I bland är inte känslan sanningen då den kan vara färgad av rädsla och motstånd. Jag har gått emot min känsla många gånger för att testa dess sanning. På detta sätt lyckades jag spränga många barriärer (motstånd, rädslor, mentala spärrar) inombords. Den sanna känslan förändras aldrig - det gör däremot den falska.

/Lena.

Här känner jag igen mig!

#1 Bra tips! jag måste testa att gå emot min känsla. Jag har många blockeringar (rädslor) jag vill lösa upp.

Att stå kvar i en smärtsam känsla och att tillåta dess existens gör att denna klingar av och man slipper göra dumma saker som t.ex fly, hämnas eller säga elaka saker. I bland stormar det ordentligt inombords men då är det bara att stå still och säga: Jag tillåter denna känsla att finnas!

Efter en stund ger den sig av och man kommer till ett känslolager som ligger under. Den känslan är oftast av en mer godartad karaktär och syftar oftast på kärleksfulla handlingar som ex förlåtelse eller att släppa taget och ge till andra.

Jag har upptäckt att när jag följer den första känslan gör jag idiotiska saker medan den underliggande känslan tar mig till oanade höjder med djupare förståelse och kloka handlingar.

När man går emot en obekväm känsla finns det inget att förlora för det enda som händer är att känslan förvandlas till något nytt - alltid till något större och bättre. Jag har gått emot massor av känslor och har aldrig förlorat kärnan av mig själv eller ens blivit nedgraderad. Jag har vissa gånger varit rädd att jag ska förvandlas till någon annan i min känslomässiga utveckling men har alltid upptäckt att jag är fortfarande mig själv hur mycket jag än experimenterar med mitt känsloliv.

Det jag däremot upptäckt är att jag blivit större som människa med ett mer berikat känsloliv. Förr kunde jag typ bara särskilja glädje, sorg, ilska och besvikelse. I dag känner jag varje fiber i känslorna och vet exakt vad och hur jag känner. När en del bara kan beskriva "jag mår dåligt" utan att veta varför - ser jag varenda känsla och hittar därför snabbt orsaken till min sinnesstämning.

Känslorna växer i omfång och blir bara mäktigare och mäktigare. Det fina med det hela är att det är inte känslor av ilska, frustration och sorg som blir större utan i stället kärleken, glädjen, harmonin och tacksamheten. De onda känslorna blir mindre och mindre ju mer jag konfronterar dessa. Med konfrontation menar jag inte kriga utan att älska dem och tillåta dem.

En del ser på sitt känsloliv som att det inte tillhör dem. De är sitt innersta väsen och känslorna tillhör endast kroppen, deras jordliga fordon. Jag ser det inte så. Känslorna är mina och de tillhör både min kropp och själ. Jag respekterar mina känslor och låter dessa finnas och uttryckas. Jag låter inte mina känslor styra mitt liv och låter heller inte livet styras utan känslan. En balans behövs alltid.

Tack för den, Seerina!

Tack för den, Seerina! Som jag också ville antyda i mitt inlägg, värdet av att starta om och gå till handling. Att gå till handling med känslor och känslighet som du beskriver är just det, då man uppmärksammar situationen och startar om eller som du beskriver, att känslan förvandlas till något bättre och djupare med ett berikat känsloliv. Där man inte låter känslorna styra sitt liv men samtidigt tillåta känslan och hålla den ren, lugn och trygg.

Men hur värderar du en känsla med en annan känsla?

Dina inlägg är oftast lite "flummiga" eller kryptiska. Du ser djupet i dina egna ord medan jag ser tyvärr bara orden…

Kan du förklara lite bättre vad du egentligen vill förmedla med ditt inlägg i #0?

Om du tänker efter så kanske du faktiskt ser mer än orden. På något sätt fick du säkert inspiration av vad jag skrev i #0 Att vi värderar en känsla med en annan känsla betyder att vi är och lever med känslor och känslobindningar. Ex.vis om jag får en känsla av att att något jobbigt skall hända, då kan jag börja känna osäkerhet och oro kring det och börja bygga upp känslor och negativa tankar, om hur det skall gå och hur att hitta en lösning. Allt detta kan övergå i en överkänslighet eller att kanske en känslighet redan finns där när sådana eller liknande situationer uppstår? I det här exemplet och i själva verket finns det ofta ingen grund för denna känslighet, dessa känslor eller den känsla som startade hela historien. Allt är okey och inget farligt kan hända egentligen. Jag har bara och återigen fallit i min egen fälla av hur jag förhåller mig till en situation, där jag kanske blir påmind om en händelse som triggar igång känslan, alla känslorna och känsligheten. i denna process …eller tumultartade känslostorm sker en upprörd och laddad kommunikation mellan känslor, där du är mitt i smeten som en vilsen betraktare av vilken känsla som har störst kraft och värde. Du värderar då en känsla med eller mot en annan känsla, där då också din känslighet och alla tankar finns med, i ett enda virrvarr. Något av det jag vill förmedla är att hitta en väg att se igenom sina känslor och känslighet och gå tillbaka till den ursprungliga känslan och värdera den mer objektivt, sakligt och förnuftigt. Även om det är så att vi ofta kan ha anledning till oro och starka känslor, så menar jag att det är oftare att vi överreagerar på en händelse och förstorar den. Det handlar klart om självkänsla, självkännedom och trygghet. Men jag ville också peka på en möjlighet att uppmärksamma detta och " starta om", ställa sig själv frågan om hur att övervinna sin känslighet och sina känslors dominans. Den överdrivna betydelse de kan få för oss…när det oftast räcker att stanna vid den ursprungliga känslan och nyktert bedöma situationen. Hoppas detta förtydligade och kanske väckte fler frågor?

Ahaaa! Tack för den tydliga förklaringen Peter!

Du har så rätt i det du säger, jag håller med dig helt och hållet.

Jag har märkt att många människor är rädda för både ditten och datten men detta beror endast på att de ännu inte funnit sin inre trygghet. En lugn och skön plats inombords där de kan se objektivt på situationer utan att låta sig dras med in i soppan av alla händelser och känslor däruti. De som dras med uppfattar tyvärr oss som inte dras med, som känslokalla och oempatiska personer. Jag är inte oempatisk - jag väljer bara min egen inre upplevelse. Vill jag lida så väljer jag den upplevelsen - vill jag inte lida så väljer jag en objektiv syn där jag backar och betraktar lidandet utan värderingar av det.

Får jag exempelvis höra om ett barn som lämnats i träningskläder i vinterkylan utanför en sporthall av sin pappa så har jag chansen att välja min känsla. Antingen så ömmar jag för pojken och blir arg och ledsen för hans skull. Jag gråter förmodligen inombords över pappans iskalla svek och blir arg över att pojken blivit så illa behandlad. Jag kan också se objektivt på det hela. En pojke har blivit lämnad utanför en ishall, punkt. Jag har inga tankar om det hela. Det var varken fel eller rätt. Visserligen kommer en del av min känsla fram här då jag själv blev illa behandlad som barn och jag minns känslan av svek men den ger sig snabbt av då jag i stället påminner mig om att den här pojken troligtvis "behöver denna upplevelse" för sin mänskliga utveckling. Han har ett karma som han står inför att lösa under detta jordeliv eller kanske nästföljande.

Alla händelser har en mening och betydelse för människan. Jag accepterar att livet är en plan som alla följer och då blir jag inte längre upprörd över att vissa planer känns mer idiotiska än andra.

Ett annat exempel kan vara att ett hund blir sparkad av sin ägare. Jag kan välja att bli upprörd över att hunden får stå ut med en elak husse eller så väljer jag att bara att tänka "vilken jävla idiot" om ägaren och sen är det inget mer med det. Hunden har ett helvete, svar JA, men vem är då jag som tror sig kunna rädda hela planeten från elände med mina upprörda känslor? Det går inte och till slut får alla det bra på något sätt. En del får bara lida längre än andra, tyvärr.

Jag tyckte min brorsa hade dålig hand om sin katt. Den fick ingen kärlek och släpptes knappt in i kylan. Den fick dåligt med mat och omvårdnad. Jag insåg att min bror skulle bli sur om jag påpekade detta och önskade därför inom mig att katten skulle få det bättre på något sätt. Jag är kattallergiker och kunde inte erbjuda mitt eget hem. Häromdagen fick jag höra att nån granne till brorsan sett till att katten togs om hand av "Hitta Katten". Allt löste sig till sist. Katten får en ny chans och jag slapp bli osams med brorsan!  

Tack igen för din klarsyn Seerina

Tack för DIN klarsyn Peter!

Vilka bra förklaringar seerina och Peter.Delar er uppfatting,då jag går i samma tankegångar och fick svar på det nu.

Jag måste bara få opponera mig en aning här ang. ett av exemplen du tog upp Seerina…

Att tänka som du gjorde ang din brors katt kan ju vara positivt på sätt och vis, för man slipper helt enkelt bekymra sig om något man ser som ett problem. Men katten kan inte tala för sig själv och det är ibland bra att tala om för andra människor om dom tydligt gör något fel men själva kanske inte ser det. Betyder kattens hälsa eller din brors tillfälliga glädje gentemot dig, mer?

Jag menar i en mer kortfattad text att det hela är väl på sätt och vis som att ignorera någon som behöver hjälp (katten i dethär fallet) ?

I övrigt så bra inlägg, har t.o.m sparat en del av texten du skrev för att minnas den : )

Jag kan inte riktigt se att Seerina, genom sitt handlande ignorerade katten och inte heller sin bror. Kan lika gärna tolka det som mod och självkännedom, kännedom om sin bror. Menar inte att det var tillfälligt att " Katten får en ny chans och jag slapp bli osams med brorsan"

Ja så kan man ju också se det.

Ja, katten led men inte så svårt att jag ansåg mig vara tvungen att äventyra min och min brors relation. Min bror äger nämligen ett häftigt humör och ogillar starkt att jag "lägger mig i" hans liv.

Det löste sig trots allt utan att jag gjorde min bror upprörd, "och ansåg mig veta bättre än honom". En människa som inte tål kritik är det ingen idé att kritisera - där gäller i stället diplomati på hög nivå, kanske lite tolerans också.

Låt oss säga att jag påpekat detta för honom.
Han hade säkert svurit och bett mig dra dit pepparn växer och katten hade inte fått någon hjälp oavsett vad.

Jag och brorsan hade en sex månader lång osämja tidigare där jag fick lov att be om ursäkt för att få tillbaka min bror. (Han ber inte om förlåtelse, det är han för stolt för). Jag ville absolut inte gå igenom detta en gång till och önskade i stället att Universum skulle lösa detta dilemma åt oss.

Jag blev bönhörd - så tolkar jag det hela! 

Okej jag förstår, det kan så ofta finnas många anledningar till varför man agerar på ett visst sätt och det borde jag också ha tänkt på innan jag skrev.

Och ja, vet hur det är med en bror som har ett häftigt humör! Med tanke på det verkade ju allt lösa sig väldigt bra iallafall : )

En känsla av sympati, en av antipati. - Vilken är jag…valde jag, eller lurades jag av båda?