LoA och relationer

Hur vågar jag erkänna min sexuella läggning?

2014-04-01 11:01 #0 av: Devika1990

Hej!

Jag har precis gjort slut med en kille som jag var tillsammans med de senaste 5 månaderna. Jag och han var väldigt bekväma med varandra, lite för bekväma ( syskon/vänskaps känsla)och jag var inte kär i honom. Dock var han väldigt intresserad av att fortsätta förhållandet men jag tyckte vi skulle göra slut för jag mådde dåligt.

Jag har legat runt en hel del med killar. Vet inte annars vad jag skulle ta mig till. Över 20 pers. Inget speciellt, mest för att jag var uttråkad eller för att jag kunde göra det så jag gjorde det. Kan också skämmas lite i efterhand över hur jag betedde mig mot vissa av dem...

Oavsett.

När jag var 6 år så frågade jag min mormor vilka de* var och menade eva Dahlgren och Efva attling som precis kommit ut. De visades på teven och jag var 6 år bara och visste inte vad det handlade om men jag drogs mot det. Min mormor, som är en av de närmsta släktingarna jag har( närmare än min egen mamma känslomässigt iaf) förklarade att de var två kvinnor som var tillsammans, men så blev hon konstig och jag kände hur energin switchade från trevlig till skrämmande:" men det är ju inte normalt" sade hon. och jag nickade frånvarande som att "ja okej, nej jag är inte intresserad då. " men inom mig kände jag en skam och generad känsla komma över mig och jag skämdes.

Det är det första minnet jag kan komma  på, då jag stängde igen hjärtat för sexuella/romantiska känslor.

Sedan dess har jag inte kunnat öppna riktigt. Jag är homofobisk, trots att jag själv dras till kvinnor/tjejer naturligt sätt men på något artificiellt sätt så har jag.. omdirigerat, eller försökt "rädda mig själv från en perversionen" genom att ha ihåliga förhållanden och antagligen , som nu, isolera mig från människor( jag är konstnärligt lagd så egentligen är det inte bara dåligt men skit samma).

Men det har slutat med att jag inte är intresserad av sex knappt längre, från att ha missbrukat sex i känsla av ensamhet de senaste åren och då med killar som jag ändå inte brytt mig om.   

Jag vet inte hur jag ska liksom "lyfta det lock" som lades på när jag var 6 år. Det har installerat en så djup rädsla och känsla av "rejektion" inom mig. 

Jag vet många andra gånger genom livet som jag i smyg ägnade mig åt "lesbiska tankar". Till ex barbidockor hade sex för barbie och ken.. ken var liksom så himla tråkig ful och ointressant.

Sen har jag haft endel bisexuella kompisar som kommit ut, men jag har liksom inte själv kunnat resonera med det, eller förstått vad de snackat om: jag har gillat dem väldigt mycket och sett det som att de "ljugit". Att de inte alls är homosexuella/bisexuella- de är ju minst lika straighta som jag...( vilket är ett roligt resonemang men men). Trots att de har berättat har jag själv känt efteråt en längtan som jag liksom snärtat av. På med Disciplin och var ett svin. 

Det känns som att om jag skulle erkänna för mig själv vad jag är så kommer jag dö, jag kommer bli så mjuk och svag och förgöras. Överlevnadstänk. Att jag kommer bara såra mig själv. Men just nu har jag knappt några kontakter igång för jag ägnar mig så mycket åt förvirrning kring hur jag ska göra.

Min mormor och det, jag hade glömt bort det minnet. Det var i höstas när jag gick hos psykolog för första gången i mitt liv, som jag efter ett antal smärtsamma och rebelliska sessioner som jag plötsligt mindes det där. Jag har alltid hatat psykologer för att de försöker öppna upp en eller inkräkta på ens privacy. Men de kändes som att det var svaret på allting jag hade berättat för henne om - ätstörningarna som folk så envist alltid måste dra upp, depressionen, självmordstankarna, samtidigt som jag har varit väldigt duktig och stabil periodsvis(guldstjärna?).

Jag vet inte varför jag delar med mig av det här.

Jag tänkte bara höra om nån där ute, ni, har några... hjälpmedel eller. alltså en grejj till. qx och alla de här skit sajterna seriöst jag dör- det gör mig ännu mer livrädd och mina homofobiska tankar kommer upp och ett starkt hat mot dem*(alltså "de perversa typerna")( ioförsig tycker jag alla dejting sajter är äckliga..?:/ Det är nog för att jag inte vill träffa folk på det viset).  

skit samma jag inser att det antagligen finns många fler homo/bi etc än vad man tror. Bara det att många antagligen är i samma position som en själv. Vet inte. Jag vill bara börja umgås med tjejer igen. jag uppskattade mina tjejkompisar jätte mycket förr, men nu har jag inte vågat vara kompis med dem för att mina funderingar kring min läggning väcker en rädsla att alla tjejkompisar ska "reject me" precis som hon i skolan för jätte länge sedan. så det blir att jag väljer ensamhet av nån anledning. också rädd att det inte kommer bli nån skillnad. eller ja att jag inte kommer klara av det så allt kommer bli lika dant igen.

Oavsett! Skulle gärna snacka lite mer lätt och positivt om det här ämnet. Jag tycker inte heller om när allt handlar om sex jag gillar intellektuellt utbyte mer än nåt annat.

Har ni några tips om hur jag kan lösa upp den här rädslan? Eller om ni har haft liknande? och har kommit över det?

Jag orkar inte leva i nån fucking skam över nåt jag ändå inte valt. känns bara som jag inte orkar välja bort det jag egentligen vill ha längre, men vet inte hur jag ska kunna tillåta mig själv det.

Tack så mycket! Hoppas ni har en fin vårdag framför er!

/Devika1990

Anmäl
2014-04-01 11:14 #1 av: nickiee

du ska inte känna dig skamsen över din läggning för va det så men idag är det som vardagsmat är så vanligt idag så folk bryr sig inte . kom själv ut med min läggning för många år sen å det gjorde jag då jag hade lite kompisar här å vi satt å prata om allt mellan himmel å jord å så kom det fram å skönt va det ..tycker du ska gå på såna klubbar som finns så ser du att du inte behöver va skamsen eller gå in på dejting sidor på nätet å kolla å få kontakt med lika sinnade .. stort lycka till Blomma

ha en bra dag alla pysslare .  

kika gärna in på  min hemsida  www.nogg.se/spiiidis1

 

Anmäl
2014-04-01 11:26 #2 av: Devika1990

Tack för att du svarade...Det var skönt. Kanske bara har massa föreställningar att man måste vara " en extremist person" om man kommer ut, att man annars blir ett offer för "vanliga människor". vilket egentligen är ett false premise..

Tack igen!

Anmäl
2014-04-01 11:39 #3 av: KimE

Jag tror du lär dig att tycka om dig själv och tänka ut vad du vill även om det tar ett tag. Skam och prestationskrav är något som bara finns i huvudet, försök prata med någon av dina vänner.

Anmäl
2014-04-01 11:45 #4 av: Devika1990

Tack! Ja... Jag tror du har rätt. Det känns som att på något sätt har saker och ting börjat rulla igång, trots att det är mycket resistans i mitt huvud. Logiska koncept som plötsligt inte har någon innebörd längre... Det är omtumlande med Death slutar alltid med rebirth. Tack så mycket för ditt svar! Jag uppskattar det.

Anmäl
2014-04-01 16:16 #5 av: [Kathja]1

Devika - tack för att du delar med dig till oss! Och med tanke på att du frågar här inne så svarar jag utifrån var vi är. Cool

Det motståndet du känner beror på att du har lärt dig att det är "fel" med samkönade relationer, medan känslor som oro, ångest, depressioner och liknande kommer sig av att du är i obalans mellan yttre-inre. Med andra ord ditt inre vill leva i en samkönad relation medan ditt yttre spjärnar emot.

Men någon stans handlar det om att göra det man mår bäst av att göra i alla lägen  - omfamna livet och hitta känslan av att allt är okej, oavsätt vilket. Lyssna på din egen inre röst som säger dig att du gillar tjejer/kvinnor, därför att det är det livet som din själ har valt att leva. Din själ har valt att uppleva allt vad det innebär att leva som homosexuell/bisexuell i vår värld. Där finns din väg att vandra.

Genom att tillåta dig själv att vara den du är kommer du att upptäcka att även andra kommer att tillåta dig att vara du, fullt ut.'

Du är värld att vara lycklig, du är värd att leva i kärlek till allt som är. Lita på att allt är precis som det ska vara och släpp kontrollen och flyt med livet och du kommer att upptäcka en mängd spännande saker. 

HjärtaSajtvärd på Tro Hjärta

Medarbetare på LawOfAttraction 

Anmäl
2014-04-01 17:03 #6 av: Devika1990

Kathja: Puh! Det var fint. Tack!

Jag kan bara inte förstå varför jag är så "säker" på att det är "fel" - Detta måste ha varit anledningen till min anorexi och annat vansinne i mitt liv. Om det är det att jag har blandat ihop "statistisk mest populära preferensen" med " moraliskt rätt( alltså att inte skada nån omkring mig)" eller att jag bara är rädd för vad andra ska tycka och vad de inte ska tycka. ( vad är skillnaden mellan rätt och statistiskt övermäktigt?)

