0#

Roligt att du frågade Peter, för jag kom att tänka på min manlige vän som jag talade med i telefon i går kväll. Han har under hela sitt 43-åriga liv bara träffat kvinnor som lurat, bedragit, svikit och övergett honom. Har de inte övergett honom så har de heller inte velat satsa till hundra procent. Jag frågade honom om han inte kunde specificera en önskan till Universum om vad han VERKLIGEN ville ha. Till exempel en önskan om en ärlig kvinna som ville satsa på honom.

– Då kanske jag missar någon annan ju, svarade han.
– Men vill du HA någon annan då?
– Ja, men om jag specificerar min önskan så blir utbudet mindre, svarade han surt.

Jag log för mig själv. Ibland vågar många kanske inte önska sig det de helst av allt vill ha i rädsla att bli helt utan. De nöjer sig helt enkelt med det näst bästa.
Själv skrev jag en lååång önskelista i går kväll om hur min framtida partner ska vara.

Jag vill naturligtvis ha grädden på moset!

Önskelista…grädden på moset…tänk då också på, att han kan bara blir så bra som du gör honom till.

Om jag som barn inte skriver någon önskelista till mina föräldrar när julen nalkas, är risken större att jag inte får något av det jag önskar mig jämfört med om jag skriver en lista, då jag åtminstone har chansen att få något av det jag vill ha.

Av den anledningen skrev jag en lång önskelista på min kommande partner för då är chansen större att han bär någon eller några av de egenskaper jag vill se hos min man.

Att han sedan inte är perfekt har jag fullt överseende med för det är inte jag heller. 

Jag tror man vinner mer ur livet genom att sikta högt för då kan man kanske nå halvvägs till toppen, jämfört med om man inte siktar över huvudtaget.

Jag önskar mig massor med kärlek och pengar. Jag önskar mig också en frisk kropp. Men jag är himla glad om jag får mat på bordet, känner kärlek från mina syskon och vänner och slipper sitta i rullstol. 

Lena din önskelista är bara helt rätt…min kommentar var menad som en tanke om att se till det fina hos en partner och därigenom tillsammans höja förhållandet ännu en nivå.

Jag misstänkte att det var något sådant du menade men var inte säker, då en lång önskelista kan tolkas som att man är kräsen. Visst är jag kräsen, men när kärleken kommer in i bilden har jag överseende med mycket och ser, precis som du säger, det fina och vackra hos min partner.

Min förra partner var en mindre vacker, överviktig varelse med keps, oljerock och en sjujäkla prilla under läppen. Han hade svårt att finna kvinnor med sitt långa hår, träskor och noll fåfänga.

Denna man lyckades trots detta sätta mitt hjärta i brand och:
GUD VILKEN VACKER INSIDA HAN HAR!

Den här gången har jag förfinat min önskan lite när det gäller utsidan. Jag skulle också gärna vilja känna "Gud, va fiiin han är!" när jag tittar på honom… 

Önska, det kan man alltid göra.

Jag vill att min partner, ska vara den själ mitt Hjärta bär 

Och om inte det, så får det nästan vara…

#0 Det kanske är så att man börjar öva med lättare "materiella" saker. Förhoppningsvis höjer man sitt medvetande och utvecklas till att fokusera på det som man verkligen vill ha och uppleva och till slut t.om kanske försöker attrahera in tillstånd som är bättre för många.

I den lista jag gjorde liknande Lenas, för några år sedan så handlar det mycket om hur jag önskar att mitt förhållande skall fungera - då kan jag säga att den mannen som ingår i det förhållandet kommer att bli lika lycklig som jag. Listan tog även upp hur jag agerade - det jag vill ha, måste jag oxå kunna ge.

Jag hade sett sidor av mej, mönster som hindrade mej från att uppleva villkorslös kärlek. I min lista, i min drömbild agerade jag nu på ett annat sätt.

Jag har blivit uppmärksammad på hur jag inte vill vara. Nu vet jag hur jag vill vara och vad jag vill ha.

Säger som Niklas, till skillnad från Lenas kompis - annars får det vara.

Jag har gått från ett desperat önskande till ett konstaterande - jag har varit tydlig i min önskan, Universum vet precis. Nu känner jag inte längre ett behov. Det blir som det blir.

 Maria

Visst är det så att man måste börja någonstans och öva sig på lättare saker…om det nu är så att det är lättare medan annat är svårare?…Kanske är det mer förhålningssättet och uppmärksamheten som gäller. Och vad jag förstår så har flertalet av dem jag mött här den medvetenhet som behövs.

Risken eller kruxet med "annars får det vara" och "Det blir som det blir" kan visa sig vara att man kanske missar att se chansen, se Själen och det karmiska. Att ta tillvara möjligheterna i vilket som helst förhållande.

En önskelista är bra att ha när man möter den man önskar sig, för då vet man mer vad man vill ha för egenskaper hos sin partner.

Men kanske är det här som det börjar…att se varandra ur ett djupare perspektiv…se till det själsliga och till karma.

För exempel… Kanske se eller efterhand upptäcka sin roll i att hjälpa sin partner att utveckla dessa egenskaper, de du ser som inte han ser..hur de integrerar med dina egenskaper…hur de ger dig mer än du ger och återspeglas i det han ger.

Alla möte, relationer och förhållande sker av dessa orsaker! Och med den uppmärksamheten kan man se Kärleken och skönheten i den andra även om han inte är så vaker utanpå.

Självklart har vi rätten att välja hur vi vill förhålla oss till detta…Vill bara peka på värdet av att ett se vad det är man vill uppleva, vad man vill utveckla genom och tillsammans med någon annan.

Det finns bara så mycket ytlighet, så det verkar inte värt det. Kanske inte är så roligt att känna så, men man ser ju inte saker som ändrar den uppfattningen… Snarare tvärt om.

Vill inte egentligen vara negativ. Om någon har någon djup erfarenhet av ett partnerskap får ni gärna dela med er av den.

Niklas! Vad jag förstår så har du ännu inte haft något längre förhållande?! Men nog är det så att du lärt av de haft, även om du inte kan omsätta det än…För hur kan du veta hur djupt och fint förhållande kan vara när du inte har något att jämföra det med?

Nej, det längsta jag har haft… Det enda, var under 12 månader. Och det var skräp, är väldigt glad att jag slapp fortsätta i det. Blev på gränsen till deprimerad under den perioden, många problem med den människan..

Innan dess så har jag haft kontakt med människor som har varit ytliga, och jobbiga. I och för sig var det i ung ålder… I relation till min nuvarande ålder…
Och andra människor jag mött har helt enkelt inte tålamodet. Man ska visst ha sex på en gång verkar det som… Inte min grej.

Vet inte vad jag ska säga, men träffar jag en person som har ett sunt förhållande till saker, har tålamod, är lite vänlig av sig, så visst.

Er som har fina förhållande ska väl vara glada. Fortsätt i dom!

Jag är inte alls perfekt… Men ibland undrar jag hur folk vill ha det. Ska man skita i ytligheten, eller..? Vissa snackar på om hur det ska vara, andra verkar strunta i allt.

När jag var 36 år fick jag uppleva mitt första djupa förhållande där en kärlek större än jag någonsin upplevt flödade ur våra hjärtan.
Innan detta förhållande hade jag ett flertal som inte ens gick att MÄTA med detta fantastiska jag fått känna.

När man upplevt detta magiska tillstånd kommer genast förståelsen av ordet själsfrände och tvillingsjäl att infinna sig. Plötsligt har ordet en faktisk innebörd.

Intressant Lena…själv upplever jag att jag haft flera själsfränder under mitt liv. Olika och under olika lång tid. Kanske såg jag inte alltid värdet i de förhållanden…Så som jag gör nu, när jag inser och förstår betydelsen och värdet av den utveckling som skett tillsammans med dessa själar och människor.

#13

Kanske får jag vänta tills jag blir äldre.

