigt för mig och att det berikar mitt liv - så det förvånar mig lite att han inte är det minsta intresserad. Vägrar till och med att läsa en bok om feng shui 
Så visst kan jag sakna det!! Har föräldrar som är intresserade av detta, men det känns väldigt konstigt att prata med dem om det här.

Ha ha, min gubbe bara himlar med ögonen och får en min som helt klart säger "nu är hon igång igen…!"

Andlighet var inte en av de sakerna som förde oss samman kan man säga.

Fast faktiskt har jag ertappat honom med lite LoA-tänkande sista tiden. Senast i dag " Jag ska satsa på att komma ner i tvåsiffrigt (vikten) till den 8 september….nej förresten! Den 8 september kommer jag att väga tvåsiffrigt menar jag."

#2
Ja det är väl ungefär så som min gör med. Inte så att han aktivt försöker få mig att inse att det är flum jag håller på med. Men när jag tar upp det så brukar han reagera så!

Fast han har den där det ordnar sig-inställningen! Så den har jag börjat anamma - för för honom brukar det alltid funka!

Nej!

Här pratas om det mesta, även om vi inte alltid (men oftast) är på samma bana. Men så var det inte då vi träffades för 9 år sedan, men steg för steg har han öppnat upp.

Var min man som fick in mig på detta genom sin positiva syn på livet. Han kan även hela, vilket jag inte har fått kläm på, ännu. Väldigt praktiskt faktiskt, hi hi. Men han ser sig inte som andlig, däremot som troende och som en som alltid har varit mottaglig för energier och som även har sett sådant andra vanligtvis inte ser.

Varför undrar du?

Jag pratar med min underbara man fast han blir lite less på mitt flumm och änglasnack som han kallar det, för han har en andlig paus justnu. Vi är i olika faser helt enkelt.

Jag läser en massa böcker som jag tycker att han borde läsa, men han avböjer alltid.

PS Jag säger aldrig att jag ska fråga min änglar så han använder bara ordet änglasnack när han tycker att jag går för mycket in i mig själv.

Jag pratar med min sambo om det mesta och det är "faktiskt" han som kommer med alla kloka svar jag behöver.

Han var nästan skeptisk till allt det "här" innan vi träffades, men som han berättade för en vän för några dagar sedan "det har hänt alldelles för mycket (positivt) för att man inte skulle kunna tro att det är på riltigt" Han har även blivit helad några gånger med goda resultat - samt att han själv helar mig ibland

Däremot är han mer "värdslig" och sätter ner mig i rötterna när jag svävar för mycket. Ett bra team skulle jag vilja säga

Min man är bra.

Han har inget behov av att åka på seanser, läsa böcker om personlig och andlig utveckling, eller fundera på meningen med livet. Han bara ÄR och lär mig massor om positivt tänkande, talar om för mig när jag halkar in på "fel tankar" och det där som jag retade på mig i början av vårt förhållande dvs "det ordnar sig alltid" har förankrat sig fint hos mig och jag ger honom cred för detta idag i och med mitt intresse i LoA.

Han har en andlighet i sig ändå på något vis? Som vi alla egentligen har förvisso.

Jag går på en seans ibland för min nyfikenhets skull. Har alltid grottat i böcker om personlig och andligutveckling samt funderat mycket kring meningen med livet. Min man och jag pratar sällan om detta med varann, men han har aldrig hånat eller satt stopp och följt med mig på en seans (mamma bjöd honom :D). Seansen gav honom det bevis han behövde och låter mig hållas. :P

Precis som Fjärils man drar han ner mig på jorden när jag svävar iväg alltför mycket……..

LoA har dock gjort så jag har gott om bekanta att tala om andlighet med. De dyker upp överallt! Mycket synkronicitet inblandt här.

Vi pratar nog nastan bara om andlighets-relaterade amnen….Min man har alltid varit andligt intresserad, laste manga bocker redan som barn. Sa i hela varat forhallande har det alltid funnits med den biten, men det ar inte forran nu sista aren som det har tagit fart for oss bade, och vi har "rest nivan" enormt pa vara diskussioner,oss sjalva, och aven pa hur vi ar i det vardagliga.

Tidigare var det mera att vi var andligt intresserade, medan nu lever vi det, och ar det. Vi gar inte helt samma vag, utan vi utvecklas var for sig at lite olika hall, men mots titt som tatt.

