Annons:
Etikettloa-personligt
Läst 1224 ggr
szirius
2014-05-15 20:51

Do you shine during crisis?

"Do you shine during crisis?"

Detta nämner Abe ibland, de menar att det beror på att det får oss att fokusera och när vi fokuserar är vi närvarande.

Jag är verkligen så. Om nån blir påkörd och ligger i koma o familj o vänner är i upplösningstillstånd…då får jag en nästan en utomkroppslig upplevelse..jag känner hur jag sitter längst uppe på en bergstopp och bara ÄR. Bara accepterar situationen. Totalt närvarande. I total tillit att det som sker ska ske. Och känner bara kärlek. De gånger jag varit med vid olyckor blir jag alltid helt jordad ..om jag kollar på film blundar jag vid läskiga scener men i verkliga livet kan jag se öppna frakturer och vara totalt lugn, agera genomtänkt.

Jag är inte alls lika bra på detta vad gäller pyttefjantsaker, som om bilen går sönder för hundraelfte gången, eller sonen har dragit fram i hela köket som jag nyss städat, då kan jag tappa, bli irriterad, arg, sur, snäsig, känna mig motarbetad av livet😭😃😇

Få reda på en kronisk sjukdom - frid o harmoni.🌊🌺

  Få reda på att en konsert vi ville gå på blir inställd- inte alls frid o harmoni utan besvikelse o uppgivenhet en stund.😮

 Känner nån igen detta?

Jag vill gärna finna samma närvaro och tillit i ALLT, men det är verkligen som att alla sinnen bara lyckas skärpa sig o foka på essensen, kärnan -kärleken o närvaron - när något stort och omvälvande sker…

Dela gärna era tankar🤗

Annons:
MissInAction
2014-05-15 21:00
#1

Hmmm intressant, detta!! Just det med olyckor känner jag igen mig i. Allvarliga situationer brukar göra precis det där med mig också. Jag har faktiskt reflekterat över det men tyckt att det är lite naturligt på nåt sätt, som att det behövs.. ungefär som adrenalinpåslag behövs vid skador eller fara. Fast det är ju häftigt att tänka på andra aspekter! Att fokuset tyder på att vi är närvarande🙂


Maria, sajtvärd på Ryssland , medarbetare på Law of Attraction och Film
Kluring om Ryssland

Otroulig
2014-05-15 22:15
#2

Hmm, så intressant, jag har nog aldrig reflekterat över det - men jaa, om jag ska jämföra mig med ett instrument så går jag ner en oktav och som du säger blir grundad…en kraftfull energi. …Om jag inte blir stirrig - fast det är mest i akut situationer. När det gäller viktiga besked som .t,ex när pappa fick en tid på sin kvar här - då gick jag nog in i den här lugna ribben.

Men det här är ju lite som när jag berättat om mina "katastrof" situationer på jobbet ( när 2/3 ska sägas upp) - fast då kan jag kanske känna att jag faktiskt får kraft utifrån och hur det bara sköljer kärlek över mig. Då är det lite högre energier.

Medarbetare, Law Of Attraction iFokus

[Kathja]1
2014-05-15 23:05
#3

Jag var allt en katastrof djunkie innan, snacka om tillfälle att få känna sig behövd och duktig. Men inte längre. Tror att jag nu för tiden tar mig genom det mesta med samma energi och inställning. Men det är intressant det där. Jag har tänkt en del på det med tanke på hur första delen av livet såg ut, och framför allt hur de första 15 åren som mamma såg ut. Där kan vi snacka om snurr! Att skapa sådana situationer är ju även en perfekt avledning ifrån sitt jag, man "måste" ta i katastrofen och "slipper" därför ta i sig själv.

szirius
2014-05-15 23:23
#4

# 3 Att skapa sådana situationer är ju även en perfekt avledning ifrån sitt jag, man "måste" ta i katastrofen och "slipper" därför ta i sig själv.

Ok, jag fattar vad du tar upp här, vissa kan man fly från möte med sig själv genom att ständigt skapa drama , och även att göra det för att känna sig viktig och behövd….men det är lite nåt annat.

De upplevelser jag syftar på nu är nämligen allt annat än en känsla av att fly från mig själv,  det är snarare att jag tvärtom verkligen möter mig själv …en superintensiv andlig upplevelse…att stå HÄR OCH NU och inget annat existerar…och vad som då fyller upp mig är den renaste kärlek.