Det kanske är det jag inte har börjat förstått förrän nu( jag har förstått  det i andra delar av livet, men inte angående min sexualitet som egentligen är en big deal- riktigt big deal i den man är): Hur viktigt det är för mitt liv och alla omkring mig att bjuda på kontrasten i mitt liv och deras liv som jag/dem bidrar med när jag, liksom många andra, lever inifrån och ut och inte kväver sig själv inombords för en allmängiltig sannings, som inte ens existerar, skull.

Jag måste medge att jag är bara ledsen att inte alla har kommit till insikten att det är okey och/eller normalt. Varför tycker man att det är fel/ onormalt? Men jag antar att det är rätt mycket att begära...:D Jag antar att det är lika hemskt av mig att begära det från dem som tycker så, som för dem att begära att jag ska hålla med dem...:P

 Tack så mycket igen! Ha en underbar dag! 

Kram/Devika1990

Anmäl
2014-04-01 21:28 #7 av: Otroulig

Devika, 

Din berättelse berör mig eftersom jag har flera vänner som kom ut för 20 år sen. (Då var det ju riktigt "konstigt") Jag fick uppleva deras ångest och rädsla för att komma ut. Som jag såg det så var det mycket i deras liv som hängde ihop med den här förnekelsen de levt med. 

Så kanske det är även för dig?

Det viktigaste tror jag är, precis som Kathja säger ovan - att du ska följa din inre röst. Att du själv vågar känna att det är ok, att du vågar bejaka din läggning. 

Vi har ju alla varit rädda för att bli bortstötta och avvisade. Ju stadigare vi står i oss själva och känner oss trygga - desto mindre och mindre betyder omgivningens tankar. 

Förr tyckte jag nog att det var viktigt "att komma ut" men nu tänker jag  inte så längre. Nu inser jag att man komma dit att man inte behöver stå på någon barrikad och slåss för sina åsikter och känslor. Visst, dom som vill det får gärna göra det - men det är ett val man gör. 

Sen vad gäller din mormor, det här var länge sen och du kan nog nu när du blivit lite äldre se att hennes kommentar är grundad i okunskap som ofta blir till rädsla och fördomar. Hon kanske t.om bara slängde ur sig det. 

Det finns saker vi suger åt oss som barn - som präglar oss hela livet. Oftast förstår vi inte intellektuellt hur en enda händelse kan påverka oss så fundamentalt. Men så är det. 

Det finns ett underbart liv fyllt av kärlek och lust till dig därute. 

Du har redan börjat nysta, du är på väg!!Regnbåge

Medarbetare, Law Of Attraction iFokus

Anmäl
2014-04-02 08:53 #8 av: SHIAWASE

Devika, var ärlig och sann mot dig själv!!! Jag blev lite förvånad av ditt inlägg eftersom min föreställning om Sverige är totalfrihet när det gäller sexuell läggning,,,, om man utgår från att det viktigaste är att må bra, känna det där lugnet inom sig, dåkommer svaren på hur man bör handla rätt så snabbt. Sätt dog och ditt välmående först och agera efter det. Andras reaktioner är obetydliga så länge som du själv inte tillåter dem att betyda något!!
Kram

Sajtvard, Law Of Attraction iFokus

Anmäl
2014-04-02 13:45 #9 av: szirius

Du är ju definitivt inte ensamKramas, så kanske det kan vara en början att söka upp andra i nån förening eller liknande och få pepp och stöd från såna som själva "kommit ut". 

Om man ska se till LoA så tänker jag helt enkelt på att foka på alla människor som är helt öppna och accepterande i dessa frågor - det är MÅNGA, om du bara lägger märke till dem. Jag är uppväxt med både faster o moster som lever öppet lesbiska så för mig har det aldrig någonsin varit underligt..och har knappt mött någon som tycker detFår idé...gissar att jag " dragit till mig" vänner och bekanta med öppet sinnelag.  Så försök att inte foka på de inskränkta människor/ samfund som dömer dig, de har helt enkelt inte kommit till insikt ännu Skämtarutan lyft på huvudet, lys ditt ljus och andra kommer se dig -och var stolt över att du vågat lyssna på ditt hjärta och nu börjar finna din väg!Hjärta

Läs om dina egna kloka ord :Hur viktigt det är för mitt liv och alla omkring mig att bjuda på kontrasten i mitt liv och deras liv som jag/dem bidrar med när jag, liksom många andra, lever inifrån och ut och inte kväver sig själv inombords för en allmängiltig sannings, som inte ens existerar, skull.

Stjärnor

Och apropå normalt. Varför är det viktigt att vara normal egentligen? Samhällets "normal" har blivit så smalt. Vi kan bestämma själva vad som är normalt för oss! ( vi har en tråd om det nånstans..). Eller så kan vi bestämma oss för att onormal rockar fettGapskrattar

Själv ser jag mig som bisexuell, jag blir kär i personer, inte kön.

Anmäl
2014-04-02 14:26 #10 av: Devika1990

Tack så mycket för alla svar! :D  Alla tre! Så skönt att höra alla dessa styrkande röster!!:)

JA, jag ska nog börja söka mig till grupper...:) Grupper som har de idéerna. Jag har inte velat identifiera mig med "sådana grupper" förr, varit allt för upphakad på förfluten smärta som jag inte förstått, och därav missat "svaret" på de frågor jag hade trotts att de ploppade upp framför mig många gånger... Försökt lösa smärtan utan att ha velat titta närmare på den.

 Jag har liksom inte velat inse vad "lesbisk/bisexuell" innebär/ vad det faktiskt är. Jag vet att Sverige är rätt liberalt. Det är bara det att jag har varit så "instängd  mig själv/ i det förflutna" ( angående det området) att jag tror att mormors ord alltid har varit "rätt tänk". Alltså satt det som en lag ( jag kan tillägga att ingen i vår familj/släkt är speciellt hjärtliga öppna trevliga kärlekfulla. Mormor är den ända som var uppriktigt förtjust i oss barn). Så jag tänkte väl att om jag följer hennes ord så kommer folk gilla mig?

 Har trott att det är nåt "ailien" nåt utanför en själv som bestämmer det då det låter så på namnet- en label, labelar som jag inte gillar, - även om jag har fått förklarat det för mig så har jag inte lyssnat utan bara låtsas för att ignorera eventuell resonans med det.( då jag antagligen vetat om att det finns resonans).  

jag har också haft pojkvänner, två typ, och jag har varit så uppsluten i mig själv.Sen har jag varit olycklig/ inte nöjd men ändå svartsjuk. Inte för att jag har varit rädd för att bli av med killen( för jag har inte funnit relationen med honom särskilt givande -  mer som ett skådespel/uppoffring/ tidsfördriv) utan för att jag kände den "resonans " han hade med andra omkring som jag och han aldrig kunde uppnå- för att jag inte ville ha den eller kunde resonera/ möta honom naturligt på det sättet.( kände mig överflödig otilläcklig)

Konstig svartsjuka men ah.. :/ Har velat verka vara kär i killar, har varit intresserad av killar som vänner/ intellektuellt utbyte etc. Däremot kan jag vilja vara som dem... hur jag nu ska förklara det..

Ibland blir jag så bitter på de många som jag har behandlat hjärtlöst på grund av min osäkerhet. Jag tror bara det att jag har liksom tagit förgivet att det är fel på mig och därav inte kunnat acceptera andra som accepterar sig själva. Folk började försvinna åt olika håll i skolan( tonåren)  vissa skapade seriösa förhållanden  till ex  tjejkompisen, som visst inte hade samma visioner som jag om "vår" framtid( hrm-hrm??!!:P). Jag trodde att ingen någonsin skulle förstå mig eller att jag aldrig skulle passa in någonstans, nu vet jag att det va bara för at jag befann mig i fel forum. Och att det var därför alla försvann ifrån mig.

Tack igen alla:) Själv acceptans is the shit!:D


Anmäl
2014-04-02 14:30 #11 av: [Kathja]1

Jag tror att vi alla är mer eller mindre bisexuella men att vårt sammanhang avgör vad vi lever som.

Jag säger som Szirius, ser mig som bisexuella. Jag har alltid levt med män men min första riktiga dunder förälskelse var med en kvinna. Det blev aldrig mer än en förälskelse då jag levde med mina barns pappa och barnen var små, 1, 3 och 4, så jag valda dem framför att slänga mig ut i ett förälskat virvel.

Men just frågan vad som är normalt är intressant för det beror ju på vem du frågar. Och det normala är ganska oväsentligt, det viktiga är vad som är NATURLIGT för var och en.

HjärtaSajtvärd på Tro Hjärta

Medarbetare på LawOfAttraction 

Anmäl
2014-04-02 14:39 #12 av: SHIAWASE

Jag har nu genom FB hittat tillbaka till flera vänner från högstadiet, gymnasiet ( jag bor ju inte i Sverige sedan 25 år) och det är så härligt att se dels en klasskamrat från högstadiet som helt  (kille) öppet lever med en annan man. OCH en annan klasskamrat (från gymnasiet, kvinna) som lever, är gift med en annan kvinna, de har barn tillsammans också. 

Som Szirius säger tror jag vi alla fungerar. VI blir kär i en person , inte i ett kön!! Tillåt dig själv att känna dessa känslor för en PERSON!!!

Strunta i resten!!Glad 

Sajtvard, Law Of Attraction iFokus

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.