#14

Det är ju en sanning i det, att man ändå är tacksam för det jobbiga också. Skit (ursäkta uttrycket) man fått ta…

Så vem vet… Snart kanske jag magiskt möter någon jag väljer att lära känna bättre, och se värdet i det. Som det är nu känns det som jag kommer få vänta åtminstone tills jag blir 30 år. Ibland önskar jag till och med att jag vore äldre….
Hmm.. Den önskan slår väl in i alla fall.

#9 Hmm, visst är det så att man utvecklas av varandra i ett förhållande. Det ska ju inte vara som att glida på en räkmacka. Jag lärde mej så oerhört mycket av min sista relation.

Inser nu att "annars får det vara" mycket hänger ihop med rädslan att bli sårad igen. Jag verkar ha en väldigt lång återhämtnings process. Jag har oerhört svårt att släppa taget och det har tagit mej  2 år att återhämta mej från min sista relation.

Jag stänger kanske hellre ned än att utsätta mej för risken att bli sårad igen. Det ska mycket till för att jag ska våga öppna mitt hjärta för en man och det är möjligt att jag går miste om underbara möten och lärdomar. Men som det känns nu så orkar jag faktiskt inte starta upp ett förhållande utan att veta att grundförutsättningar finns där. Kärlek, Ömsesidig respekt, lyhördhet och viljan att dela varandras liv. 

Och först ska man ju känna attraktion - och det har inte funnits en tillstymmelse till såna känslor för någon.

 Så då tänker jag - det blir som det blir.

Trulig. Ja, jag känner som du i detta med partnerskap… Typ; om det kommer något passande, ja visst, annars varför anstränga sig? Är inte en anledning att anstränga sig, för att man inte är nöjd med vad man har. Då agerar man väl mer av o-fullständighet, än av fullständighet.

Vill man nånstans för att träffa människor, då är det väl bättre av anledningen att träffa just människor. Inte att leta efter en partner. Och kanske inte ens den anledningen behöver vara så stark… mer att man tar sig dit för att uppleva något möjligen annorlunda. Lika som man gör om man går på upptäcksfärd djupt inne i en skog. 

#16

Att gå in i en ny relation med ett öppet sinne efter att ha blivit sårad är tufft då ett bränt barn lätt skyr elden.

Jag har på nåt vis accepterat att sveket är kärlekens baksida och att jag behöver köpa även denna del för att få vara med i leken.

Jag har flera gånger blivit bedragen, lurad, sviken och misshandlad men jag ger mig inte för den skull.

Min kommande partner får bedra mig, lura mig och svika mig. Det är helt okej. Tänker jag att han INTE får det, bygger jag på min egen rädsla och all tillit raseras.

Jag litar på mig själv att JAG står kvar i denna känslostorm och jag litar helt och fullt på att JAG fixar det.
Jag ramlar omkull en stund men reser mig snart igen.

Om min partner tabbar sig på något sätt kan jag ju alltid tänka:
- Titta vad han har ställt till det för sig själv nu!

Plötsligt tillhör problemet inte DIG utan din partner… 

Känslan av attraktion kommer du känna den dagen du känner dig mogen att välkomna en ny partner in i ditt liv. 
Jag har haft åtta månader av total avsaknad av denna känsla sedan det tog slut mellan mig och min tidigare partner. Nu börjar jag känna denna känsla komma åter då jag i dag börjar längta efter en ny man vid min sida. Jag är nu redo att våga bli sårad igen! 

#18

Jag tänker lite så, att vissa får göra större fel än andra. Sådana man känner en viss kontakt med. Det kommer ju en gräns såklart, men den gränsen skapas enligt mig inte av nån slags hämnd, eller "hatkänsla"… Den kommer mer av ett accepterande att det inte fungerar.

Ledsen att du har haft det jobbigt på så vis, som du beskriver, Lena… Säkert har du lärt något av de erfarenheterna.

# 0 viktig fråga. Jag tror jag nämnt det någon annanstans att mkt fokus i the secret ligger på ekonomisk rikedom. Men som många vet är det tyvärr en lätt fallucka till att bli blind och girig och vill ha mer och mer. Man kan inte bli mätt på yttre rikedom om man inte samtidigt odlar sin inre rikedom.

Det finns ett talesätt som heter " Var uppmärksam på vad du önskar - det kan hända att önskningen slå in"

Betydelsen: jagar vi efter materiell lyx och personlig framgång, och kanske "tappar" viktiga delar som medkänsla, generositet och kärlek för livets naturliga rikedomar, så kommer vi bara bli olyckliga.

Min erfarenhet är att…När jag är rik på ödmjukhet och delar med mig av kärlek  och omtanke. Då öppnar jag för mer materiell och ekonomisk rikedom, som flödar till mig mer naturligt och spontant.

# 0 Ja alla drömmer vi väl om olika saker i livet och har olika önskningar. Där jag befinner mig nu i livet är den stora önskan att få möta kärleken. Mötte den för nåt år sedan men tyvärr den mannen så rädd får kärleken så han flydde fältet. Annars känner jag inte att jag saknar någonting i mitt liv. Och vad jag lärt mig på vägen är att det är inte så viktigt hur han ser ut, hur gammal han är, vad han jobbar med osv. Det viktiga är att våra själar finner varandra och att vi finner kärleken hos varandra, sen får man trixa med allt det där andra relativt oväsentliga om det så ska vara. Dock innan min kärlek flydde så trodde jag det var viktigt att vi blev sambo tex, känns inte viktigt alls nu skulle kunna vara särbo resten av livet med rätt person. Man lär sig hela tiden längs vägen :)

Kram på er / Madde

# 21 visst fungerar det så.

Jag ser inga problem med att önska sig rikedom, och tycker det är väldigt intressant att många av oss har ett så spänt förhållande till pengar; det är ju egentligen bara ett medel att få det man verkligen vill ha. Om man vill ha mycket pengar kan det vara bra att fråga sig: vad är det jag egentligen vill ha? Vad är det pengarna ger mig? Är det trygghet? Frihet? Makt? Möjlighet att göra vissa saker? Möjlighet att skaffa något jag vill ha?

Om pengar och rikedom känns för laddat eller "politiskt inkorrekt" att önska sig kan man skippa det steget och önska sig det man verkligen vill direkt. Värt att tänka på…

# 24 Håller med att visst ska man kunna önska sig pengar och det tror jag det finns en hel del som gör. Men rikedom och makt är ju inte precis  vad alla drömmer om och önskar sig.

Vem är det egentligen som tillverkar pengar…? Vilka fördelar pengarna över världen. Det är ju lätt att se pengar som något som bara finns där, som fanns innan vi fanns…

Jag tycker inte heller att det är fel att önska sig rikedom, men det finns en uppenbar "fara" i det, som nämns i de flesta filosofier och världsreligioner…och då menar jag inte delen att religioner har använt det som skrämselpropaganda för att behålla sin egen makt( vilket det ju har, men då har de ju själva fallit offer för just faran, att makten har gjort dem onda) utan att pengar ger makt…och vad gör du då med din makt? Använder du den i goda eller egoistiska syften? Det är den viktiga frågan ….

De allra flesta säger att om de tex. vinner mkt pengar ska de skänka hälften…men när de väl sitter där med pengarna…är det vad de flesta gör?…eller blir det pool och lyxbil? Inget fel med pool och lyxbil heller kanske, men är det vad själen vill att man ska göra med överflödet? Ser man till att andra får det bättre, eller blir man blind och girig, för mkt vill ha mer?

Filosofiska frågor….

Funderar lite och tänker att egentligen är det väl bara en "fara" för de som sen inte får nog. Man börjar med att önska sig en stabil ekonomi så man kan betala sina räkningar, sen avancerar man till större lägenhet, sen till huset utomlands osv…det där att man aldrig blir nöjd men då försvinner också hela syftet med dessa önskningar..

Jag önskar mig rikedom i form av kärlek och fina människor i mitt liv, för med den typen av rikedom klarar jag det mesta om inte allt som livet kastar i min väg. Men jag kan ändå förstå de som önskar sig pengar, inget fel i det. Det är bara inte för alla :) Men så har jag en stabil ekonomi ,utan överflöd bör tilläggas, så det spelar ju också roll klart.