Kan det vara så att vi ALLA får denna existentiella upplevelse exakt där och då i ett intensivt skede - men sen blandar många ihop det med chock och ångest efteråt när de börjar överanalysera händelsen och inser " följderna" av det som hänt?

[::Vera::]
2014-05-15 23:24
#5

När jag läser det här så minns jag hur jag var som person för många år sedan…Hmm.. en period då jag verkligen mådde bra faktiskt. Sällan arg, oroad, irriterad eller upprörd. Bara lugn. Det ordnar sig, brukade jag tänka. Sa alltid det högt också, för jag kommer ihåg hur andra blev irriterade på mig när jag sa det i tid och otid.

T ex då när min bil utan fungerande värme i riktig snöstorm havererade… -20gr, helt ensam på oplogad väg. Hade kört 10mil i snöstorm rakt ut i skogen sent på kvällen, utan telefon. Vet inte var jag skulle. Tänkte bara köra en sväng och lyssna på musik. Älskade att vara omgiven av skog och snö. Fick motorstopp och minns att jag bara tänkte att nu får jag sova i bilen, så ordnar det sig imorgon. Hade suttit och kollat på träd och stjärnor i en timma, då en annan bil kom åkandes… och killen räddade mig från frostskador.

Ja, det känns verkligen underligt att minnas hur jag var då. Känner inte igen mig. Men i riktigt akuta situationer blir jag fortfarande väldigt fokuserad och skärpt. Det finns bara en viss specifik situation som gör mig förlamad av rädsla, och då tappar jag helt handlingskraft och rationellt tänkande.

[::Vera::]
2014-05-15 23:43
#6

#4  Szirius_   …snarare att jag tvärtom verkligen möter mig själv …en superintensiv andlig upplevelse…att stå HÄR OCH NU och inget annat existerar…och vad som då fyller upp mig är den renaste kärlek.
_

Jag har känt detta, t ex när min mamma hamnade i koma och jag fick samtalet i bilen på väg hem . Upplevelsen var verkligen full tillit till att allt var ok. Full närvaro. Kärlek. Det var som att hela jag fylldes med ljus och blev helt lugn. Har aldrig kört så bra bil i hela mitt liv tror jag ;-)

Som du säger, efteråt, när hon återkom och mådde bra, så var jag chockad och mådde skitdåligt.

Annons:
szirius
2014-05-16 00:03
#7

#6 Jaa precis så 🌊❤️

Jag funderar på om det är så "det är tänkt" att vi ska må alltid? Eller…om det är möjligt? Det är ju som att egot släpper taget fullkomligt…en "ske din vilja, jag följer med"  typ…det sker ju helt automatiskt också✨, inget behov av att ta 3 djupa andetag och lugna ner sig😇

Haha, skrattar åt din bilresa också - exakt! Det flänga är att jag kan bli totalt off o uppretad på att det inte fanns avokado i affären när jag vill göra guacamole😡, alltså på RIKTIGT vara mkt mkt lägre ner av en sån fjuttgrej än om jag kört fast i snöstorm och utan batteri i telefonen🤪

[::Vera::]
2014-05-16 00:16
#8

#7 Szirius. Jag tror att det är möjligt att ha den känslan ofta. Men hur?

Det andra med avocadon som är slut kanske beror på vilka förväntningar som vi har. Du kanske litar mer på att det alltid finns avocado i en matbutik än på att din bil fungerar som den ska? Det gör jag i alla fall, och jag blir snarare glatt överraskad om bilen går som den ska.

szirius
2014-05-16 00:44
#9

# 8 ja jag VET inte😃, det är ju bara CRAZY att man kan tappa för pettitesser…..jag är liksom helt trygg med att om nån dör hux flux så är det lugnt, allt är som det ska…men vaddå!!! allt är ju som det ska om avokadon är slut också😂 nä, det är mkt svårare att ta🤦‍♂️🤪

Hörru nattugglevän, ska vi kanske sova några timmar nu?😉🤗

[::Vera::]
2014-05-16 01:22
#10

😃🤗…Jag hade kommit på så mycket tankar nyss, men texten bara försvann.

Ja det kan vara bra med lite sömn också 😉. Får skärpa till mig lite med det.

[Kathja]1
2014-05-16 09:26
#11

#4 DET var jag med på, men det är ju trots allt som så att du skapar situationer som dessa så att du kan få uppleva de känslorna. Grejen är ju att uppleva dem utan att det krisar sig i livet. Lite som att bli hög utan droger. Och uppenbarligen har du lättare att hitta rätt i fokus och känslodjungeln när det kör ihop sig ordentligt. Det var det jag menade. Kris och katastrof är ju trots allt inte meningen med livet utan något vi skapar för att koma vidare.

szirius
2014-05-16 11:48
#12

#11 Grejen är ju att uppleva dem utan att det krisar sig i livet.Och uppenbarligen har du lättare att hitta rätt i fokus och känslodjungeln när det kör ihop sig ordentligt.

Ja - det var vad jag skrev i 0# :

Jag vill gärna finna samma närvaro och tillit i ALLT, men det är verkligen som att alla sinnen bara lyckas skärpa sig o foka på essensen, kärnan -kärleken o närvaron - när något stort och omvälvande sker…

Det verkar vara ganska allmängiltigt, för vi är inte så bra på att foka, vi är lazy som Abe ofta säger😉

Jag valde bara inte att använda orden " utan att det krisar sig"😉-för jag ser det ju varken som kris eller katastrof och det är ju den stora skillnaden.

Kris och katastrof är ju trots allt inte meningen med livet utan något vi skapar för att koma vidare.

Hmmm…ja fast om vi skapar dem för att komma vidare så finns det ju en mening😉.Upplevelser av kontraster osv. Jag tänker att vi skapar upplevelser för att vi ska kunna lära oss inse att det inte FINNS några kriser och katastrofer✨.  Mina upplevelser har ju snarare gjort mig mer trygg, jordad, öppen, tacksam, jag kan leva livet mer fullt ut, jag har släppt mkt mer på kontrollen för jag vet att vad som än händer så är det som det ska🌊 . Och allt styr vi ju inte över heller, tex andras bortgång.

Det är ju inte så att jag inte kan vara hög på livet, känna närvaro och frid ändå- det vet ni nog vid det här laget😛❤️, men just den där totala totala skärpan, den går ovanför ett snäpp, den har jag faktiskt bara nått vid såna tillfällen i livet…jag tror att det också är så att man blir mer varse om änglar och bärande hjälp runt sig då, det finns ett skimmer kring en som lyfter en. Jag känner ju närvaro ofta, men det här innehar en större kraft…

[::Vera::]
2014-05-16 16:36
#13

Bara några tankar … som jag bl a tänkte i natt Szirius 🙂, men det blev pannkaka och försvann.

Om vi reagerar på en sak som kan verka fjuttig så kan det bero på att vi har en hög förväntning på just det, och samtidigt dålig tillit till att allt är som det ska vara. Vår hjärna har hittat på en föreställning om hur det är när det är bra. Vilket ju kan leda till negativitet, stress, besvikelse, oro osv när det inte blir som vi har tänkt.

Så om jag har tillit till att allt är som det ska oavsett hur det än är, så får jag därmed en högre acceptans för avvikelser, vilket gör att jag inte behöver dras ner och må dåligt.. eller blir rädd för det okända.

Men att ha förväntningar kan också vara en bra sak. Om vi inte har förväntningar så skulle vi känna oss ganska vilsna och otrygga i vår tillvaro. Det fungerar på samma vis med generaliseringar. Hjärnan vill skapa en sorts ordning, samla information som sedan kan appliceras på liknande situationer. Det är också t ex en del i inlärningsprocessen, och för att fungera socialt tillsammans med andra. Ursprungligen har det med överlevnadsinstinkt att göra kan jag tänka. Fast vi har ju inte riktigt samma höga behov av förväntningar och generaliseringar idag som för många hundra år sedan. Vi använder oss av det trots att vi inte behöver för vår överlevnad många gånger.

Vi tar för givet och förväntar oss istället för att vara tacksamma, känna kärlek för det som vi har och det som vi är, ha viljan att hjälpa andra etc.  Tror att hjärtat öppnar sig för detta, oavsett hur hjärnan tänker, vid just katastrofer eller vid tragiska händelser eller när man ser döden rakt framför sig. Vi ser då klart och tydligt våra begränsningar och känner ödmjukhet i hjärtat.

Joooo ❤️, för mig finns kriser så länge som det finns människor som upplever det. För någon så är det en kris, för andra inte. Alla människors upplevelser är värdefulla. Vi är här för att uppleva allt, i oss själva eller genom andra.

Jag vill kunna vara hög så ofta som möjligt utan tragedi och katastrofer omkring mig. Några viktiga nycklar för mig är medkänsla och ödmjukhet. Jag vet nu att jag är skyddad av änglar och att även jag blir buren när jag inte orkar. Tillit lyfter mig högt!

Annons:
Upp till toppen
Annons: