Annons:
Etikettloa-generellt
Läst 1385 ggr
Lejonhund
2015-02-18 23:33

Hur hittar man rätt? Sin gräns?

Det är en fråga som jag tampats med länge och ofta.

Jag (och helt säkert många med mig) tycker det är så himla svårt att veta. Liksom, om man nu blir irriterad och arg på någon som man tycker uppför sig illa. Om det faktiskt är så att den personen som uppför sig illa eller om det faktiskt är man själv som fokuserar på fel saker/är påverkad av annat och tar ut det i irritation på fel person.

Jag vill vara en människa som är accepterande och förstående mot att människor är olika och har olika värderingar. Och även accepterande mot att en del ibland uppför sig väldigt orättvist och illa mot sin omgivning en period för att det är mycket omkring dem som är tärande och jobbigt för stunden. Men ibland är det så himla svårt. Att veta när det går över gränsen. När det är en människa man borde sluta ursäkta och ge någon energi till och istället borde backa undan fort som fan. 

Att veta när man övergår till att vara riktigt orättvis mot sig själv.  Börjar ge så mycket mer än vad det är värt och man egentligen orkar och kan.

Jag själv har väl iofs snarare problemet att jag behåller dåliga bekantskaper i mitt liv för länge. Vill inte vara elak mot mig själv genom att låta mig trampas på, men vill inte vara den som inte ger någon en andra och ibland kanske tredje chans. Vill inte "avskriva" någon för fort. Tänker ofta att jag själv gör många misstag och att om det var jag så skulle jag bli jätteledsen om jag inte fick chansen att rätta till det. Ibland kan jag bli imponerad av människor som rakt och enkelt kan säga att de önskar att en annan person som gjort dem illa håller sig undan och att de inte vill ha mer kontakt. Men ibland är det istället fruktansvärt och något som jag tycker verkar som ett alldeles för lättvindigt beslut. 

Jag tycker jag plockar upp "vibbar" från nya bekantskaper ganska fort oftast, men hjärnan/hjärtat går in och styr och ex. säger att det inte är rättvist att plocka bort någon ganska omgående för att de ger en dålig känsla i kroppen. Ofta stämmer nog första "känslan", men ibland kan det ju ha varit att just i den stunden var det knasigt men om man fortsätter att försöka hitta det positiva personen kan det om några månader visa sig vara en jättebra och trevlig vän som man absolut inte vill bli av med. Då hade det ju varit jättetråkigt om man backat direkt när man sågs första gången..

Jag vet inte om det går att förstå mitt svammel. Undrar väl mest hur ni tänker i relationer, vilka som ska få rulla på som de är, vilka som kanske ska få dö ut av sig själva genom att de inte ägnas någon extra energi och vilka man själv kan behöva ta ett aktivt beslut att släppa på en gång? Hur blir man så säker på sin egen "magkänsla"?

Annons:
SHIAWASE
2015-02-19 00:13
#1

Det som känns bra ÄR bra, det som inte känns bra är INTE bra ,, för dig.

Följ dina känslor.  Bara de som befinner sig inom samma vibb frekvens kan finnas i din omgivning.  Är det någon relation som inte känns bra,, så har du följande val, bryta kontakten (HELT OK!!! du är inte ansvarig för dem, du är bara ansvarig för dig själv, och det är också en handling i kärlek) Jobba på din EGEN vibb,,, Se vad det är hos de som speglar dig,  vad det är du behöver "lära" av mötet,,, När du ändrar vibb så ändras de , eller försvinner!

Inse att andras handlingar, ord, beteende, inte har något med dig att göra!!!Förankra dig i dig själv så blir du inte illa berörd av andras beteende,,,

När du är förankrad i dig själv, kan du se bortom personers ytliga beteende, och känna kärlek till dem även om deras ord och handling inte alltid  är det "bästa" .

Men det viktigaste , det som KÄNNS BRA är bra, det som inte KÄNNS bra är inte bra,, så gå efter DINA känslor, alltid!!

You are the Creator of YOU, not of things...If you Create the YOU that you want to be everything else will fall in place.

Shiawase

Otroulig
2015-02-19 07:03
#2

Ja, jag behövde inte skriva. Shia skrev det 🙂

Jag vill nog trycka på att när du börjar älska dig själv och hittar din egen grundbult så ger sig det andra. Man blir inte lika irriterad på människor, man blir inte beroende av andra, vad de tycker - hur de agerar. För jag har ju mig. Att ge upp andra blir lätt. Vad är det som är så hemskt att sluta träffa/umgås med någon? Egentligen?

Medarbetare, Law Of Attraction iFokus

SHIAWASE
2015-02-19 07:23
#3

Precis Otroulig!!

You are the Creator of YOU, not of things...If you Create the YOU that you want to be everything else will fall in place.

Shiawase

Lejonhund
2015-02-19 21:32
#4

Ja, jag hänger nog med. Det låter ju jättelätt fast det är svårt i verkligheten. Gissar att det mest är en spärr mot att lita på bara känslan och inte låta alla "om och men" komma in och störa.

Konstigt egentligen, jag som fattar nästan alla andra beslut jättefort och på bara känsla. Verkligen en känslomänniska. Och som har världens sämsta tålamod (oj vad jag försöker bli bättre på det där med tålamodet men det är så svårt!).

Men människor kan jag ge hur många chanser som helst fast de gång på gång visar att just nu är de inte värda något extra engagemang och tid.

[Kathja]1
2015-02-19 22:18
#5

Det blir svårt så länge som vi försöker att tänka oss fram till vad vi ska göra istället för att bara känna. Vilket är mänskligt eftersom vi lär oss en massa saker som inte stämmer med vår verklighet och vad vi kan och bör göra-  som att vi ska kunna tänka oss fram till ifall vi vill (och ska) vara med en annan människa. Relationer handlar bara om känslor så hur ska vi kunna resonera kring dem. 🤔

Oftast fastnar vi i tankar kring sådant här - relationer med andra, förhållningssätt och att sätta gränser - eftersom vi är rädda att såra någon annan, eller rädda att inte vara omtyckta, eller rädda att inte få höra till. För när vi struntar i allt det så blir vårt eget mående prio ett, ja allt som spelar någon roll. Och när vi skapar en sund relation med oss själva kommer våra relationer med andra att följa samma spår.

szirius
2015-02-20 07:38
#6

#4 det behöver inte vara konstigt, jag känner igen detta och det kan bero på vad man har med sig. Tex en uppväxt i en dysfunktionell familj, eller andra osunda relationer med medberoende, som gjort att man "fryser" sina egna känslor, man förstår inte i stunden att man blir ledsen, arg, kränkt etc, man tänker " det gör inget" om allt, för man har inte kontakt med sina känslor där och då, utan det kommer upp först senare…även att ge personer tusen nya chanser hör in i det mönstret….där handlar det att "lära om", för mig har år med mindfulnessövningar hjälpt mig att ha kontakt med mina känslor i sociala situationer…så ett första steg kan faktiskt vara att VÅGA känna sig irriterad och arg, så rådet att vända andra kinden till o vara trygg i sin grundbult kan vara ett för stort hopp i känslostegen, just där och då, beroende på var man befinner sig.  Det handlar helt enkelt om att lära känna sig själv, och inte döma sig själv för vad som kommer upp, det kan vara processer och blockeringar som behöver lösas upp också!

Sedan är det sant att man inte alltid kan läsa av en människa i första mötet, och mötet speglas ju också av vilken vibb man själv är i☝️…vissa behöver tid att känna sig trygga innan de "vågar visa sig" sas…det finns inte ett enkelt koncept på detta…ödmjukhet i en blandning av vetskap om att man värd givande relationer skulle jag nog kalla en bra balans…

Annons:
Lejonhund
2015-02-20 11:44
#7

Aha! Ja! Precis så!

Det har du rätt i, det är ofta som jag i stunden inte tillåter mig att vara arg och irriterad, men sedan i efter, med lite mer tanke och annat perspektiv blir besviken på att jag då varit orättvis mot mig själv istället.

Har så lätt att fastna i "men vi kan göra som du vill - för det är inte så viktigt för mig att det alltid blir precis som jag vill". Också missar jag när det passerar gränsen då  jag försvinner helt och bli helt anpassad till andra människor. Behöver nog vara lite "besvärlig" ibland jag med.

szirius
2015-02-20 20:05
#8

# 7 känner så igen😉….. den trygga grundbulten kanske är att VARA i det där att det kvittar☀️ - men om man inte ÄR där, helt o fullt, så är det bättre att vara ärlig med sina känslor än att försöka lura sig eller andra att saker kvittar…om det nu inte gör det. Och det går ju faktiskt att kunna säga nej helt lugnt också, att inte vilja anpassa sig,  UTAN att känna sig besvärlig för det…har jag upplevt nån gång, hehe…är inte där så ofta men VET att det existerar…😇har en del att öva på där😛

NEK
2015-02-23 21:49
#9

Åh vad skönt att läsa denna tråd just nu! 

Har haft det lite motigt nu när jag äntligen slutat att göra saker för andras skull, utan min egen (utan att vara för självisk) och flera som blivit arga på mig och "stör" sig på att jag hittar på saker. 

Försöker hålla mig på banan och fokusera på att det är okej att göra saker för sig själv :) (eller är det feltänk i själva meningen?!). 

Idag så har min syster i princip sagt upp kontakten med mig för att hon inte orkar att jag "aldrig hör av mig", (jobbat, rest inte haft ork m.m.)  helt och tvärt sådär. Blev såklart jätteledsen och grät för första gången på flera månader och beskrev att jag har haft det tufft med många som tycker att de kan förvänta sig saker av mig och när jag inte levererar det så blir dom arga och besvikna…

Så nu försöker jag att peppa mig själv på något sätt för min glädje försvann… för jag började tänka på gamla talesättet att om tex" om du alltid tycker att andra är så jobbiga som säger att du är gnällig/tidsoptimist/nånting, så kanske det är DU som gör något fel, inte de andra" förstår ni?

Dessutom skrev en vän som svar på att jag önskade mig lite glädje av någon:…. man kan bara hitta glädje i sig själv, inte i någon annan person!

Därför var det så skönt att läsa denna tråd för det kändes som det var precis det jag behövde läsa, lite pepp, :)

Upp till toppen
Annons: