Annons:
Etikettloa-generellt
Läst 5012 ggr
saarah
2011-09-15 18:52

Att förlåta sig själv

Jag har testat allt. Jag har sett the secret säkert 5 gånger, jag har läst om och om igen om attraktionslagen på internet, hela tiden. Jag har legat varje kväll i fleera månader och tänkt att "jag måste tycka om mig själv för att gå vidare". Jag har skrikit, jag har gråtit, jag har slagit i väggar och jag har legat på golvet i panikångest. Och sen kommer jag någorlunda upp igen och tänker, nu ska de gå. Så tar det en dag, ibland bara några timmar så sitter jag på golvet och gungar fram och tillbaka i ångest. Jag har manifesterat hemska upplevelser genom att älta saker jag är rädd för. Jag har ätit anti-depressiva, jag har suttit bakom nerdragna gardiner på psyk, jag har legat under täcket och skakat i timmar i brännande existensiell ångest och stängt ute resten av världen. Jag försöker och försöker och försöker. Men hur förlåter man sig själv? Hur förlåter man sig själv när man ser tydliga mönster på situationer under ens liv där man förstört för sig själv, hur förlåter man sig själv när man tryckt ner sig själv i över 10 år, när man ser på sig själv som ett äckligt monster, och man ältar om och om igen hur livet hade kunnat blivit, om jag bara tagit ett steg i en annan riktning. Hur förlåter man sig själv när varje människa man möter sätter igång tankar om vad jag gjort just i denna människas närhet, när man tänker på vad den vet om en och hur den ser på en.

Hur förlåter man sig själv? När man ser på sitt liv, och tänker på hur sjukt allting blivit, och när man anklagar sig själv hela tiden för saker man gjorde fel. Hur tar jag mig upp ur detta sjuka, bisarra livssituation jag hamnat i.

Och hur förlåter man sig själv, när man tittar på sitt 1 åriga barn med tårar i ögonen, sin lilla älskling som är i behov av min trygghet och kärlek och jag inte känner mig värd den kärleken, inte känner mig värd någon kärlek.

Hur tar jag mig vidare härifrån? När jag inte kan förlåta mig själv, när jag inte respekterar och tycker om mig själv överhuvudtagen, utan äcklas utav varje cm av min kropp. Hur går man vidare? Jag har nått min gräns för vad jag klarar av både psykisk och fysiskt ..

Annons:
Kalendula
2011-09-15 23:31
#1

Kanske kan du hitta dig själv o vara den du vill vara. Vem är du i din innersta kärna? Är det någon som du kan plocka fram o visa för omvärlden?

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

retep
2011-09-16 11:18
#2

saarha!

Minns de ögonblick och stunder då du mår bra eller åtminstonde litet bättre, de stunder då du kan känna glädje och kärlek, se ditt barn, se dig själv och acceptera allt som sker och har varit…skapa en öppen och ljus plats där du kan exponera dina nya känslor och tankar om glädje och helande kraft…var uppmärksam och använd din uppmärksamhet till att stärka din skälvbild…bryt ditt gamla mönster av självömkan och ersätt det med din frihet.

Om du börjar med att titta uppmärksamt på din egen text Att förlåta sig själv… och ställer alla de frågorna till dig själv…med avsikten att du skall finna svaren att du faktiskt redan vet och ser svaren…Med den utgångspunkten har du öppnat nya dörrar till din och ditt barns framtid.

Sanningen är en - De vise nämner den vid olika namn

[rore]
2011-09-18 17:23
#3

#0

Smärtan o kampen fortgår inuti, så länge vi tillåter oss att fantisera: " Om inte Om fanns…."

Genom att fullt ut acceptera det som har varit.

Utan någon som helst förskönande av verkligheten.

Utan att bry oss om andra människors syn på oss eller det som har varit.

När vi vågar oss på det så kommer vi också att våga Släppa taget om skuldkänslorna och skammen.

 Det är först då som livet får ett annat flöde och förlåtelsen kan börja växa inom oss.

Tror jag!

retep
2011-09-18 17:44
#4

Kära rore…du vet ju det!

Sanningen är en - De vise nämner den vid olika namn

[rore]
2011-09-19 07:10
#5

Ja du har rätt Peter,,, Jag vet ju faktiskt det,,,,

[mossquinnan]
2011-09-19 12:34
#6

Du har fått så fina svar här redan,men jag skriver endå *L*

Gick på terapi i somras och vi pratade mycket om alla olika *lagar*

Inte bara attraktionslagen,Efter detta kan jag erkänna att jag tror inte att djupt liggande problem i sig själv kan hjälpas av kbt! min åsikt iaf.

Här gick vi in i fosterstadiet och bearbetade känslor..genom den till förlossning födselse..Där kom den största början..att möta sig själv..år för år,steg för steg..där kom åxå förlåtelsen fram om jag nu själv ville det..vissa saker jag ångrat..ingenting är fel..för detta är livet..jag presenterade mig för mig själv och lärde mig älska det barn som faktist var jag själv..

Fick mera insikt om mig själv..mitt inre jag,min manliga sida som gärna dominerar ,den har jag satt på plats bättre än tidigare med min egna starka kvinnliga.

Detta var skitjobbigt men åxå nödvändigt för min själ..fan rent ut sagt vad förbannad jag har varit och floden av tårar ska vi inte prata om..

Vet inte vad denna metod kallas för..går kanske att söka vid intresse..

För mig fanns den tillgänglig via en kurs jag gick..privat vid sidan om.

Önskar dig lycka till på din väg..vänta inte ,utan bara gör det du söker så finner du till slut.<3

Annons:
[nidlo_1]
2011-09-19 14:32
#7

saarah

Du kan ju fråga dig vem som är du bland allt detta. Vem ser detta ske…Ångesten, och mörkret.

…Vem är det som vill ha förlåtelse, och vem vill du ha den av?

Vem frågar de dina frågorna, och ser svaren?

Vem ser barnet ditt, och vem minns de jobbiga minnena…

…Vem ser seendet…

linnease
2011-09-19 18:10
#8

Hej saarah!

När känslorna är så extrema betyder det att momentet på energin är stort, och det går bara flytta den väldigt lite i taget, i alla fall till en början - försöker du hoppa för långt slår det bara bakut. Från svår ångest till att gilla sig själv är helt enkelt bara för långt för att vara fysiskt möjligt utan mellansteg..

Jag vet, jag har varit där. Första steget kan istället vara så litet som att sluta kämpa emot känslorna, sluta försöka ta sig ur dem, och försöka andas, slappna av och låta dom vara där.

Kan vara extremt svårt att minnas stunder man har mått bättre i de ögonblicken också, för man har helt enkelt inte tillgång till dem, de är på en annan vibb, för långt bort.

Det luriga är ju att det är så svårt att stå ut med så starka känslor, att slappna av och vara i dem så de kan skifta uppåt (vilket de oftast gör av sig själv om man lyckas sluta kämpa mot dem och bara tillåter dem att finnas där).

Jag tror att EFT eller EMDR är väldigt bra metoder när det gäller sådana här situationer - metoderna i sig distraherar en delvis, så att man kan släppa fram vad man känner och titta på det men inte fastna inuti dem liksom. Har provat att använda det på mig själv, men jag tror att en duktig terapeut som kan metoderna bra och vet vad de gör skulle vara guld värt och mycket effektivare!!!! (hade inte råd själv just när jag skulle behövt det..). Om du har möjlighet skulle jag verkligen rekommendera att du kollar upp det, se om du hittar någon att gå till! EFT har varit väldigt effektivt på t.ex. krigsveteraner med posttraumatiskt stress - ganska likt det du beskriver, vara fast i minnen och tankar som är extrema.

Och en sak till, känsloskalan (har den bara på engelska). Du är liksom längst ner som du beskriver det här, och det är så starkt så du kan bara hoppa ett eller kanske ett par steg upp i taget. Kolla in skalan och se om du kan hitta känslor bara just ovanför där du är, sikta på nån av de mellan 'insecurity' och 'anger' och se om du hittar nåt som åtminstone gör att det känns som du kan andas igen! Ofta försöker man hoppa över känslor av hämnd eller avundjuka för man har lärt sig att de är 'fula' känslor, men de är bara ett steg på vägen!! Skriv arga e-mail (men skicka inte iväg dem, annars blir det bara mer att städa upp efteråt! ;) ), skaffa en voodoo-docka att misshandla för att hämnas på folk, försök att vara så avundsjuk du bara kan på alla j*#ar som har det så lätt och föddes in i helt andra omständigheter..

Förlåta dig själv kommer automatiskt när du gradvis tagit dig uppför skalan och in i de övre delarna! :)

Joy/Knowledge/Empowerment/Freedom/Love/Appreciation

Passion Enthusiasm/Eagerness/Happiness

Positive Expectation/Belief

Optimism

Hopefulness

Contentment------------------------------vortex line----

Boredom

Pessimism

Frustration/Impatience/Irritation

“Overwhelment”

Disappointment

Doubt

Worry

Blame

Discouragement

Anger

HatredRage/Revenge

Jealousy

Insecurity/Guilt/Unworthiness

Fear/Grief/Depression/Despair/Powerlessness

linnease
2011-09-19 18:25
#9

Åh, det finns en annan teknik som är bra för att ställa sig lite vid sidan av känslorna, och kunna låta dem skifta utan att bli helt indragen i dem!!

Den kallas focusing, och är utvecklad av Eugene Gendlin. Som jag kommer ihåg den och har använt den själv så går det ut på att man ställer frågor om känslan. Tror man gör det två och två, men jag brukar lyckas ganska bra med att bara läsa/komma ihåg frågorna och försöka svara på dem. Frågorna är ungefär såhär:

Var i kroppen sitter känslan?

Vad har den för färg?

Är den enfärgad eller flerfärgad, spräcklig, prickig, randig..?

Vad har den för struktur? Fast, luddig, som ett moln, som slime, hård, taggig, knottrig?

Hur mår den?

Vad vill den säga till dig?

Hittade lite mer info här: www.focusing.org/sixsteps.html

[luneri]
2011-10-02 23:25
#10

Du Har fått jättebra tips här i tråden, men jag ville bara ge ett litet tips vid sidan om, att det kanske kan vara en ide att ha någon annan människa som förebild.

En annan person som haft det väldigt tufft, men som klarat sig att sig ur från detta och idag har ett bra liv och också tycker om sig själv. det kan vara som en inspiration och som ett hopp att också du kan lyckas.

Upp till toppen
Annons: