Uppriktigt trovärdig betyder för mig att jag inte ger svävande svar. Det är när jag står för det jag tycker och uttrycker min egen sanning utan att slingra mig. En trovärdig person går att lita på, då man vet var man har honom eller henne.

Att vara uppmärksam på sig själv innebär för mig att man är medveten, vaken och lyhörd och kan se vad man gör bra och dåligt. Många gånger glömmer människor bort att uppmärksamma sig själv och sitt eget beteende för de fokuserar hela sin uppmärksamhet på andra utanför sig själv.

Typ nåt sånt.

Utan att svara på frågorna…

#1

Om du inte vet var du har de andra, vet du då var du har dig själv??

#2

Så länge mitt liv inte beror på andra så vet jag var jag har mig själv.

#0

Uppriktigt trovärdig innebär för mig att vara ärlig/sann mot mig själv. För mig handlar det om att ta ansvar för mina tankar , känslor och reaktioner.

För om jag inte är uppriktigt trovärdig mot mig själv, så har jag ingen innre frid och  livet blir för mig en kamp.

För att lyckas med detta så behöver jag också uppmärksamma mina egna inre och yttre reaktioner,

 så att jag inte dras med i den yttre världens "spel" och tappar bort mig själv

Och blir en falsk missnöjd, bitter kopia utav någonting som föreställer mig och som ständigt befinner sig mitt i livets kamp.

För livet är mer än så.

#0

Ska försöka svara frågorna…

Trovärdigheten ligger i att det man säger, och egentligen gör, är kopplat i en själv. Kanske att man inte gör något "för något annat", eller att det man gör är agerande utav rädsla eller tvivel. Och trovärdigheten har väl inte rakt att göra med någon sanning. Mer om vem man själv är.

Att vara uppmärksam på en själv. Att inte göra saker, utan att vara medveten om det. Att saker inte sker, hit och dit, utan egentlig koppling. Något som jag inte riktigt förstår… Uppmärksamhet har jag tränat länge. Men förstår… Nä, verkar inte så.

#3

Vet inte vad jag ska skriva… Om jag får ge dig lite kritik, så kanske du ändå vet att du inte verkar ha nåt bakom känsla och tanke. Du är klok… Självsäker. Men har du självkänslan?

Jag ser mig som något osäker. Men självkänslan har jag ändå. Den har som oftast varit med mig. Är väl därför jag har klarat mig genom allt jobbigt… Utan att skada mig själv.
Är detta att vara uppmärksam på sig själv? Eller missar jag nåt?

#5

Kan du berätta för mig, Niklas, varför du tror att jag inte har självkänslan medan du själv i stället har den?

#6

Kan inte du berätta varför du verkar tycka att du har den?…

Självkänsla är för mig att man är grundad i sig själv. Att man, trots vad som sker på utsidan, har ett varmt ställe inom sig att besöka.

Självsäkerheten ligger väl i det yttre. Att man ger svar på tal… "Marknadsför sig själv". Inte gärna viker sig… Den är ganska hård.

Och då är väl självförtroendet… Kanske kopplingen mellan självkänslan, och självsäkerheten?

Ja, du vet nog bäst själv, Niklas… He he he.

I bland känns det som om du är aningen bitter och har svårt att släppa saker. Du har svårt för att ta emot kritik och goda råd. Ger jag dig ett råd försvarar du genast dig själv och kallar mina inlägg fula och omogna. Jag är inte här för att klanka ned och visa mig bättre än alla andra, men du tycks tro detta just pga att din självkänsla är LÅG…

Vill inte föra ett krig mot dig men känslan säger mig att du vill kriga mot mig. Varsågod, Niklas. Jag slänger mina vapen och låter dig strida tills du tröttnar.

Jag ska sluta kommentera dina trådar, för du vill ändå inte ta emot något från någon annan. Svaren på varenda tråd har du redan innan du ens skrivit dem, därför slutar de alltid på det vis du VILL att de ska sluta.

Stor kram till dig! 

Vill du att jag ska be om ursäkt, eller vad vill du med ditt inlägg?

Ville jag "kriga" med någon, så hade jag nog inte valt dig. Det finns andra, mer närstående som verkar ha viljan att kriga.

…du behöver inte krama mig

#0 För mej hänger det ihop. Uppriktigheten,Trovärdigheten och uppmärksamheten.

Att framföra sin sanning uppriktigt och stå för den - men samtidigt vara uppmärksam på att min sanning kanske inte är den rätta. Att vara ödmjuk.

Att uppriktigt granska sig själv och sina tankar.

Jag funderade på detta ett tag igår - och de människor jag verkligen får förtroende för och som känns sanna - är de som vågar säga att de inte vet eller ifrågasätta sina tankar.

#4 Fint Rore.

#4 Jag går nog på din linje rore - Hej förresten!  Att i första hand vara ärlig mot mig själv. Inte frisera sanningar för att dom skall passa in i omgivningen. Men då gäller det också att vara uppmärksam på hur man säger sin sanning så att man inte sårar någon i omgivningen förstås.

Det viktiga ändå för mig, är att vara uppmärksam på att jag inte suddar ut min egen identitet genom att försöka anpassa mig till omgivningen alltför mycket. Ärlighet mot omgivningen ger samtidigt den en trygghet och försäkran om att jag alltid är trovärdig.

#11

Hej Tuvan! Kul att se dig *tanke kram till dig*

Mmm, frissera sanningar försöker jag sluta med och precis som du skriver så kan det vara enormt svårt att leverera sin sanning.

Utan att såra nån annan. Det har varit en svår övning i mitt liv och är det fortfarande emellanåt, eftersom jag har en tendens att ramla in i gamla försvar

Men att praktisera i övandets konst, så går det sakta men säkert frammåt,,,, *Hoppas jag*

Peter! Jag är lite nyfiken på hur du tänker runt detta i #0

Denna var svår, men jag tror att vara uppriktig och trovärdig mot sig själv innebär att man måste man vara uppriktig med det man faktiskt vill ha, detta eftersom om man ska uppnå något måste det vara trovärdigt för oss själva att det är möjligt.
Och för att veta vad detta kan vara behöver vi vara uppmärksamma för våra önskningar och behov.

exempelvis, Ida vill träffa en kille, är det  verkligen en kille hon vill ha eller vill hon bara inte känna sig ensam, här kommer uppriktigheten in.
Är det trovärdigt för Ida att hon vill ha en kille fast hon egentligen bara inte vill vara ensam? troligtvis inte.
Vad behöver hon göra för att veta vad hon egentligen vill? Hon behöver vara uppmärksam.
Var bara en av många tolkningar..

Ni har skrivit så bra och klokt om trovärdighet och uppmärksamhet!

(Man kan självfallet använda sig av passande synonymer om man vill)

För mig följs uppmärksamhet och trovärdighet åt.

De samverkar med varandra på så många olika områden och plan av livet.

Uppmärksamhet för mig har varit att just vara uppmärksam på allt ifrån vad jag gör och säger, tänker och känner, till hur jag uppmärksammar det transcendenta, stillheten, lycksaligheten, strukturen i fröet, i Medvetandet.

Ur erfarenheten av att bevittna det transcendenta växer trovärdigheten ganska spontant, eftersom jag inte längre vill vara osann mot sig själv. Behoven av att leva upp till något eller någon avtar också när jag uppmärksammar mig själv i alla situationer.

I vardagen när vi är i dialog med oss själva uppstår det lätt genom dualitet vi lever, att vi kommer i en situation där vi av gammal o-vana, av rädsla, känner oro att bli förminskad i andras ögon m.m.

Då blir det ofta att vi tar en lätt utväg och hittar på något vi kanske lärt… som låter bra…något som vi väljer att tro på…som vår egen sanning. Var är trovärdigheten då? Och var är uppmärksamheten?

Den uppmärksamhet vi väljer att ha, att använda oss av, är den uppmärksamhet som leder oss hela vägen…till  Den trovärdighet som är sanning, är kärlek, är kunskap och medvetenhet.

Tack Peter!

#15

Då blir det ofta att vi tar en lätt utväg och hittar på något vi kanske lärt… som låter bra…något som vi väljer att tro på…som vår egen sanning. Var är trovärdigheten då? Och var är uppmärksamheten?

Du får mig att undra, om inte det är så att allt är något man lärt. Allt man tror är vad man lärt sig, antingen från andra, eller att man kanske har minnen från tidigare liv.
Vad menar du att man ska tro på, om inte det?

Uppmärksamheten kan ju både finnas där, och inte. Men väljer man att tro på sig själv, och något mankanske lärt. Då finns väl uppmärksamheten där… Eftersom det är ett val??

Det är väl okej, förmodar jag, att jag är uppmärksam på ditt inlägg… på hur insiktsfull du är, och vill föra diskussionen vidare.

Niklas!

"Du får mig att undra, om inte det är så att allt är något man lärt. Allt man tror är vad man lärt sig, antingen från andra, eller att man kanske har minnen från tidigare liv.
Vad menar du att man ska tro på, om inte det?"

Jag inser att din fråga riktar sig till peter, men mina tankar gick i spinn.

Allt "vi" tror har vi lärt oss av och genom andra. Behöver ju inte vara rätt och riktigt för en själv.

Jag tror att det är först när vi börjar ifrågasätta dessa lärdommar, som "vi" finner nya lärdommar, om oss själva och om omgivningens uppsatta mallar.

På så vis tror jag att Nya vägar öppnas för oss och  vi når vår egen inre väg till utveckling.

Det som är Eller var, åtminstonde för mig det svåraste,,

Det var att våga utforska mitt egna inre och fråga mig själv om jag levde efter de principer som mitt inre kämpade för att nå,,

och sen våga stå kvar i detta.

Med fötterna rotade i backen en oros klump i magen över att jag från gick den givna mallen och förväntningarna som jag trodde att andra hade på mig.

rore. Ja, det är väl ungefär så jag ser på det. Tänker att tystnaden kan ge en det där avståndet. I stället för att direkt reagera, så kan man välja att vara tyst. Och stillsam.

Har Peter något att säga?  Var ju ditt inlägg jag var frågandes mot…

Vi lär oss genom hela livet, men vad betyder det egentligen att lära sig något!

Att skaffa sig kunskap kan ske på olika sätt inom alla möjliga områden, men ingen inlärning kan bli till en användbar kunskap om den inte omsätts, omvandlas och förverkligas i oss.

Som jag skrivit liknande om tidigare, så sker detta i medvetandet och i mötet mellan det yttre och det inre.

Kunskapsobjektet möter den subjektiva kunskapsstrukturen i fröet. När detta blir en erfarenhet, som man är medveten om, då har kunskapen omvandlats och också förverkligats som ett Vetande.

Utifrån detta fördjupas ens verklighet, trovärdighetsuppfattning och uppmärksamhet.

Det kan alltså bli/vara en ytlig, eller djup läääärdom!! 

…eller så är det mer en fråga om att ha omsatt och tillgodogjort sig de erfarenheter man fått genom Varandet och lärandet. Där det inre och det yttre, möts.

Dessa erfarenheter av hur trovärdighet och uppmärksamhet verkar, ger som jag ser det gynnsamma förutsättningar inför allt det vi önskar att attrahera i livet.

Mm, eftersom att detta är Law of Attraction…

Men vad gör man om man inte är så intresserad av att attrahera saker? Blir man inte lycklig då?.. 

Säkert handlar det också om att uppmärksamma det man ganska obemärkt attraherar. Sådant man skapar eller drar till sig utan att riktigt se det.

Så om jag skulle få användning av detta, då ska jag alltså förstå att jag attraherar att inte ha en partner, och att jag attraherar att inte ha ett jobb jag trivs i?
Och i stället vända det, och attrahera det jobb jag nånstans söker, och den partnern jag väl får nöja mig med.

Blev lite personligt här, men kanske kan jag få ut något av det här fenomenet.

Det är ju lite att glömma dendär drömmen. Men det är väl så det kanske är.

När man vänder på saker, beteenden, tankar och känslor, då är det säkert för att man blivit uppmärksam på och ser en annan möjlighet, ett annat val. Kanske har man då också funnit ett annat sätt att förhålla sig till det man önskar, skapar och som livet ger.

Tack för responsen.

Ibland känns det som att vända på en medalj… Eller ett mynt. Konstigt, som att det kan hända över en dag.. Eller som att tiden egentligen är av obetydelse.

Tiden är myntets båda sidor. Bortom tiden är myntet allt och ingeting alls.

Intressanta inlägg och diskussioner, men jag tänkte bara ge min syn på Peters ursprungliga fråga.

För mig handlar det helt och hållet om total ärlighet mot sig själv, i alla situationer och i allt. Att lyssna på sina känslor och sin intuition och stå för det. Att erkänna sina fel och brister likväl som sina positiva och goda sidor, tankar och idéer och att försöka ändra de dåliga sakerna till bra saker. Att alltid fortsätta jobba för att bli än ännu bättre människa och en ännu bättre vän till dig själv och omvärlden än du redan är.

#28 Vackert