Vad är då en stabil Ekonomi, undrar jag? Alla har väl rätt till en sådan

# 29 Med stabil ekonomi tänker jag väl att man har så man klarar sig att leva så att säga, det finns ju många som inte ens har det tyvärr idag med brist på jobb, sjukdom osv. Klart att alla har rätt till det, minst skulle jag vilja säga.

#30

Tänk då…. när pengarna skapades. Vad var idén med pengen, i stället för byteshandel?

Menar inte att ni har fel tänk, eller som nån slags kritik. Men tar man sig tillbaka till grundidén… Så ser man ändå hur snett det har gått.

Någon är det väl, som tillverkar pengarna. Personen som håller i trådarna. Självklart är det komplext… Men när generation efter generation byts ut. När ljuset lyser genom dunklet, då kommer egoismen att spricka, och pengar kanske inte ens blir nödvändigt..?

Pengar sitter i huvudet.. Det är papper, och mynt, siffror… Men betydelsen finns i huvudet. Klart att man hamnar "på gatan" utan pengar, men det är egentligen på grund av samhället…

# 31 Allt dumt som finns är ju skapat av oss människor så det kan jag hålla med om. Vad pengar var från början är inte vad de är idag. Idag är pengar makt, möjligheter, pondus osv…Ju mer pengar desto mer kan du bestämma inte bara över dig själv utan även andra…

Drömmen är ju en värld där pengar inte är så viktiga på det sätt de är idag, att de i så fall får en annan betydelse..och drömma kan man ju göra och hoppas :)

Absolut, men vi måste se till att göra Drömmen till verklighet också 

Jag har desperat önskat mig lugn och ro i väldigt många år, att jag bara ska få bli lämnad ifred. I onsdags kom beskedet att jag numera är förtidpensionär. Jag kan inte tacka universum mer för detta för det var precis spot on vad jag ville.

Nu kommer nästa 2 önskningar. Ekonomisk stabilitet och någon som står vid min sida även när jag är jobbig.

Ekonomisk stabilitet kan betyda att jag faktiskt får en större summa pengar och blir skuldfri, eller hjälp att uppnå detta mål.

Någon som står vid min sida… jag har en i tankarna men sannorlikheten är inte på min sida. Men jag har varit frivilligt utan romantiska känslor i snart 5 år så några till dör jag inte av.

# 33 Det måste vi absolut göra :)

# 10
När jag träffade min kille för 4år sedan såg livet helt annorlunda ut. Vi har växt tillsammans på ett sätt jag aldrig kunde ana var möjligt, vi var/är båda ganska unga och vi blev tillsammans ganska fort, men det var rätt  så det fanns ingen anledning att vänta. 
Det jag bl.a. fastnade för hos min partner var att han inte hade behovet av att prata om allt, att han inte behövde ventilera sina känslor hela tiden, då detta var något jag vet att jag tröttnat på hos de jag träffat innan, tidigare kunde jag inte stå ut mer än en dag med samma person oavsett hur bra vänner vi var, och ännnu mindre med någon i en kärleksfull relation, det kändes totalt kvävande och jag kunde bli ganska otrevlig då jag kände mig instängd, jag förstod inte alls dom som kunde umgås med samma person mer än ett dygn i streck, jag trodde senare att det var något fel på mig som kände så. Men med han var det annorlunda, vi har bott tillsammans i 3år och jag kommer nog aldrig tröttna, förmodligen för att vi bara är med varandra och hittar på saker, man utvecklas till en enhet inte längre som två skilda individer.
Ibland känns det som en livstid tillsammans inte är tillräckligt. Jag vet att det förhoppningsvis är många år kvar, men trots detta så känns det inte nog, bara tanken av att det någongång kommer ta slut för att livet kan ta slut är nedslående. Det är såklart svårt att säga hur framtiden kommer se ut, jag längtar framåt men samtidigt inte då jag vill att vi ska kunna ha så mycket tid som möjligt ihop.
Kärlek på detta sätt tyckte jag var för naiva personer tidigare, de som aldrig blivit sårade eller som hade en orealistisk bild av verkligheten, men efter tidigare misslyckade relationer kommer det ändå naturligt, jag tror bara det tar lite längre tid. Det är också lätt att sabotera för sig själv, istället för att ge det en chans kanske man ger upp innan man hunnit känna efter och man sårar någon i slutändan, och även sig själv.

En annan lite rolig sak är att vi är väldigt lika varandra utseendemässigt, vi har flera gemensamma drag än vad jag har med min bror, vilket är en ganska rolig slump. Det var dock inget jag lade märke till från början, inte förän andra påpekade det. Jag tror inte heller det har någon egentlig betydelse på något sätt, men för min egen del är det första gången jag dragits till någon som inte är min totala motsats, och förhoppningsvis sista gången, då jag räknar med att det ska hålla för evigt :) Men man ska nog vara öppen för allt då det kommer till kärlek, begränsar man sig själv med ogrundade ideal riskerar man att missa något fantastiskt, dessutom är det inte alltid det man tror att man vill ha som man faktiskt behöver.
Men jag tror dock att hittar man sin rätta, vilket jag tror att alla har, säkert flera för den delen. Så är allting bra, både utseendet och personligheten, varav det förra egentligen är det man ska tänka minst på, men för mig har det ändå varit viktigt att känna att det finns ett attraktion.
Ok, poängen var att jag ser på äkta kärlek som något som infinner sig på alla nivåer i en samvaro, det är inget man kan misstolka eller vara osäker på. Jag tror även att då denna äkta känsla infinner sig, måste den vara ömsesidig, det bara är så.
Samt att man kan inte på något sätt framkalla dessa känslor, eller använda omdömmet genom att sålla ut vad man tror är det rätta, det kommer bara vara där, därför är allt sökande egentligen slöseri med tid. Det gäller bara att hålla sig öppen känslomässigt. Detta är min uppfattning, en liten del av helheten, finns inget facit.
Långt detta blev :) ..
Godnatt!

Intressant, Inavis :)

Jag håller nog med i det mesta… Själv har jag hittat den personen. Trodde jag. Tills hon förändrades, och jag insåg att hon blev någon annan. Då säppte dragningen mot henne.

Min attityd, är att inte dömma. Problemet tycker jag är, att folk vill dömma mig. För snabbt, och utan riktig grund, som de tror sig ha. Det är jag dock säker på att det har mycket med mig att göra också. Man kan ju inte skylla på andra jämt… Då kommer man ingen vart.

Roligt att du ville dela med dig! Äkta kärlek är möjlig.

Kram

Det viktigaste för mig i livet är att vara lycklig. I mig själv, i mitt förhållande, i mitt hem, i min miljö, i mitt jobb, i alla mina relationer, i allt jag gör. Det har alltid varit min strävan, jag har egentligen aldrig strävat efter materialla saker.

Så länge jag kan minnas har jag gått in i mig själv för att lära mig om mig själv, det har tagit lång tid men jag är där idag (sen finns det alltid mer att lära, utforska och upptäcka). Idag är jag lycklig i mig själv. Jag har gått igenom många olika förhållanden med många olika typer av män, alla med olika sorters problem. Jag har alltid gått ur de förhållande starkare och visare än jag var innan, för att så länge man lär sig av det man är med om så är ingenting förgäves. För två år sedan tackade jag nej till en date med en kille jag nyss träffat genom gemensammma vänner. Jag ville vara ensam och fundera över vad jag vill ha hos en man. Jag gjorde det klart för mig, och ett halvår senare insåg jag att jag var intresserad av killen som frågat ut mig. Idag har vi varit tillsammans i ett och ett halvt år, bott tillsammans halva den tiden och han har alla kvaliteter jag ville ha hos en man och några till. Många av de saker jag lärt mig av tidgare förhållanden har jag nytta av idag, medans en del har blivit gammalt och förlegat och har kastats bort. Idag är jag lycklig i mitt förhållande.

Jag har flyttat många gånger i mitt liv, men aldrig ägt mitt hem. Om någon vecka flytar jag och min sambo till en ny lägenhet som vi köpt. Där kan jag äntligen bygga mitt bo. Idag är jag (nästan) lycklig i mitt hem. (Jag är lycklig nu också, men jag äger inte vårt nuvarande hem och kan inte göra det till hemma som jag vill)

För två och ett halvt år sedan flyttade jag utomlands, jag behövde en rejäl nystart efter en massa jobbiga händelser på kort tid, och jag bor nu på Spanska solkusten. Jag har ca 10-15 minuters gångväg till stranden, en pool utanför och utsikt över hustaken mot havet och horisonten. (Både i nuvarande och nya lägenheten).

Jag älskar mitt jobb, jag jobbar på ett café där jag stortrivs med ägarna som också är mina arbetsgivare. Jag ler när jag kommer till jobbet och ler när jag går därifrån och ser fram emot nästa arbetsdag. Jag älskar mina relationer.

Jag tror på att behandla andra som jag vill bli bemött själv, så jag behandlar alla jag möter med ett leende och med respekt. De jag älskar, älskar jag passionerat och de älskar mig passionerat tillbaka.

Jag anser mig själv vara världens lyckligaste människa! :D Så vad har jag kvar att attrahera, vad önskar jag mig för framtiden? Jag vill skriva, och tjäna pengar på det. Jag har börjat skriva, har en nystartad blogg, så jag är på rätt väg. Jag vill fortsätta utvecklas och växa, jag vill älska djupare. Jag vill vara ekonomiskt oberoende.

Jag har skrivit ner mina drömmar, och de går i uppfyllelse en efter en. Vissa är så långt bort från där jag är idag så det sker stegvis, andra har skett direkt.

Hur som helst, jag har önskat, affirmerat (numera afformerar jag också) och jag är idag världens lyckligaste!

(Vad gäller förhållanden så tror jag det är viktigt att man har vissa personlighetsdrag klara för sig, både vad man vill och vad man inte vill ha hos en partner, men man måste också lämna det ganska öppet och inte haka upp sig på små saker som tex längd, eller yrke. Min farmor var min förebild; hon träffade min farfar (min plastfarfar) när hon 41 år och änka med fyra barn. Han var sex år yngre och ganska oerfaren när det kom till kvinnor. När hon gick bort 32 år senare var de lika kära som när de träffades. Det gav mig hopp, om hon kunde träffa den rätta med allt det emot sig så kunde väl jag, och det kunde jag. Jag har även blivit bränd många gånger på olika sätt, men alltid kastat mig igen när chansen fåtts, hur annars ska man hitta någon.)

Om vi nu pratar om vad vi önskar oss i ett förhållande så är det väl så att Stockholm är en av de mest singeltäta städerna och det tror jag beror på att folk i allmänhet är riktigt duktiga på att hitta fel.

Varför fokusera på att leta fel, se till det som är bra istället. Det blir ju knappast bättre heller när det finns tidningar som eldar på och uppmanar unga tjejer "att bara nöja sig med det bästa", det är du värd! Jag tänker t.ex. på Blondinbellas nya tidning Egoboost. Jag gillar egentligen denna tjej och tycker hon är jätteduktig men jag blev riktigt besviken när jag läste första numret av hennes tidning. Om alla bara skall nöja sig med det perfekta så blir det många olyckliga kärlekar, frågan är om det 100 % perfekta ens finns?

#39 Varför ska man INTE sträva efter det bästa? Att vara 100 % perfekt betyder inte felfri, det betyder bara att personen, eller du, är 100 % perfekt för dig, eller din partner. Min partner är 100 % perfekt för mig, för att jag älskar honom för den han är. För mina vänner är han jäkligt bra kille, men inte perfekt. Varför ska man NÖJA sig med någonting i livet? Livet är till för att njuta så mycket man kan, inte för att "bara" vara nöjd.

Om folk skulle börja ta reda på vad de vill och inte vill ha hos en partner (som sagt, inte i detalj utan i stora drag) så skulle FLER vara lyckligt kära. Blondinbella eller hennes tidning vet jag ingenting om, men on hon uppmanar unga tjejer att sträva efter det bästa så applåderar jag henne! Vilken skillnad mot att "ta det du får, annars kanske du blir utan" som jag växte upp med. Den inställningen gjorde att jag stannade i förhållanden med psykisk misshandel, alkoholism, psykiska sjukdomar och arbetsnarkomani utan utrymme för förhållandet. Nej, mer sådana uppmaningar.

Sträva ALLTID efter det bästa, men man måste prova för att veta, säger jag!

# 39 jag tror jag förstår vad du menar, med tanke på så många singelhem och det som skrivs i många tidningar om att hitta den perfekta.Att många har omänskliga krav, för vem är utan brister?

Visst är det som # 40 skriver, det ska vara någon som är perfekt för en själv, men jag tror att många blandar ihop det där med nån idealbild, eller kanske inte vet vad de vill ha egentligen. Så fort det blir nån liten fnurra så släpper man och går vidare." Det var inte rätt". Men vad händer om man vågar stanna? Vågar snurra ut fnurrorna?Jag kan bara tala av egen erfarenhet och är nu helt trygg i vetskapen om att för varje "skugga" vi finner i varandra, så hittar vi också ett nytt ljus. Efter 12 år är vi fortfarande intresserade av att lära känna varandra djupare.

Man ska självklart inte ta vad som helst i en relation, men om grunden består av kärlek och respekt för varandra så kan man växa oerhört genom att spegla varandra.

szirius…Så menar jag också

#41 Precis så menar jag också, man ska veta vad man vill ha (men framförallt vad man inte vill ha tror jag), men man ska inte bygga upp en perfekt idealbild av någon. Det måste ju finnas utrymme för att utvecklas och växa tillsammans för det är ju bland det häftigaste som finns i livet.

Jag vidhåller dock fortfarande att man ska sträva efter det bästa, för en själv, för att det är det man är värd, men som sagt, man kan inte veta vem som är det förrän man gett det en chans. Ta reda på vilka kriterier som är viktiga för just dig, i ett förhållande; trohet, respekt, kärlek, icke missbrukare, osv. För vissa saker vare sig kan eller bör man lägga åt sidan, för då är man inte ärlig mot sig själv. Men respektera de du möter tillräckligt mycket med att ge dem en chans att visa dig vilka dem är innan du dömer ut dem. Ytliga saker som utseende (även om det måste finnas attraktion, som är någonting helt annat än att vara snygg), hur snygg bil han/hon har, vad de jobbar med eller hur mycket de tjänar är något man absolut inte ska fastna på.

Att det är så många singelhem i Stockholm beror väl dessutom på flera saker, det är större "utbud" och man vill inte köpa grisen i säcken, men också att i alla större städer i världen startar man familj senare än i småstäder, i genomsnitt det finns ju alltid undantag. Unga människor i större städer är mer fokuserade på att skaffa erfarenheter, resa, skaffa karriär och ha roligt än vad unga människor är i småstäder. (Jag har bott i både stora och små städer i Sverige och det är en markant skillnad i ålder på när de bildar familj bland mina vänner beroende på vilken ort de bor på).

#41 "Efter 12 år är vi fortfarande intresserade av att lära känna varandra djupare."

Vad härligt!!

I mötet växer man ju. Det sker en utveckling. Det gäller då att ingen av parterna leker struts eller rymmer

Skulle oxå vilja växa lite…

# 44 även perioder av struts och rymning kan vara givande - i ett perspektiv, för det är ju då man får syn på vad som hänt och man kan fundera på varför - och därigenom växa. Men man behöver tålamod. Vissa saker som hände för flera år sedan är vi redo att tala om först nu, tex.

#45 Mmm tålamod, respekt och ödmjukhet är viktiga ingredienser. Tack - det behöver fyllas på lite där i min bägare :)