Bra inlägg, tack för att du berättar :) Men, nu syns ju å ä ö när du skriver!!!

Det var for att jag skrev detta langa inlagg i word forst

Åhå jag förstår hihi!

Oavsett om vi väljer våra mammor eller inte, jag har personligen ingen direkt åsikt om detta, så har vi ju de mammor vi har, vare sig vi vill eller inte.

Jag har ganska nyligen förlåtit min mamma (inom mig) för saker som hon valde att göra i min barndom som gjorde att jag inte fick den kontakt med min pappa som jag ville ha som barn. Detta efter att jag tack vare LoA förstår att jag själv attraherade situationen som var. Jag var helt enkelt rädd för att inte få träffa min pappa istället för att känna tillit och glädje över att få träffa honom. Men hur ska man förstå det som liten. Speciellt då när mamma var rädd för att jag skulle föredra honom framför henne. Vilket jag också på många vis gjorde.

Jag håller helt och hållet med om att en paus kan göra en stor förändring. Jag tog en total paus från min mamma under ca ett halvårs tid för att jag blev så trött, irriterad och sårad över hennes sätt att alltid hitta någonting som var fel med mig. Det kunde vara allt från min frisyr, till mina glasögon, eller att jag var för tjock eller för smal, eller att jag inte hade jobb, eller att jag jobbade för mycket. Det fanns alltid någonting som inte var bra. Så jag sa stop, detta är inte okej för mig.

Det som skedde under det halvåret var att jag själv kom till den insikten. Det var inte okej och därför så tänker jag inte tillåta det. Jag är värd mer än så.

Fram tills ganska nyligen så trodde jag dock att det var min mamma som förstått att hon inte kan hålla på så, idag förstår jag att det var jag som förändrades. Inte hon.

Jag skulle säga att ALLA relationer vi har har vi attraherat, och alla relationer vi har är som de är av våra val. De har ingenting med den andra personen att göra allt. Det är ju våra manifestationer. Min relation till min mamma är idag bra. Vare sig mer eller mindre. Men framförallt så är den utan skuld. Speciellt sedan jag för några månader sedan skickade ett meddelande till henne och tackade henne för alla fina stunder hon gav mig som barn. 

Crinalina, precis! Ofta blir vi fyllda av skuldkanslor,,, och kanske mer da med nara familjerelationer.

Och intressant att du tankte att det var hon som hade forstatt, men istallet att det var du som hade andrats,, for det ar ju precis sa det ar!

Man kan aldrig andra pa nagon annan, men man kan andra pa sig sjalv, och da forandras "spegelbilden" (omgivningen) ocksa

Ja, hon förändrades ju också eftersom hon efter det slutade "kritisera", men att det berodde på min egen inre förändring är precis lika sant för det. Jag attraherade ju hennes beteende och när jag slutade med det så slutade hon bete sig så.

#0 känner igen hela ditt inlägg otroligt då vi också är egna företagare med ojämn ekonomi…vilket INTE ses med blida ögon…fast det gäller svärmors kontrollbehov och inte mammas Jag har ju valt min svärmor också, och absolut är det så att när jag mår bra med MIG SJÄLV så funkar också relationen med henne mkt mkt bättre. Ärligt talat så speglar hon ofta min egen inre oro när hon börjar tjata om pengar…när jag har tillit så brukar det inte ens komma upp.

Jag pausar från och till från min mamma, jag följer helt enkelt min egen energi, ibland är jag jordad och i balans och då påverkas jag inte av hennes dramor o bitterhet utan kan bara iaktta att det är hennes sätt att se på livet, men är jag själv lite svajig så kan jag sjunka av det,  då gör jag bäst i att hålla henne på avstånd och ta hand om mig själv en stund.

Det roliga är att min mamma nu på sistone har börjat intressera sig för andlighet, hon tipsar om böcker som jag läste för 15 år sedan och jag tycker att det är jättekul!

Två ggr  förra året har hon satt in en slant till min son - det har aldrig hänt på snart 11 år, så nånting sker med henne/oss/vår relation.

Det är spännande.

Szirius och Crinalina och alla andra,  visst ar det kul nar relationer forandras till det positiva!!