Vi har natt den punkten dar vi bada forstar att vi ar tva skilda sjalar, som just NU ar tillsammans (med andra ord, kanske inte i morgon, men kanske ocksa hela denna livstid),,,, och vi ger varandra total frihet i princip.

Vi har ju barn som inte ar sa stora annu, sa visst finns det dagliga moment, dar  tex  "vanliga" irritationsmoment, argument dyker upp, men sa fort sadant kommer, sa ar vi bada sa medvetna nu om orsaken till det, och att det handlar om mig,, sa det forsvinner lika snabbt.

Vi mediterar pa varsitt hall, pa olika satt,, min man aker ut och reser ibland sjalv, och upplever saker som han sedan, om han har lust delar med sig.

Sa ,, de sista aren har varit valdigt omvaldande,,, men i ett lugnt och naturligt tempo. Som sagt, olika vagar, men i samma riktning, vi korsar varandras vagar ibland,, Har manga dagliga samtal:)

Hur ar det for det repet?

Jag och min fru Birgit träffades på en folkhögskola för meditation och andlig utveckling. Vi delade sedan ett rikt andligt liv under 18 år.

-Se min presentation-

Min sambo Ninni träffade jag via en internetsida och fastnade för hennes fina egenskaper, som är trygg och tillitsfull, med en öppenhet för livet och andligheten.

Vi mediterar tillsammans…pratar om allt vi möter i vardagen också mycket om vår respektive personliga och andliga utveckling.

Även att vi ibland har olika synsett, olika bakgrund och olika jobb o.s.v. så upplever jag att vi komplementerar, inspirerar och lyfter varandra på så många olika sätt.

Kärleken är stark…i oss båda!

#4 Jag undrar, undrade Kathja, för att få de olika svar och kommentarer som framkommit här och i grannkanalen. Ser att allas våra olika relationer stor betydelse för oss och vår utveckling. Glädjer mig åt det och önskar den möjligheten åt alla dem som inte har den…att de finner sätt att skapa den.

Jag kan kopiera detta som Mirja skrev i #7 för min man:

Han har inget behov av att åka på seanser, läsa böcker om personlig och andlig utveckling, eller fundera på meningen med livet. Han bara ÄR och lär mig massor om positivt tänkande, talar om för mig när jag halkar in på "fel tankar" och det där som jag retade på mig i början av vårt förhållande dvs "det ordnar sig alltid" har förankrat sig fint hos mig och jag ger honom cred för detta idag i och med mitt intresse i LoA.

Just nu, i vår stund med tankar om liv och död ständigt närvarande, så märks det hur olika vi reagerar och tänker kring detta. Jag vill prata mkt och kramas. Han behöver mkt mer tystnad och ensamhet, har velat gå själv till graven och på egna promenader.

Jag inser nu att det största sorgearbetet för mig är alla de tankar jag haft om framtiden som nu inte blir av, små saker hela tiden, som sparade dopljus som nu fick bli ljus på hennes begravningstårta ,bilder jag haft på våra kvällspromenader vid Donau flera år framåt…nu är det där hennes aska vilar osv. För varje sån tanke som kommer, så följer en process av gråt och släpp, och det är flera gånger om dagen.

Min make är däremot en stjärna i att leva i nuet.För honom finns därför inte alls denna process, då han knappt tänkt framåt, han har inte gjort några starka bilder, utan hela tiden stannat i här och nu, det som kommer sen tänker han på då.Däremot vet han inte säkert om han tror på flera liv, så hans sorg är annorlunda, hans smärta består mer av känslor av sorg över detta lilla liv som inte fick stanna, och tankar om orättvisa.

Där har jag i stället en upplevelse av andlig närvaro, att vi bärs av ett ljus nu…det upplever inte han, han känner mer mörker.

Vad jag vill ha sagt: även om vi ser på saker olika, så respekterar vi varandra och lyssnar och bekräftar varandra i det.

Du vet säkert szirius att din andliga närvaro och ljus också omfamnar din man. Hur du hjälper honom i hur han kan hantera sorgen och tankarna. Din mans närvaro med att leva i nuet hjälper samtidigt dig, i hur du förhåller dig till dina känslor och tankar om framtiden… Jag är ganska viss om att du i kärlek och minne om lilla Emma, en dag i framtiden, samman med din man, kommer att gå kvällspromenad vid Donau. _Peter