Och sarskilt kul nar man vet att det beror pa att man sjalv har forandrats och darfor har ocksa den andra forandrats, som Crinalina ocksa beskrev:)

Nar man val har greppat detta, sa ar det ju lattare att hantera alla relationer, eftersom man aldrig behover "domma", kritisera, nagon annan. OCH , man behover inte heller domma eller kritisera sig sjalv,, ALLT AR SOM DET SKA VARA,, sen kan man forandra en relation genom att forandra sitt forhallningssatt till den Och dessutom,  sa mycket lattare allt ar nar man slutar att forsoka andra pa sin omgivning och istallet bara fokuserar pa sig sjalv!

Intressant att läsa era historier, just mamma-relationen brukar alltid vara speciell på ett eller annat sätt för de flesta. Mamma är ju liksom den bästa mest ultimata personen i ens liv när man är liten, sedan växer man upp och det är lätt hänt att hon inte alltid lyckas fortsätta motsvara de där skyhöga hjältinne-förväntningarna man har längre…ehm. 

Jag har haft en ganska komplicerad relation till min mamma och hon har varit källan till stor ångest under mitt liv. Vi är väldigt oiika som personer och hon är, vad jag tror, inte särskilt lycklig över vissa val hon gjort i livet. Hela min uppväxt har jag försökt att skapa en mor/dotter-relation till henne, men varje gång jag försökt ha någon djupare diskussion och lära känna henne (eller få henne att lära känna mig) så stänger hon av och det blir som att prata med en vägg. Hon har alltid visat att hon inte är intresserad av att komma någon nära, varken sina barn eller i en kärleksrelation för den delen då hon varit singel sedan hon skilde sig från min pappa för 24 år sedan.

När jag var 28 så tog jag upp vår relation med ett medium som jag gått till ett par gånger och hon förklarade det så bra att alla bitar bara föll på plats. Hon sa att det finns barn som behöver föräldrar och så finns det barn som är föräldralösa, och jag är ett föräldralöst barn. Enda anledningen till att jag valde mina föräldrar var för att jag behövde en fysisk manifestation för att ta mig ner till jorden så att jag kunde göra det jag skulle. Men vi har egentligen ingen karmisk koppling till varandra. (inte till min pappa heller, som varit frånvarande väldigt ofta under min uppväxt.) Detta var en sådan otrolig lättnad för mig att få höra, äntligen kunde jag släppa det här kravet att man ska ha en sådan nära och kärleksfull relation till sina föräldrar (som för mig alltid känns krystat och ångestladdat), och det är faktiskt helt okej att vi har våra separata liv. Detta kanske låter känslokallt för er som har en bra relation till era föräldrar men för mig kändes det som att äntligen kunde släppa en stor ångest och gå vidare.

I vissa svaga stunder kan jag fortfarande tillåta mig själv att bli upprörd över hennes känslokalla attityd men oftast numera så tar jag inte åt mig alls. Vilket har gjort det mycket lättare de få gånger vi pratar med varandra, jag kan bara låta vår relation vara som den är. Vi uppdaterar varandra kort om vad vi har för oss och utbyter några artighetsfraser om vädret, sedan återgår vi till våra egna liv. Så mycket enklare än att försöka tvinga fram en närhet som inte finns där.

Skönt #9 att få svar! Jag har inte heller nära kontakt med min mamma. Hon växte upp som enda barn med en sträng mamma så hon hade ingen bra förebild när hon själv blev mamma.

Min mamma har svårt att prata om känslor och jobbiga saker. Efter 5 minuter så byter hon samtalsämne och pratar och kläder hon fyndat på rea. Sån är min mamma och jag har accepterat det. Hon är även go och rar.

När andra berättar att de är så nära kompis med sin mamma så blir jag lite avundsjuk, för jag kommer aldrig att få en sådan kontakt med min mamma.

Jag gläds åt de stunder vi ändå kan umgås (vi bor långt ifrån varandra) och de ytliga telefonsamtalen. Det andliga har hon aldrig varit intresserad av och förstår inte vad jag menar när jag försöker antyda att man kan påverka sin situation med sin attityd.

Jag tycker det är jobbigt när hennes sambo försöker begränsa vår kontakt på hans burdusa sätt och jag säger åt mamma att jag vill träffa henne på hennes villkor, inte sambons. Nåja, förstår man inte och VILL man inte förstå så är det inte så mycket att göra åt. Jag vill träffa henne och det säger jag.

Jag älskar henne som hon är  skriver jag med saknad för vad jag vill ha - en mamma som lyssnar på mig och vad jag vill.

#9 Det dar med familjerrelationer ar ju ocksa en sak som omigivningen , samhallet, har stallt upp normer och ramar for.  Men aven om vi har valt att vara familj i detta liv, sa ar vi ju separata sjalar med olika syften. Sa alla har inte vailt famljen for att vara en jattetight karleksfull familj. Utan som du, att du valde henne for den fysiska manifestatioen, och sedan har du ju genom den relationen utvecklats mycket ocksa!

Skont for dig att komma till de insikten!!

Även om man valt sin familj så kan syftet  vara just att sätta gränser mot den, bryta släktmönster tex. Kan ta många år av medberoende innan man inser det….

Intressant ämne! Kvinnor och deras mammor är ofta, just som ni konstaterat, ett komplicerat kapitel. Och (givetvis ) har även jag haft det knöligt med min mamma. Jag har nämnt henne förut men kan kort berätta att hon växte upp i Eslöv i Skåne, en inte allt för kul stad, som oäkting. Hon blev uppfostrad av sin mormor och morfar och hade mamma och moster mer som systrar. Hon gifte sig med min pappa för att "det var lika så bra att säga ja, för man vet ju inte om det kommer fler erbjudanden" och då jag var 3,5 år så skilde de sig.

Hon har hela sitt liv arbetat hårt och alltid kämpat för det hon anser vara rätt, ofta har det dock varit som så att hon har skapat orättvisorna (som tex på jobbet) själv, men detta har hon aldrig klarat att se.

Vi har aldrig varit speciellt nära och jag har i princip aldrig vänt mig till henne för råd eller hjälp. Jo, en gång när barnen var små pratade jag med henne eftersom jag kände att jag inte fixade relationen med barnens pappa, och behövde råd, men det viftade hon bort bara så där och då bestämde jag mig för att aldrig mer göra om det. Hon har dock alltid funnits till 100 % för mina tre barn, och det gör hon fortf trots att de är stora nu.

Hon har alltid varit negativ, tyckt att livet är slit och så ska det förbli osv. Och när jag så valde att gå min egna väg, säga upp mig från jobbet, leva lycklig, men fattig, på landet så fick hon så mycket ångest att det inte gick att prata  med henne!

Men så i vintras fick hon problem med hjärtat och nu är hon som en omvänd hand och det är så underbart. Hon riktigt älskar livet nu på "ålderns höst", är positiv, glad och livsbejakande.

Fördelen med att ha haft henne som mamma är att jag har fått otroligt bra och nära kontakt med mina flickor, ja med sonen också - det vi inte hade hon och jag, men det jag så gärna hade velat ha, det har jag nu med mina barn.

Så jag är djupt tacksam över att jag fick min mamma som mamma!

Då tänkte jag komma in här och bryta denna tråden lite med att jag och min mor aldrig haft en ansträngd/jobbig relation. Vi har en väldigt bra och fin relation och har faktiskt alltid haft så. Självklart har man väl haft ngn dag då man inte orkat eller haft lust att umgås/prata med henne, men det är ju som med vilken människa som helst i ens omgivning.

Och att/om det skulle bli annorlunda när mina barn kommer tror jag verligen inte då mina 3 systrar har barn och ngn ändring i relationen där har heller aldrig skett. Dock skar det sej mellan min mamma och hennes mamma och det har kanske gjort att min mamma sett till att det aldrig ska hända mellan henne och mej (och mina syskon)

Så glad för dig Kathja att din mamma fått en sådan omvändning så härligt att läsa, även fast det ju är tråkigt att det kom från en jobbig händelse förstås…

#10 Åh vad jag känner igen det där med 5-minuterspratet om problemen från den tiden då jag fortfarande försökte mig på att ha en nära relation till min mamma. Man får liksom lära sig till slut att söka sig till någon annan när man vill ha stöd och diskutera sina problem.

#11 o #12 Sant! Ibland har man helt enkelt en annan livsuppgift och kanske är den just att bli mer självständig och våga göra som jag vill utan att bry mig om att behaga andra hela tiden.

Min mamma är världens negativaste mamma som finns…därför har jag valt som vuxen att undvika henne har faktiskt valt att bo i en helt annan stad med. Så det kanske är så för mig med Alexandraea att jag inte har någon själslig koppling för jag har aldrig haft nån tät kontakt med föräldrarna mina alls, fast har alltid tyckt det verkat så mysigt för dom som har en så god kontakt.

Känner som dig där Kathja-r känner det är viktigt att ha bra kontakt med mina barn, fast mina är så små ännu då=)